Skapelse, omskapelse, mönster, förnyelse

Skrivprocess och det känns som jag upprepar, bygger kollage. Förhoppningsvis skymtar något nytt, en association av kopplingar värd att bygga vidare på.

Nokta . from Onur Senturk on Vimeo.

Diana Laufenberg: How to learn? From mistakes | Video on TED.com

SAPE i Hammarkullen läggs ner som kurs inom lärarprogrammet, men idéer och tankar i samma anda lever och frodas världen över. Skolan behöver inte vara en institution som kopierar in faktakunskaper i elevernas hjärnor, utan kan vara en plats för görande; för lärande igenom prövande handling, kritiskt tänk och reflekterande. På så vis kan vi hålla fokus på de stora frågorna, på skolans uppdrag och ha en positiv syn på eleverna som kompetenta och lärande, inte halvfärdiga, "dåliga". Att misslyckas är att lära, att veta något mer än vi gjorde innan. Att sätta ord på det som inte gick som vi ville/förväntade oss är en minst lika lärorik, om inte lärorikare, process som att lyckas på första försöket. Vad är det vi bedömer? Resultat eller lärande? Att alltid bara göra det vi redan kan må ge sken av att vi är "duktiga", men det utvecklar oss inte i bemärkelsen göra nytt, tänka om, våga. Och låta oss bli överraskade - här kan en lagom självdistans vara till pass, där vi kan tillåta oss att skratta åt det oväntade, det vi ännu inte (men snart!) kan.




Diana Laufenberg: How to learn? From mistakes | Video on TED.com

Meningsfullhet

Nina Björk har åter igen gjort en fantastisk krönika, denna gång om meningsfullhet utanför pengavärdets förringande gräns. Om nödvändighetens värde, om känslans värde. För vad är meningsfullt i livet, om bara pengar räknas? Vad blir ansvar, människovärde, erfarenhet, om den enda måttstock vi förmår använda är den ekonomiska?

Tänker på skolan och de ständiga ekonomiska incitament och straff som föreligger kopplat till elevers mätbara resultat - både direkt för läraren som höjd lön (praktiseras på vissa håll för "bästa lärare" redan, plus införandet av olika "karriärvägar" inom skolan), för skolan i form av eventuella böter, och i framtiden för eleven som genom "bra" eller "dåliga" resultat -de senare som böter resten av livet genom försämrade chanser att komma in på "högre" utbildningar m.m. Utbildningar som ger jobb som ger pengar får en hög "meningsfullhet". (visst finns det jobb som inte ger mycket pengar, men är meningsfulla- men argumentet är ofta att det skall löna sig att arbeta, och att arbetets värde på något sätt skall speglas i den ersättning det ger i form av lön). Arbeten som anses mindre statusfyllda får lägre betalt. Arbeten som anses tråkiga likaså. Borde det inte istället vara dessa yrken som var högst avlönade, just för sin tråkighet, sin oförmåga att skapa verkligt meningsfullhet i nuet? Borde inte vi, som som konsunerar dessa arbetens produkter, också kunna tänka oss att betala för det utförda arbetet, om vi nu skall upvärdera det? Och, som Nina frågar sig - är allt arbete meningsfullt bara för att någon kan tänka sig att betala för det?

Det är här jag ifrågasätter den nya arbetslinjen i Sverige som säger att all utbildning skall leda fram till ett jobb. Vilket jobb? Jo, de som samhället erbjuder, det de olika sektorerna på arbetsmakrnaden efterfrågar. Men det är ett kortsiktigt tänkande, där vi utgår ifrån det rådande nuet när elever skall skolas - för resten av sitt liv. Avhumaniserande, då vi talar om "marknadens behov" av arbetskraft, inte människors behov - av förvärvsarbete, javisst, men också av andra livsvärden. Människovärdet, livskvalitén, blir avhängigt producerat kapital då allt fler sfvärer av livet kommersialiseras.

Samhället i sig fyller ingen egen funktion - det samma gäller marknaden. Att utbilda kommande generationer för en allsmäktig arbetsmarknad är att frånta oss själva vår bestämanderätt. Mammon blir en gud att blidka och följa. Var tog de humanistiska tankarna om människans frihet vägen, om vår förmåga att skapa oss själva och det samhälle vi eftersträvar? När blev drömmen om det goda livet liktydigt med en god inkomst (en inkomst vi sedan kan spendera på nöjen och upplevelser), inte livsinnehåll?

Livet pågår varje dag, varje minut. Inte bara efter arbetsdagens slut, på helger och fyra veckors semester.

Det är här skolan kan förändra - om inte revolutionera samhället, så se till att inte indoktrinera elever i ett enkelriktat "rätt" och "fel"-tänk. Där det ena är bra, det andra dåligt. Det ena belönas, det andra bestraffas. En gammal kursare skriver spännan de om "Röda pennan-mentaliteten" i sin examensblogg. Om att utesluta ett "rätt", och därmed "fel". Om att se lärande i en mycket bredare, djupare kontext - att komma ifrån det bristfälliga bristtänkandet, det förminskande felsökandet.
Att se lärandet bortom den tvåpoliga måttenheten - lärande som utvecklande, inte uppfyllande - är inte kravlöshet, utan att erkänna elevens erfarenheter som kunskap och utgå ifrån dennes fulla potential.

Motorstopp?

Känner att jag skulle behöva en skrivretreat - allt för mycket annat pockar på uppmärksamhet och avbrotten är väl inte fler än vanligt, men ändå fruktansvärt irriterande i sin kraftslukande karaktär. Jag vill ha långa, oavbrutna skriv- och lässessioner, oceaner av tanketid med spontana avbrott av grubbel och samtal, inte planerade möten och träffar som avbryter tanken när den väl börjat rulla. Alla dessa små avstickare och avbrott från den tankestig jag försöker hitta, tar på krafterna. Åbräket till text jag försöker få att rulla vill inte gärna röra på sig i uppförsrsbacke, mer än bakåt möjligtvis.

Får man ta strategisk time-out från det samhälleliga livet? Vet inte om jag har så mycket att bidra med i kollektiva processer, när min egen är så splittrad. Trådarna i väven trasslar sig. Jag vill ha ett vackert mönster, inte en härva jag bara trasslar till ytterligare när jag snubblar fram och tillbaks mellan allt annat och min "vävstol" (dator).

Så även om tiden vid böcker och dator är mycken är det den sammanhållna tiden jag saknar. Den oavbrutna tankens frirum.

Bilden är från Šejla Kamerics utställning No more drama på Röda Sten tidigare i höstas.

Lägesrapport: uppförsbacke

Försöker formulera mina tankar - läser lag, styrdokument, kunskapsmål. Skriver, skriver om. Men får inte riktigt till det - sammanhanget, sambandet, formen för mitt skrivande är ännu oklar, osynlig. Kanske behöver jag distans? Helheten var ju vad jag ville! Ska ta mig i kragen, skriva ut allt jag hittills skrivit, klippa isär det, visualisera teman på min fina white board och börja pusslandet, vävandet, igen. Vill ha tydligare mönster och sammanhang. En retorisk poäng, klarare tankegångar. Frågan finns där, det jag vill - men trots att jag skär ner och skär ner, växer den ständigt. Känns som jag upprepar. Jäseffekten igen. För mycket socker i degen? Det mentala motståndet verkar alltid växa till sig i takt med att tiden rinner ut ... Mentalt straff eller oförmåga att hantera stress? Jag måste erkänna att jag fortfarande är ganska lugn. Kanske bara ett sätt att förtränga processens kravfyllda tidsramar?

Kort om betyg

Betyg utgår från att kunskap kan mätas, på ett rättvist sätt. Men om kunskap är något vi aktivt tar till oss, genom erfarenheter, och utvecklar då vi sätter ihop det med tidigare erfarenheter, då är ingen kunskap den andra lik eller jämförbar; inte människor emellan och inte från dag till dag. Vi är varelser i rörelse, liksom vi ständigt omtolkar och "omförstår" våra erfarenheter, vår kunskap. Dessutom är det alltid bara bakåtsyftande, då de bara säger något om var personen stod just då, enligt den betygsättande instansens normer, kunskapsmässigt. Trots detta följer de oss genom hela livet. Betyg ger, trots vackra ord om lärandets karaktär i böcker om pedagogik och didaktik, en schimär av att det finns en viss summa kunskap och att denna kunskap går att gradera på en tvådimensionell skala. Dessutom har vi två grader av "icke-kunskap" på väg in med det nya betygssystemet.

OK, men om vi då ändå tycker att vi skall sätta betyg "för rättvisans skull" (eller någon annan outgrundlig anledning), baserat på det lärande vi tycker är relevant att mäta - d.v.s. har ägt rum under en viss tid i en viss miljö och går att mäta - då återstår fortfarande minst ett dilemma:
Även om mycket i världen också består så skapas idag ständigt, i allt snabbare takt nya innovationer, nya moden, sätt att tänka, prata, leva. Ny kunkap och tidigare okända "fakta" produceras ständigt. Att utgå från en betygsskala/läroplan som bygger på bilden av kunskap som mätbar inom ett visst fält, och därmed i något avseende ändlig, tror jag är ett logiskt tankefel. Om vi däremot ser kunskap som något oändligt, bör också betygsskalan (om vi nu skall vara "rättvisa" - fast vi kunde lika gärna använda oss av lottning, eller som försäkringsbolagen för att räkna ut premien för en försäkring utifrån förväntade resultat, som utgår ifrån tidigare statistik kring personen i fråga) vara oändlig, i fler än två dimensioner och bara mätas på plussidan. Jag har aldrig hört om någon som går ur en situation med mindre erfarenheter (och därmed kunskap) än vad de hade före (om det inte handlar om rena trauman och därav förorsakade minnesluckor, vilket ju i och för sig inte är helt omöjligt). Här uppkommer dock ett krux: i ett oändligt perspektiv blir allting ett "ingenting", då det alltid finns oändligt mycket mer. Men ingen kunskap är ett noll, utan något mycket mer än det vi vet att beräkna och mäta, vilket komplicerar betygsättandet avsevärt.

Precis som internet sätter den fysiska världens lagar om tid och rum ur spel så ger det oss också ny hjälp att tänka oändlighet. Många filosofer har funderat kring detta genom tiderna, men i internet möter vi dagligen detta rum utan rumsliga gränser och begränsningar, ett universum där resan från en "plats" till en annan begränsas mer av bredbandets hastighet än i vilket land hemsidans server är belägen, och där ctrl + c betyder oändligt många kopior av en bok till nära nog noll förbrukad energi.

Tillräckligt om det, hoppas jag förtydligat min poäng något. Här vackert om vad skolan kan vara i Visionen som kom av sig:

"Oavsett stadium, kan varken lärare eller elev slå sig till ro när en kurs är avslutad eller en examen är avlagd. Liksom i barnets lek, väntar ständigt nya horisonter att utforska. (Lars Lindström, Publicerat i PM 2010-09-23)

Torsdagsreflektion

Många dagar utan skrivande. Har engagerat mig i uppstartandet av en lokalfilial av SSWB - Social Scientists Whitout Borders, gått på disputation, läst och lyssnat på allt som kan tänkas handla om skola, deltagande och demokrati. Dags att försöka börja summera, knyta ihop en första påse.

Det som slår mig på alla dessa fält är, att så många, oberoende av disciplin, har liknande tankar. INTE så att vi går mot en grå massa, där alla tänker och gör samma, utan en värld där fler och fler specialiseringar skapas/utvecklas, samtidigt som fler och fler också får upp ögonen för att det behövs ett mer holistiskt tänk, en helhetssyn, ett nytt perspektiv på det vi tänker/gör som inkluderar människor, kultur och samhälle. En etik kan det väl liknas vid, som ser till långsiktighet i tid, och en större skala i rum. Som bejakar olikheter som en rikedom, de många sanningarnas verklighet, men också strävar efter nån sorts minsta gemensamma nämnare; förståelse via möten och dialog, och en strävan att gå utanför klass- eller etnoocentrisk rangordning. Utan att för den skull förfalla åt en låt-gå mentalitet, tvärt om! Det handlar det om aktiva ställningstaganden. En tro på subjektets förmåga att ta ansvar på ett sätt som går rakt emot den utveckling av ökad regelstyrning och vilja att förenkla genom att klassifiera och dela upp i ett fåtal fasta kategorier. En vilja att aktivt och kontinuerligt reflektera vad vi håller på med, och genom denna kritiska hållning hela tiden sträva efter att inte förblindas av vårt eget perspektiv, påminna oss om att det alltid finns, och kontinuerligt skapas, andra berättelser jämte de nu förhärskande.

Målet är inte klart och kommer aldrig bli (låt ooss hädanefter undvika att cementera fast oss i sanningar och institutioner, lagar och mallar - låt oss söka aktivt deltagande i dynamik och förändring där regler blir något vi alla skapar och upprätthåller, så länge de gagnar Det Goda Livet); men i förståelsen av problemet och viljan att gemensamt begripa för att förändra föds handlingar som skapar nutid/framtid. En nutid/framtid där mänskligt värde inte handlar om ändligt mätbara resultat - förväntade eller fullgjorda (i form av pengar, prestationer, förmågor, antal vänner, födda barn o.s.v.) utan är en oändlig summa, ett värde utan slut, och därmed omätbar. En värld som förhoppningsvis går mot ett samhälle där mänskligt kapital och meningsfullhet, inte ekonomisk vinning och tävlan att vara i topp genom att slå ut andra, blir ledord.

”Ecce homo sapiens – och Homo Rapax!⁴ Tag er i akt! Ditt och dina barns öde beror på detta – på vilken av dem som kommer triumfera, den mänskliga eller den omänskliga människan.”

⁴ Se människan, den tänkande varelsen – och människan vilddjuret. (Ur förord av Igor Newerly, s. 30, Korczak, Janusz. Gotab, Stockholm, 1992)

Vi behöver på allvar fundera över skolans roll i samhället. Och bilden av samhället som skolan förmedlar. Vad lever vi för idéer? Som lärarstudent står jag med ett ben i vardera värld - jag utbildar mig till en blivande utbildare, jag är i ett utbildningssystem, som förvisso inte är den påtvingade grundskolan, men samtidigt en utbildning i en institution med gamla anor och regler. Jag är både och, mitt emellan - och ändå fortfarande utanför. Denna tredelade (om inte mer!) roll hoppas jag kunna använda för att vrida min blick runt, se min egen nacke och betrakta skolan som fenomen och institution från flera vinklar. Förhoppningsvis med någon ny insikt som resultat.

En sak är jag dock ganska säker på, redan nu: Att följa order och på förhand givna regler, att se förutbestömda mönster, är inte vad vi behöver träna mer på. Det kan vi redan. Simultankapacitet och att se det annorlunda, det vi inte förväntar oss, är däremot något vi är i akut behov av att utveckla, både i skolan och i samhället!

Det är skillnad på folk och folk

Läser Jenny Ingridsdotters artikel i Fria Tidningen (30-10-2010) om hur reklam idag reproducerar rasbiologiska synsätt och tänker att "det där är ju precis det jag vill skriva om!" - fast med ett skolan-i-samhället-perspektiv. Vad vi (åter)skapar för bilder - och varför.

Läser Pedagogik som motstånd (Alba och Wibaeus. Holmbergs, Malmö 2010) och tänker att "jamen, det var ju just vad jag försökt formulera!". Hur vi som pedagoger, som arbetar med att undervisa, behöver medvetandegöra oss om maktstrukturer och etik i vardagssituationer.

Ingenting nytt under solen. Tankar vävs i kollektiva processer, samtidigt på många olika håll. Eller för länge sedan, i annan skepnad - nyupptäckta när behovet återföds. Ändå - ständig förändring.
Jag vill bli medveten om de historiska processerna - de politiska strömningarna, de filosofiska tankarna, de pedagogiska idealen, de sociala normerna och reglerna. Och hur de hänger ihop. Om hur bilden av mig och dig varierar beroende på ekonomiskt system, familjekonstellationer, nationalstater och skolformer. Jag vill veta allt, kunna allt, förstå! Avbeslöja min blick, se utan samtidens raster. En omöjlighet, jag vet - så naiv är jag inte att jag på allvar tror på min dröm, men har en stark längtan efter att greppa - fatta - om inte allt så åtminstonne konturerna av de större sammanhangen. Frustration! Att skära ner ambitionerna, inse mina begränsningar - ytterst i tiden, livet - är smärtsamt. Jag kommer aldrig fullt ut förstå, bli klar över, hur världen hänger ihop. Men har trots allt börjat försöka - ett utkast till vad frågan kanske handlar om tar form i samtal, möten, reflektioner. Vad annat kan jag tro på än vår förmåga att göra gott? En strävan mot "det goda"?

Mötesplats Skola

Har tillbringat två hektiska dagar på Mötesplats skola - bara hunnit med tre seminarier och en "workshop" (?), men det duger gott och väl. Här några av de seminarier som gavs, och direktsändes: http://www.justin.tv/pedagogiskt_centrum_gbg/ Har inte sett något via webben än, men hoppas på ännu mer spännande input. Årets modeord är helt klart entreprenöriellt lärande, men det är kanske lite svårt att missa. Dagarna har gett en massa uppslag till mitt skrivande, och jag börjar långsamt känna att ett överblickbart tankenät börjar bildas. Nu gällerdet bara att smida medan stålet är varmt; inspirationen glödande.

Vill, apropå entreprenöriellt lärande och pedagogik i ett vidare perspektiv tipsa om Jenny Wickfords disputation som äger rum den 15/11 under Göteborgs Universitets Globala Vecka (som för övrigt, vad jag förstått det som , ska ges företräde då obligatorisk undervisning planeras - och som säkert inehåller en massa spännande punkter att ta del av!) Jenny har skrivit avhandlingen Physiotherapists in Afghanistan. Exploring, encouraging and experiencing professional development in the Afghan development context. (Klicka på titeln för att bli länkad till avhandlingen i pdf-format). Hon har bedrivit aktionsforskning i Afghanistan där hon utbildat sjukgymnaster och varit med och utvecklat sjukgymnastutbildningen. Det banbrytande i hennes avhandling är att den är normbrytande inom fältet för vad sjukgymnastik traditionellt setts som, då den lyfter perspektiv som handlar om bl.a. lärande, bemötande och vikten av att väga in den kontext verksamheten föregår i.

Kommer att tänka på de nya läroplanerna och den vilja att skriva fram ämnens och programs "karaktär" (ett ofta använt uttryck under de två av Skolverkets informationsseminarier skolreformerna som jag besökte under gårdagens Mötesplats Skola), ett försök som kan verka positivt i många fall, men som jag är rädd förmedlar en förenklad verklighetsbild snarare än den komplexa, rörliga kontext vi lever i. Skolreformernas vilja att kategorisera och dela upp (trots vackra ord om att det för lärare fortfarande är fritt fram att planera in "samarbete", "entreprenöriellt lärande" och "ämnesövergripande projekt". Skolverkets representanter betonade dock under informationstillfällena att reformen genomförts med mycket feedback från aktiva inom skola och utblidning, samt att det nu "är upp till lärarna att bedöma om de nya styrdokumenten ger ökade eller minskade förutsättningar för samarbeten över ämnesgränser"), verkar gå helt stick i stäv med den utveckling som faktiskt sker (globalisering) utanför skolans väggar, vad man sen än tycker om denna. Jag frågar mig om inte flexiblare ämnes- och inriktningsramar är lösningen, inte fastare, för att möta en värld i förändring?

Även regeringens beslut om att införa avgifter på upp till 100 000 kr/läsår vid Göteborgs Universitet för studenter från länder utanför EU/EES kan ses som ännu en motreaktion på den ökande rörlighet och flexibilitet som präglar så många andra delar av samhällsutvecklingen. En dubbelhet i det som sker - hit, dit. Frihet -regler. Rörlighet - begränsningar. Detta beräknas innebära ett bortfall på ca 50% av de utomeuropeiska studenterna.

"För att kompensera det väntade studentbortfallet kommer regeringen att avsätta 30 miljoner kronor till ett nytt stipendiesystem för studenter i svenska biståndsländer. Det är Svenska institutet som ska hantera dessa ansökningar.
– Vi kommer att arbeta mer aktivt med både Erasmus Mundus-programmet, som vänder sig till utvecklingsländer, och med EU." (GU Journalen 4/10)

Fågan är då vad Sverige tjänar på de nya reglerna, om "de svenska skattebetalarnas pengar" inte ska gå till att bekosta utomeuropeiska studenters uutbildning, men sedan kompensera detta med skattemedel i form av stipendier, om inte stipendiepengarna ändå är en mindre summa (besparing) jämfört med de "kostnader" dessa studenter beräknas innebära. Vilka studenter blir lidande? Jo, de som inte har råd att betala dyra studieavgifter. Även om vi räknar med att de flesta utländska studenter som kommer hit har akademiker till föräldrar, så blir det en än hårdare social skiktning. Den som har råd kan köpa sig en ljus framtid, ett avlatsbrev in i den västerländska akademiska världen. Den liberala idén om frihet, gäller bara den som har råd. Och stipendiesystemet blir bara en vacker dekoration; en allmosa och välgörenhet ett fåtal blir förunnanade. Tacksamhetsskuld är ordet. Dessutom får vi "svenska" studenter än mindre utbyte med utomeuropeiska idévärldar och kulturer under vår studietid. Att möta människor som har andra erfarenheter av studier och lärande, av traditioner och sätt att se på världen, ser jag som enbart berikande. I möten kan vi också bli medvetna om våra egna tankemönster, och synilggöra det faktum att det finns många parallella sanningar, sätt att betrakta världen, liksom stora likheter emellan oss och kulturer/länder vi ser som avlägsna, exotiska.
Vi tenderar att sluta oss inom oss själva i rädsla för att förlora oss i en värld som förändras - och att stänga gränser stärker kanske den nationella/västerländska gemenskapen för en stund, men frågan är hur vi ska lära oss orientera oss utanför dessa murar? Världen är större än det vi kallar västvärlden.

Vi behöver fundera över vårt demokratiska arv - för vem är ord som utbildning, frihet, delaktighet, val och inflytande till för? Vilka inkluderar eller exkluderar vi, och på vilka grunder? Vad ses som "bra"/"dåligt", vad betingas värde (ex. meritpoäng vad gäller valbara kurser, eller vilket medborgarskap som är rätt för att få tillträde till gratis högre utbildning), och vem/vilka grupper har makt att råda över detta? Vad värnar skolan, staten för kultur? (Och då menar jag Kultur i vid bemärkelse - all mänsklig handling, inte bara sådan som tar sig konstnärliga uttryck) Vad är vår tids sanningar? Var är de alternativa berättelserna, sanningarna, rörligheten och friheten - för dem som inte inkluderas i det svenska, västerländska "vi:et"? Om vi inte reflekterar över hur idéer och handling hänger ihop, blir orden bara tom retorik och den värdegrund vi säger oss ha gemensam bara ett pinsamt dåligt samvete.

Att konservera genom att avgränsa - kultur, ämnen, lärandefält - kan ske för att kunna språkligt gripa efter något, förätt lättare kunna tala om det. Men att göra dessa av oss påhittade kategoriseringar till fasta regler och samtidigt inte tala om dem som just de av oss uppfunna förenklande kategoriseringar de faktiskt är, ser jag som roten till negativ uppdelning, rangordning, och i förälngningen legitimisering av särbehandling. Det är en allmän trend, som inte enbart Sverigdemokrater eller uttalade nationalister är skylldiga till. Kultur rör sig - för att vara levande. Idéer, tankar, uttryck, historier - blandas och blir nytt stoff. En konserverad kultur är en död kultur, precis som en konserverad tanke/kunskap är en död tanke/kunskap. Alla som lever kulturen, tänker tanken, är legitima bärare av denna tradition; levandegör och förnyar den. Att låtsas att vi har patent på idéer, sätt att vara, eller att vi kan sätta upp gränser för dessa (och att dessa skulle "hotas" av nya inslag) är en självförhärligande schimär.


Swedish Waltz taught by Jean-Pierre Yvert several years ago (from the Franco / Swedish svart kaffe)

Skola?

Mitt stora sökande handlar i grund och botten om vad skolan egentilgen går ut på - vad ÄR skola och utbildning i västvärlden idag? Vad fyller den för funktioner, både de uttalade och de outtalade? Vad sägs utbildning leda till, och vad leder den till? Vad är det för symbolhandlingar vi genomför? Vad är det för ritualer vi gestaltar? Hur motiverar vi skolplikt och högre utbildning?
I den förändring som äger rum, där betydelser förskjuts, vill jag granska legitimiteten av skolan som institution - vad säger vi att skola är, och vad gör vi/skolan? (Både hur vi som verksamma inom skolan legitimerar vår verksamhet, och den bild av vad skola är och/eller bör vara som samhället har är intressanta att tydliggöra) Och, vare sig det vi säger att vi gör stämmer överens med det som sker inom skolans verksamhet eller inte så är följdfrågan: vem tjänar på det? Vilka syften tjänar skolan? Och vad händer med vårt "människovärde" (för att återigen använda ett tvetydigt begrepp)? Är det de demokratiska värdena vi tjänar i utbildningsväsendet, eller helt andra värden?

Citerar Niclas Rönnström "Pedagogik mellan dialog och monolog —
kommunikativa reflektioner över moderna samhällen och institutioner i ljuset av förintelsen":

Baumans varningar om att alltför ensidiga rationaliseringstendenser kan urholka moraliska och demokratiska aspekter i offentliga sektorer och skolan bekräftas idag av forskare som pedagogen David T Hansen och statsvetaren Erik Oddvar Eriksen.¹⁵ Inom pedagogisk forskning rapporteras tecken på på ensidig rationalisering som en effekt av den globala re-kontextualiseringen av skolor som aktörer på en marknad. Skolforskaren Carl Bagley menar till exempel att marknadiseringen av skolan formar skolkulturer, yrkesroller, identiteter och relationer utifrån konkurrens och överlevnad i en problematiskt stor utsträckning.¹⁶ Peter McInerney menar att det nya skolledarskapet har ökat avstånden mellan aktörer i arbetsprocesserna, och att ett ensidigt fokus på resultatuppfyllelse och kostnadseffektivitet medfört att moraliska och demokratiska aspekter av skolledarskap trängts undan.
(s. 36, Pedagogik som motstånd. Alba och Wibaeus. Holmbergs, Malmö 2010)

Även Henry Egidius tar i sin bok Pedagogik för 2000-talet (Natur och kultur, Stockholm. 2009) upp den förändring av ideal som skett från 80- och 90-talet till nu där skolan gått från frihet mot hårdare styrning. Målstyrning blir nu blir synonymt med kravstyrning och prestationer ska vara tydliga, mätbara och tidsangivna till skilnad från 90-talets mer svårmätbara bildningsideal (ibid, s. 172). Han drar vidare en parallell mellan Performace management inom näringslivet och skolutvecklingen och skriver att: "[l]iksom anställdas mål ska vara kopplade till företagets övergripande mål enligt denna modell för företagsledning, ska elevers och studenters mål i skola och högskola stämma överens med och samordnas med kompetensbehoven i svenskt och europeiskt näringsliv i ett globalt perspektiv." (Egidius, s. 173)
Var kommer den fria tanken in här? Och tankar om demokrati, medbestämmande? Vems ideal blir "goda" ideal (de eftersträvade, de som genomsyrar verksamheten); vilka elever behöver sålunda ändra eller inte ändra sina ideal? Sina planer, drömmar, mål? (Vare sig det handlar om att uppnå skolans mål, eller inte uppnå målen och därmed riskera att inte kunna fullfölja sina drömmar). Att vara motiverad handlar i det här sammanhanget om att vilja det skolan vill - och vad är det? Vilka normer lever i undervisningen och betygssystemet, så som det praktiseras? Vem formulerar och beslutar om mål för lärandet - och vad har dessa personer för åsikter, ideal? Jag funderar än mer över skolans självdisciplinerande verksamhet - om du inte följer skolans ideal, blir det straff. Skolan som auktoritär makt.

Ur janusz Korczaks "Barnets rätt till respekt", s. 44 , skriver han om vårt krav att blint respektera de äldre - och den dubbelhet det innebär (tolkar jag hans ord som), då vi samtidigt ser ner på tonåringar (som ju är både barn, och de äldsta bland barn):

Dessa obalanserade knölar driver omkring och muckar gräl med allt och alla, de slåss och gör skada - och utgör ett dåligt exempel. Och barnen själva delar ansvaret för detta, för ibland driver de också oss till vansinne. Det är dessa undantagsfall som upprör den respektabla allmänheten, som sätter ytliga men tydliga fläckar på barnens liv. Det leder till rutinåtgärderna: strama tyglar, även om det skapar förtryck, hårda tag, även om det sårar, stränghet, med andra ord - brutalitet.

Vad händer med barn som uppfostras aktoritärt?
Vad händer med samhället? Både det samtida och det kommande.
En hemsk, men tänkvärd film som tar upp dessa frågor är Das weiße Band, eller The White Ribbon på engelska. Här en trailer:

Om rädsla, döden och livet

Min guru Nina Björk har, åter igen, gjort en fantastisk krönika i P1, denna gång om det livsfientliga i att konkurrenssamhället har institutionaliserad rädsla som drivkraft - rädslan för att hamna efter, bli sist, sämst. Förlora i livets lopp.

Så låt oss fundera på vad det linjära tänkandet kring tid gör med våra liv. Så tvådimensionellt! Hit eller dit, fram eller bak - (för att "stå still" är ju i denna logik att bli lämnad efter, och automatiskt "bakom") alltid bara två alternativ. Där det ena är "bra" och det andra "dåligt", bara för att de motsvarar en "riktning" - utan att ta hänsyn till egentliga följder. Vi lämnar alla livets nyanser (och alternativa vägar - krokiga, backiga, cirkulära, hackiga eller svårbestämbara) därhän, och visst är det svårt - jag kommer hela tiden på mig själv med att också använda samma sorts förenklande terminologi, där ett antingen-eller tänkande lyser igenom. Kan det inte vara fler alternativ? Antingen -eller - och? Svart eller vitt eller rosa? Metaforer - som de vi har om tid - som istället för linjen brukar andra bilder, som för tanken till puls, andetag, något som inte bara har två. Sen och Då. Nu är ett mitt-emellan, ett bindeord som förbises, trots att det är det enda existerande (det som skett blir alltid till på nytt i nuets sken).

Det är en utmaning att lära om - tänka nytt. Eller våga det annorlunda. Både i språk, tanke och i fysisk handling.

















Kirsten Grönlien Zetterqvist skriver spännande i Svenska Korczaksällskapets skriftserie "Pedagogik som motstånd" (Alba & Wibaeus. Holmbergs, Malmö 2010) om livet som mer än en förflyttningssträcka mellan två punkter. Ur hennes bidrag Varför skall vi minnas? En filosofisk betraktelse plockar jag ut följande:

"Om vi lever med föreställningar kring människans liv endast i förhållande till vetskapen om att vårt livs riktning är döden, riskerar vi att summera och därmed reducera människans existens i förhållande till denna slutpunkt.
Det är en linjär tidsuppfttning där ögonblick efter ögonblick ordnar sig efter en linje som så i och med att döden inträffar plötsligt klipps av. Inom en sådan livsbild för döden den sista repliken.
Vi kan ha olika religiösa eller sekulära uppfattningar om livet före födseln och efter döden, men har vi fullt ut utforskat människans livsvillkor mellan detta tvåspann som ramar in existensen? Vilka livsbilder skulle bli möjliga om vi låter födelsens faktum vara utgångspunkt för de tankar vi gör oss om verklighetens beskaffenhet?
I den filosofiska undersökning som jag har gjort om födelsens fenomen väcks frågan om varat, särskilt förhållandet mellan 'är' och 'blir'. En poäng som blev tydlig i min forskning handlar om risken med att förstå det mänskliga varandet endast som ett ständigt blivande. Då kan 'är-et' lätt komma i skymundan, den varaktighet som följer med människan och mänsklighetens historia genom skiftande ögonblick av ständig tillblivelse." (ibid, s. 19-20)

Oktobertankar om betyg och bedömning - och den eviga frågan om vad i hela friden skolan går ut på

Bilden kommer från Ester Svensson, keramiker och illustratör.


Bra i Lärarnas Nyheter om litteratur som lyfter frågan om ifall dagens bedömningsformer verkligen är de rätta, samtidigt som artikelförfattaren efterlyser just frågan om bedömningens vara eller icke-vara: Vägning, mätning, rankning och sållning - vad gör det med oss?

Det finns många andra sätt att skapa dialog kring lärande och medvetandegöra läroprocesserna för/med elever. Till exempel genom den inte alls nya teorin om ZPD som Lev Vygotskij (eller Vygotsky på engelska) utvecklade för si sådär en 100 år sedan. Eller genom att använda sig av problembaserat lärande och arbeta utifrån teman istället för att förminska lärandet till tentamensplugg och faktamätning. Man kan se världen på många sätt; det finns inte bara en sanning, ett "rätt" sätt att lära eller mäta. Det finns inget som säger att det linjära lärandet (det t.ex. årskurser ger sken av) är bättre än det icke-linjära lärandet - det som sker i konstnärliga processer, men även i andra reflekterande verksamheter, där teori och praktik tillåts alternera. Och det finns inget på förhand givet rätt eller fel i att mäta eller inte mäta. Men vi bör fråga oss VARFÖR vi lär, VAD, och i så fall HUR? Samma frågor gäller mätandet av det lärda. Och, såklart, vad konsekvenserna av detta mätande blir.

Råkade dyka på ännu en tänkvärd blogg om vad vi gör, och varför: Målet med det vi gör
Måste vi hitta en färdig pedagogisk roll? (Och då menar jag inte sluta söka efter vårt uppdrag) Även om vi utgår ifrån styrdokument och lagar -och har en välformulerad uppgift för vårt arbete - Är det ultimata att vi hittar ett färdigt svar, slutar fråga? Om elever ska uppmuntras att fråga, och söka svar - kan inte också vi leva efter samma devis? Även om åren ger oss både erfarenhet och faktakunskaper som berikar vårt perspektiv på saker och ting, så kan vi aldrig bli "full-lärda", färdiga. Samhället förändras, skolan förändras (om inte annat så genom att just kontexten förändras), vi förändras, liksom de elever vi möter. Och andra saker består, så klart, trots omorganisationer och nya direktiv. Detta utesluter dock inte att vi försöker hitta riktningar att arbeta efter, minsta gemensamma nämnare och ta steg mot "det goda livet". Här bra tankar om skolans centrala innehåll från bloggen Körlings ord.

Ett uppmuntrande exempel från "verkligheten": Idag har inte en enda elev frågat om betyg. Jag imponeras av lärare som håller en undervisning där eleverna fokuserar på sitt lärande, inte bokstavskombinationer. Att hitta glädjen i att lära, se sin egen utveckling, se sig som kompetent framstår för mig som så mycket viktigare fokus, även om lärandemålen är de samma (om vi nu utgår från den situation som råder. Men vad är alternativen, och är de möjliga, önskvärda att nå? Och vad är syftet med förändring om vi riskerar att bara ersätta ett paradigm med ett annat? Dubbelhet!).


Utopia

Island where all becomes clear.

Solid ground beneath your feet.

The only roads are those that offer access.

Bushes bend beneath the weight of proofs.

The Tree of Valid Supposition grows here
with branches disentangled since time immermorial.

The Tree of Understanding, dazzling staight and simple.
sprouts by the spring called Now I Get It.

The thicker the woods, the vaster the vista:
the Valley of Obviously.

If any doubts arise, the wind dispels them instantly.

Echoes stir unsummoned
and eagerly explain all the secrets of the worlds.

On the right a cave where Meaning lies.

On the left the Lake of Deep Conviction.
Truth breaks from the bottom and bobs to the surface.

Unshakable Confidence towers over the valley.
Its peak offers an excellent view of the Essence of Things.

For all its charms, the island is uninhabited,
and the faint footprints scattered on its beaches
turn without exception to the sea.

As if all you can do here is leave
and plunge, never to return, into the depths.

Into unfathomable life.

Wisława Szymborska

Försmak av våren

Liten parentes ang. framtida studier: Har under hösten varit i kontakt med internationaliseringen på pedagogen och diskuterat möjligheten att göra ett längre studiebesök i Finland, detta pedagogikens mecka, under LAU 210 eller 270. Många uttalar sig positivt om vårt grannlands skola, få har sett det. Men är det bara är guld och gröna skogar - och var har den sunda kritiken tagit vägen?

"Eleverna är inte rädda för sina lärare men man visar respekt för lärare och rektorn. Finland har hög kvalitet i undervisningen och lärarna är duktiga och kräver prestation av eleverna för det är viktigt med kunskap i Finland (Min kursivering). [...] De använder försittning som straff. Det innebär att eleven måste komma till skolan klockan sju och sitta i klassrummet innan skolan börjar. Det är avskräckande, menar Laila."
(I Finland finns inga A- och B-skolor, Skolverket, 9 Juni 2008)

Citat som det ovan får mig att undra - Sen när tycker den svenska skolan att kunskap inte är viktigt? Och är inte just straffets syfte att skrämma (Läs: avskräckande, som ju intervjuade Laila själv säger) elever? Och vad, om inte lärarens omdöme om dem, är då eleverna rädda för? Den lilla insyn jag har i Finska skolan, från besök i mina kusiners skolor under 90-talet, får mig sock att undra vad det är som lärs, egentligen. Och om inte lydnaden har ett pris att betala i form av auktoritetsrädda, diskussionshämmade elever? Återstår att se, som sagt. 90-tal var 90-tal, nu lever vi i en upplyst tid. Bra att inte skolor delas upp i "bra" och "dåliga", och jag hade ett barns perspektiv (fast; är det inte just det perspektivet vi pedagoger behöver bli medvetna om?)

Skolan som maktinstitution?

Björklunds kamp mot "flumpedagogiken" är snarast att likna vid ett krig emot eleverna - ett vi och dom- tänkande, där skärpt disciplin ska skapa "ordning och reda" (som om det vore den enda vägen dit; som om inga andra eftersträvar en lugn studiemiljö) bland dessa oregerliga individer som inte vet sitt eget bästa (bra blogginlägg om det bisarra i skrämselpedagogikens motsatta effekt på Flumpebloggen och Lilla O).
I somras antogs en ny skollag som kommer trädde i kraft den 1 Augusti i år, och kommer att tillämpas på utbildningar från och med 1 Juli 2011. Visst finns det positiva aspekter med den nya, omarbetade och förtydligade lagen (det lilla jag har läst), men min skepcis till benägenheten att lösa problem med hårdare straff, kvarstår. Skolverket sammanfattar det så här:

"Lärares och rektorers allmänna befogenheter förtydligas. Fler disciplinära åtgärder ska kunna användas mot elever som stör andra elevers trygghet och studiero." (Skolverket, 13 Oktober 2010)

Disciplinära åtgärder så som utvisning från resten av lektionen samt kvarsittning högst en timma efter skolan har funnits även tidigare, så frågan är vad de nya reglerna ger för verkningar i skolvardagen. Jag reagerar också på den retorik man använt sig av när man laggt in straff (som ju disciplinära åtgärder faktiskt är) under en så positivt klingande rubrik som "Trygghet och studiero". Straff blir godtyckliga när maktförhållandet är som det är, inte för att jag tycker den omvända förslagen heller är bra (där elever ska få betygsätta sina lärare, vilket i sin tur ska kunna ligga till grund för lönesättning - same, same but different). Snabba, lätta lösningar nu, kan ge helt andra utslag senare.

Så jag drar, återigen, ett citat från mannen som sägs vara inspiratör till FN:s konvention om barnets rättigheter, för att påminna om vad den svenska skolan (skolpliktens kravfyllda titel till trots) bygger på för tankar:

Vi är dåraktiga nog att önska att ingen enda skall ställa till med besvär, att inte en enda av de tiotusen sekunder som utgår en lektion (räkna dem) skall skapa problem.
Varför anser en lärare att ett barn är bråkigt, medan en annan påstår att det är ett snällt barn? Vi kräver att barnen alla stunder på dagen skall bära en uniform av idel dygder, och att uniformen dessutom skall falla oss i smaken och passa in i våra egna mönster.
Kan man hitta maken till tyranni i historien? Nero har fått många efterföljare.
(Barnets rätt till respekt, s.67)

Sveriges Eleveråds Centralorganisation -SECO - riktade redan förra året skarp kritik mot förslaget om försittning (Fel med avstängning av elever grundskolan, 2009-04-14):

"- Man kan tycka vad man vill om regeringens skolpolitik, men här är Jan Björklund fel ute. Han utgår från att skolan ska bestraffa, men en sådan befogenhet har enbart domstolar eller vissa delar av det militära. En myndighet ska kunna garantera ordning och säkerheten på skolan. Då kan tillsägelser eller rent av skriftliga varningar vara rimligt, men aldrig att tvinga elever att stanna kvar i skolan som bestraffning".

Som blivande pedagog ser jag det som viktigare att sätta eleven först och utgå ifrån de yrkesetiska principer som antogs 2001 före partipolitiskt maktspel. Det finns många goda reformer, men vi behöver inte svälja allt:

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning

• hålla de yrkesetiska principerna levande genom att dels återkommande diskutera och bearbeta yrkesetiska ställningstaganden i arbetet, dels ta upp de konflikter av etisk innebörd som uppstår
• påtala fel, komma med konstruktiv kritik och i yttersta fall genom aktivt handlande ingripa mot sådant som strider mot den människo- och kunskapssyn som lärares yrkesetik vilar på.
  
  (Att upprätthålla lärares yrkesetik, De yrkesetiska principerna, se länk ovan)

Processen, resan, vägen...

Processen är en stor del i betygsättningen, även om betygen i de flesta ämnen sätts utifrån uppnåendemål - på gott och ont; alla kan få MVG, våra kunskaper ska kunna jämföras i ett nationellt/internationellt perspektiv för att avgöra vår förmåga att ta del av vidare studier o.s.v. Men om vi ser till det lärande som faktiskt pågår, som process, här och nu - är det inte kontraproduktivt att ha fastare ramar, större faktafokusering? Vi glömmer så lätt att våra sanningar nu kommer bytas ut (eller gör vårt bästa för att glömma; och att fostra våra barn att bevara de "sanningar" vi kämpat för) - våra lagar, regler, mått på bra och dåligt förskjuts. Att då från vuxenvärldens håll sträva efter färdiga kakmixar för att få en så god kaka som möjligt nu (d.v.s. den tillfälliga slutprodukten, uppnåendemålet), istället för att lägga fokus på att ge barn skarpa instrument för den egna matlagningen, snarare stryper än eggar lusten att lära. För hur roligt är det att laga en kaka som alltid smakar likadant, när det finnsoändliga kulinariska smakkombinationer att upptäcka?

Dagens Korczak-citat blir därför:


En tiggare gör vad han vill med de allmosor han får, men barnen äger ingenting och måste avlägga räkenskap för varje sak som ställs till deras förfogande.
Det är förbjudet att riva sönder, förstöra och smutsa ner, förbjudet att ge bort något, förbjudet att tacka nej. Barnen måste ta emot och vara nöjda. Allt är förutsett och reglerat i förväg, både tid oh plats, allt är förnuftigt och välmenande och görs i god avsikt.
[...]
I gengäld förväntas barnen vara undergivna och uppföra sig väl. De må gärna tigga och försöka luras, bara de inte stälelr krav. Ingenting har de rätt till, allting beror på vår goda vilja. (En pinsam analogi kommer för mig: en rik mans älskarinna.)
Barnens fattigdom och materiella beroende har korrumperat de vuxnas attityd gentemot barnen.

(Korczak, Barnens rätt till respekt, s. 18)

























Vad menar vi med en demokratisk skola? Vem får vara med och bestämma? Och hur? Om regler och mål redan är fastlagda - då blir barnens frihet att själva välja väg, ströva fritt i tanken, en en chimär, hur goda våra föresatser än må vara. För i kursplanernas och årskursernas strama tidsschema finns ingen tid för utflykter utanför den raka vägen till målet; ingen tid för spontana pauser, simturer, begrundan av en vacker sten. Och frågan är: Är det verkligen med barnens väl och ve framför våra ögon vi lägger fast målen - är det inte i fruktan för att de ska tänka annorlunda, nytt, som vi indoktrinerar dem i våra tankemönster, försöker framställa vårt samhälles regler som det enda rätta? Är vi inte egentligen rädda för att de regler för status och bekräftelse vi själva "investerat" våra liv i, plötsligt kommer stå utan "värde"? Jag drar en parallell när jag läser Korczak-citatet till välgörenhet när det praktiseras i sin fulaste form - den som har ger till den som inget har; men inte tillräckligt mycket för att förändra i grunden, och utan att förändra reglerna för det "spel" vi spelar. En tacksamhet förväntas från - och därmed makt över - den som inget annat val har än att ta emot. Vi förklär vår makt i termer av godhet och omsorg.

Min pedagogiska "samtalspartner"

Har nu äntligen beslutat mig för den här terminens pedagogiska/filosofiska samtalspartner. Valet föll på Janusz Korczak, vars idéer och arbete ligger till grund för Barnkonventionen.

Börjar med att läsa den lilla, men mycket tänkvärda boken Barnets rätt till respekt. Här ett utdrag:

Vad värre är - barnet är svagt.
Vi kan lyfta det kasta upp det i luften, tvinga barnet att sluta springa, sätta stopp för dess ansträngningar.
Om barnet inte gör som jag säger har jag andra medel att tillgripa. Jag säger: »Gå inte dit, stå stilla, flytta på dig, inte röra, ge mig det.« Barnet vet att det måste ge med sig. Hur ofta försöker inte den
lille förgäves följa sin egen vilja innan han förstår att det är lönlöst. Han ger med sig och resignerar.
Under vilka extraordinära omständigheter skulle någon våga knuffa, slå eller slita i en vuxen? Men hur vanligt och harmlöst anses det inte vara ge barnet en klapp, en svidande dask eller ta det hårt i armen.
Känslan av maktlöshet skapar respekt för makt. Inte bara de vuxna, utan var och en som är äldre eller starkare, kan på ett grymt sätt demonstrera sitt missnöje, sätta makt bakom orden, kräva lydnad och kränka ostraffat.
Genom vårt eget exempel fostrar vi till förakt för den svagare. Det är en dålig uppfostran och ett dåligt förebud.
(Janusz Korczak. s.12, Barnets rätt till respekt, 2002, Natur och Kultur, Stockholm.)

Och en liten tanke apropå entreprenörskapsfostran:

Jämte förnuft och kunskaper är förslagenheten en hjälp i kampen för tilvaron och i kampen för inflytelserika positioner. En fixare som alltid är på språng för alltid mera i utbyte än han förtjänat. Utan skrupler uppnår han sina mål snabbt och lätt. Det krävs slughet för att förstå sig på människan, hon kan vara både en helgedom och en svinstia. (Ibid, s.15)

Entreprenörskap #2

Tendens har en serie om Entreprenörssjälar med anledninga av att Regeringen vill att alla ska utbildas till entreprenöter - Här ett spännande avsnitt Alla är vi entreprenörer.

Funderar över om entreprenörskap måste vara tävlingsburet? Varför tävlan - mot andra - så ofta är det vi ser som framgångskoncept? (Även om vi har målrelaterade betyg i sverige, så används de senare som relativa poäng så de räknas om till poäng - En kunskapssyn som förmedlar hierarkiskt tänkande - att det bara finns en viss summa kunskap, inte olika kunskap). Om den som är bäst på att presentera sig, är den med bäst idéer? Åter igen - form som kosmetika - så klart vi ska undervisa i presentationsteknik, "retorik", men att det ska få så oerhört stor tyngd, i samhället och i skolan, är vad jag vänder mig emot. Det går emot det demokratiska tankesättet om att alla ska kunna delta - om vi alla har olika styrkor, så varför premiera en?

Radioprogrammet drar en parallell mellan entreprenörskap och kreativa yrken som konstnärer, en parallell jag vet att många bildlärare redan lyft, och jobbar efter i sin undervisning - men då som ett sätt att samarbeta, bygga gemensamt, nätverka och nå längre tillsammans - inte genom att "komma högst upp" eller för att vinna mot andra. Jag vill därför lyfta en fråga om vad det är för underförstådda tankestrukturer vi har och ladda termen på nytt, i skolans värld. Entreprenörskap och kreativitet behöver inte vara synonymt med tävlan och "starkast vinner" - även om den nyliberala agendan är att denna rikedom sedan automstiskt kommer spilla över till de andra "stackarna" som inte "kan" vara i toppen (en agenda vars verkliga "positiva" samhällseffekter starkt kan kritiseras).

Om skolan ska vara en grogrund för ett gott samhälle, en demokratisk institution, vad ska lärandet kretsa kring då? Och vad är ett gott samhälle?

Om skolans segregerande effekter

Pressmeddelande från skolverket 29 Juli:

Social bakgrund styr ungas syn på demokrati

Ur artikeln:

Föräldrars utbildning har stor betydelse

Skillnaderna i resultat mellan elever är större i Sverige än genomsnittet för de europeiska länder som deltar i studien. Socioekonomisk bakgrund, kön och migrationsbakgrund är tre faktorer som har betydelse för resultaten. Socioekonomisk bakgrund är den faktor som framträder tydligast. Barn till högutbildade föräldrar når bättre resultat och inget annat europeiskt land i undersökningen visar en större effekt av föräldrars utbildningsbakgrund än Sverige.

Skolsegregation förstärker skillnader

Både elevens egen bakgrund och klasskamraternas familjebakgrund påverkar en elevs kunskapsresultat. De båda faktorerna samverkar också. Barn till högutbildade tjänar mer på att gå i samma klass som andra barn till högutbildade än barn till lågutbildade gör. Skillnaderna mellan elevers medborgarkunskaper förstärks därmed av skolsegregation.

Projekt-projektet

Igår var jag och träffade anställda vid projektet jag hoppas kunna följa - verkar lovande, men i vilken form jag kan följa dem återstår att se. De ska höra med de involverade ungdomarna okså. Vi diskuterade möjligheten att vara med elevgruppen helt; för att just lättare få deras bild av verksamheten nu, framtidstankar och tidigare erfarenheter.
Funderar även på ingängen i mitt skrivande; Att ta del av projektet blir en "verkligeht" att reflektera det jag ser i texterna mot, ett sammanhang som får mig att formulera klarare frågor och en kunskapskälla (de har en gedigen teoretisk grund samt många kontakter, en erfarenhet som jag ser fram emot att ta del av) och så vidare.
Vad är relevant att granska närmare? Hur jag ska förhålla mig i materialet till projetet och den "fakta" jag inhämtar återstår att se - jag använder mig hellre av det som just en källa till kunskap och eftertanke, än gör en studie av bara detta projekt, som det känns nu skall tilläggas ... Jag vil gärna se hur vi kan formulera en skola för alla; en pedagogik som inte från böran exkluderar, utan är motiverande (ja, jag skall ägna ordet motivation en reflektion ed; känns inte riktigt som jag är bekväm med att använda det än).

Nyckelord som de har med, som jag även skrivit om tidigare, och som skulle kunna vara utgångspunkt för vidare undersökning är bl.a: Motivation (många av deltagarna har inte själva sökt sig till projektet, och motivationsarbetet - att tydliggöra varför vissa saker kan vara nödvändiga att göra, samt hitta deras intresse/ingång, blir spännande ör mig att följa. Här en parallelll till grundskola/gymnasium i övrigt - hur kan skolan verka på ett "uppfångande" sätt innan problem uppstår? Varför tappar elever intresset? Vad är relevant, hur, när?), att se eleven i ett sammanhang, självkännedom, grupp-processer, social delaktighet (och i längden hållbarhet) och sysselsättning (=en känsla av "meningsfullhet" i livet så som jag upfattar det - och då inkluderat fritidssysselsättning m.m.)

Motivation är alltså ett ord som återkom vid mötet igår. Även termen interaktion som Louise fokuserar på tror jag kan vara relevant att använda för mig med; ordet används inte i den projetbeskrivning jag läst och heller inte i de "vanliga" kursplanerna, utan oftast just i sammanhang där eleverna inte har svenska som andraspråk, men jag tror det samhällspedagogiska perspektivet i projektet kan beskrivas med just en hög interaktion mellan lärare/anställda och ungdomar/elever. De teoretiska kunskaperna är något de måste ha med sig för vidare studier, men fokus ligger inte på att bara plugga i fakta, utan lärande/varande i ett mycket vidare perspektiv.

Tar gärna emot tankar och synpunkter från er andra! Era erfarenheter, något jag verkar ha missat, spännande rapporter, etc.

Skolans jämställande effekter

Mina största frågor den här terminen är: Vad är skolan bra för? Hur kan vi som pedagoger utforma skolans verksamhet så att ALLA elever klarar av att nå de uppsatta målen, och på så visa få så goda förutsättningar som möjligt i framtiden? (Tänker här på temadagen jag skrivit om tidigare om kopplingen mellan betyg och livsvillkor senare i livet, Utbildning - nyckeln till framgång för ungdomar som varit placerade i samhällsvård?)

Här ett positivt exempel på att negativa trender kan brytas, just genom att inte särsäkilja - och på så sätt ge ett bättre individuellt stöd:
När skolan fungerar som allra bäst

Lärare = ledarskap = makt?

"Power is not an institution, and not a structure; neither is it a certain strength we are endowed with; it is the name that one attributes to a complex strategical situation in a particular society."

Michel Foucault

Kommunikation och mottagare

Sen när kan renar läsa?
Visualiserad tanke om textens relevans eller icke-relevans. Om form, plats och medium.
(Texten lyder: "Rengräns". Foto taget i Puolanka stadspark, sommaren 2010)

Ang. senaste tidens term-rannsakan

Känner att jag behöver förklara lite av vad alla dessa underliga blogginlägg senaste tiden handlar om: Jag försöker göra orden till mina genom att problematisera dem; klä av dem, förvägra dem all rekvisita, granska dem och mina föreställningar om dem, ladda dem på nytt. Så jag kan känna att det är mina ord när jag använder dem , inte bara klyshor jag läst i nån fin bok (Även om de är det från början ;) Men nu har jag knyckt dem, och knådar dem smidiga för mitt syfte). Att jag begriper, griper dem, känns viktigt. Håller dem bekvämt i min hand nu när jag ska försöka forma min första rejäla tankeskulptur med deras hjälp.

Roller, identiteter? Möjligheter? Frihet?

Har funderat en hel del över projektet och min ingång i det - tror inte jag förkastat något av de tidigare idéerna egentligen, men formuler och omformulerar frågan för mig själv. Efter att ha läst bl.a. "Deltagare och åskådare", samt tagit del av "Disidentifikation" på Konsthallen och en del av symposiet i anknytning till det (The Lab), så funderar jag på om det inte helt enkelt vore bra att gå tillbaks till temat roller/identitet och titta på elev-lärar-rollerna/identiteterna. Eller; vad som förväntas av mig när jag blir lärare (spännande metamorfos det här; att gå från larv till fjäril, eller kanske dagslända? Är lärarutbildningen att betrakta som puppstadiet i så fall? Funderar på om inte många studenter just ser sig som det - i vilande fas, inte direkt några studentrevolutioner i sikte), hur jag agerar och hur de som förväntas ha rollen elever agerar/förväntas agera (som vi nu; en "dubbel" roll: Att både se sig i eleven och läraren). Jag funderar på om skolan är en scen där roller övas in, eller en fri arena för fria aktörer, och hur detta påverkar det som görs i denna institution. Vad vill styrdokumenten, vad vill betygskriterierna, vad vill lärakåren - vad sker bland eleverna?
Det var en spännande artikel om just eleven som stereotyp i PM för ett tag sedan, får leta upp den ... Och en del om olika elevroller fins det väl skrivet, samt elaka karikatyrer av olika "lärarroller/typer". Men vad är det för samspel? Vad sker det för metamorfoser i lärandeprocesser? Hur kan vi lösa upp tänkandet kring de klassiska rollerna? Finns det någon frihet för tanken och varandet i våra fasta förväntningar/ramar för vad som ska ske, och hur det ska ske? Hur ska det går till, hur ska det presenteras? (Tänker här närmast på all formalia; förpackningarna av retorik och uppsatsmallar som likt ramar kring konst får innehållet att verka akademiskt/värdefullt/ - ett sätt att bedra oss själva och betraktaren då mer tid ägnas åt att få fotnoterna/ramen/det akademiska språket rätt än åt själva tankearbetet/skapandeprocessen, samt den hierarki som finns i bedömningen: Elev presenterar, lärare bedömer, elelr ger feedback. Elevgruppens åsikter i övrigt räknas bort, ses som mindre värda). Jag vill se om jag kan ta fasta på det som sker i bildvärlden, och se på skolan utifrån det perspektivet. Och tvärt om. Kultur som kultur liksom. Den rörliga tankeväven, en hjärtrytm och andetag av mänsklig handling som bildar mönster i våra liv. Levande så länge den är fri, död så fort vi försöker "bevara" den genom att hålla fast i ett "nu" som genast blir ett "då" genom att skärma av från "annat". Kultur flyter, rör sig, tar in nytt och omformar, nyskapar. Kultur är förändring. Men vad är identiteten, i den? Vad är möjligt, eftersträvansvärt?

Moti-vadå?

Om vi skapar oss själva, och skapas av det sociala skeende vi deltar i, samtidigt som vi skapar själva skeendet; hur skapas då motivation att lära? Att vara, leva, förändra, skapa?
Många jag talat med säger att det är något som kommer inifrån; och visst håller jag med om att jag aldrig kan motivera dig till att lära, om du inte själv vill (eller vice versa). Men samtidigt ser jag det som en förutsättning för förändring att vi, som dialektiska varelser, ingår i ett utbyte med omvärlden, där vi berörs av det som sker. Någonting skapar en tanke, vilja hos mig, en motivation att lära. Den uppstår inte bara ur intet.

Men kanske är det mer rättvisande att titta på det vi kallar motivation i skolan som viljan att lära det som samhället ser som värt att lära och därför synliggör. Vi är redan i världen och därmed involverade i den. Allt liv är plus, handling, skeende i sitt varande. Jag tror ytterst få människor inte motiveras att lära eller göra något, apatiska flyktingbarn möjligtvis. Men är inte deras vilja snarast förlamad, av att omständigheterna/omgivningen inte tillåter dem att leva som de vill, sin motivation? Det här vet jag alldeles för lite om, så jag ska nog låta bli att diskutera det... Min poäng är väl lite att: Vi lever - är - tänker - engageras. Motiveras. Men kanske inte det som ses som relevant, vinstgivande, produktivt, och därför förblir osynligt eller stämplas som negativt beteende av omgivningen.

Läser Ändligt och oändligt spel : en syn på livet som lek och möjlighet av James P. Carse och plockar ut det här (blandat med mina egna tankar. Jag utgår här ifrån jaget som min tilltänkta proffession/roll som lärare och du som elev):

Att beröras av någon är en ömsesidig handling, en handling som berör och påverkar båda parter. Jag tänker att frihetlig (känner att demokratisk är ett allt för problematiskt begrepp för mig att använda just nu) undervisning och lärandeprocesser handlar om just beröring: Ett möte som sker; som inte går att förutsäga och på så vis inte heller går att planera utkomsten av, som påverkar och förändrar både "lärare" och "elev" - en dialog där rollerna upplöses och ingen hierarki längre finns mellan lärd och olärd. I denna oförutsägbara, ömsesidiga handling är allt möjligt, just för att det inte finns några i förhand satta ramar eller riktlinjer.
Ett annat sätt att se på lärande,som känns igen från vårt skolsystem, är det då jag rör dig i en enligt mig lämplig och på förhand bestämd riktning, med ett bestämt mål (kursmål, lärandemål etc). Detta lärande, rörande av den andre, kräver att jag (läraren i det här fallet) är konstant i min roll, opåverkad, orörd. I denna fiktion ingår alltså inte jag/läraren i de processer som sker; inte heller finns det något överraskande eller nya upptäckter i detta lärande (upprepande).













Jag tror kreativiteten hämmas då den ska fångas i på förhand givna ramar (då inte sagt att övningar och mallar inte fyller en funktion; men vi får inte gå från att ha dessa som hjälpmedel till att bli bundna till dem -då ger det som skulle träna oss i frihet en för trygg trygghet; en förenknad verklighet att gömma oss i. Något jag känner starkt nu i C-kurstider. Klarar jag verkligen av allt det ansvar denna frihet kräver??! Svindel av rädsla och glädje - en nyfödd insikt om att JAG ÄR FRI!). Nyheter kommer bara med svårighet prodceras i en skola, i ett samhälle, där lärandet förtubestämts; där vägarna är utstakade och målen klara. Nyfikenheten är dynamisk och dialogisk, inte passivt accepterande. En skola som säger sig vara demokratisk bör innefatta dialog och möten - dialoger som inte har färdiga svar, som hittar nya vägar och språk. Som upptäcker och samtidigt nyskapar de områden den utförskar. Som tillåts vara kritisk mot de ramar som satts upp. Mot de begrepp den förespråkar.
En demokratisk skola, i bemärkelsen frihetlig, har inget definitivt slutmål, inget slut. Det är ett tragiskt sätt att se på människor som "hela"/"färdiga" eller "ofärdiga"/"trasiga". Ett rangordnande som talar om det större som det bättre, det mindre (den outbildade, barnet etc) som mindre värt. Som en andra klassens medborgare, som inte förstår att ta egna beslut, förvalta sitt eget liv. Någon som måste bekyddas - speciellt från sig själv. Och ledas. Röras i en bestämd riktning. I en bestämd takt. Annars blir det Straff. Som ska synas och kännas. Länge. En tanke om att det vi en gång varit, är vi alltid. Inte: det vi varit med om ger oss erfarenheter, som vi kan relatera till och se i nytt ljus. Omtolka.

Dagens Sverige har individualiserats så till den milda grad att Jante biter sig själv i rumpan. När allt ansvar för vad som sker i livet läggs på individen, samtidigt som chanser till senare bättring samtidigt tas ifrån oss, gäller det att prestera max från första ronden. Agnarna skiljs tidigt från vetet (men frågan är om inte denna process egentligen är att likna vid ett slumpens lotteri, som slukar både det ena och det andra), en process som sedan fortsätter livet ut. En fiktiv tävling i svart-vitt där det ständigt gäller att vinna, för att inte förlora. I denna ständiga tävlan om gunst i samhället, om rang, status och aktning, gäller det att inte sticka ut på fel sätt; att inte stöta sig med fel personer eller tänka det som inte redan accepteras av samhället och därmed inte belönas. En självreglering träder in. Censur utan synbart yttre våld eller tvång (mer än i de mest utmärkande fallen av "felsteg", såsom misstänkliggörandet av sjuka och arbetslösa). Det "individualiserade" samhället likriktar sig själv. Eliminerar effektivt inre kritik som kan hota dess existens. Så praktiskt. Alla har ju getts "samma chans" att lyckas, på sin enda chans. Jante myser. Rättvisa är skipad; ingen ska få mer än någon annan (hemspråk, extraundervisning o.s.v); detta är att betrakta som doping eller fusk i den "rättvisa"samhällstävlan alla förväntas delta i (den som utgår från att vi alla har samma sociala och ekonomiska förutsättningar hemma, den som förbiser strukturellt förtryck, den som utgår från en romantiserad bild av barndomen som något skyddat; ett liv i Bullerbyanda).

Jag vet att jag hårdrar resonemangen nu (Argh, detta underliga ord! Tycker alltid det borde vara hårddrar!!! Att dra ngt till sin spets, liksom!), men försöker visa på mönstret; ett underliggande dubbelhet i tankesätt kring rätt till utbildning genom Tvång, Straff eller Hot. Lite som med diskussionerna kring burkaförbud. Att argumentera för demokrati genom icke-demokratiska metoder gör att vi riskerar att hamna där de ryska revolutionärerna hamnade, nämligen i raka motsatsen till det från början önskade. Målet helgar inte medlet. Jag ställer mig ytterst tveksam till om det går att skapa något genom att tillämpa dess motsats eller motverka något genom att använda sig av just det.

Demokrati?

Vad är demokrati?

Känner att mitt ämnesval under C-kursen, men också min (förmodade) framtida proffession kräver av mig att jag problematiserar, och också försöker besvara detta. Värdegrunden ska genomsyra hela skolans arbete, men vari består dessa värden, om vi granskar dem närmare? Vad består skolans demokratifostran i? Vad menas med demokrati? Om jag ska undervisa i demokratisk anda, vad menas med det? Vad menar jag? Hur kan skolan vara demokratisk? Vad menas med en demokratisk undervisning i praktiken?

Ställer mig frågan hur skolpliktens påtvingade "lärande" kan bli demokratiskt lärande? Är det majoritetens diktatur? Konsensusbeslut? Deliberativ demokrati? (detta har tydligen skrivits en hel del om och setts som ett ideal för skolundervisningen. Får sätta mig in i den diskussionen djupare). Att alla ska enas?

Lever vi i en demokrati? Är minoritetsregeringar demokratiskt försvarbara? Är demokratiskt valda partier alltid demokratiska? Och vad i hela friden har kungligheter med saken att göra? Hur kan det komma sig att alla de som inte röstar inte syns mer i valresutlaten? Hur ska jag kunna undervisa i demokratisk anda, då det vi kallar demokrati samtidigt visar sig vara en schimär och snarare är att se som ett ord att slänga oss med för att få internationell aktning; en utopi om rättvisa och folkstyre som trots vackra ord inte praktiseras. För det handlar om makt. Inte medbestämmande. Och en vilja att vara lite bättre.

Hur skapas en god klassrumskultur som värnar de demokratiska värdena? Och vad består dessa värden i då de levs? Att alla får komma till tals, att alla får uttrycka sin åsikt, respekteras ... Men är dessa åsikter alltid demokratiska? Var går gränsen för vad som kan/får uttryckas? Allt? Så länge eleven uttrycker sig tillräckligt retoriskt skickligt (Jimmy Åkesson)? Vari består en undervisning som får eleverna att bli demokratiska medborgare även efter avslutad skolgång? Och vad är i så fall en demokratisk meborgare? Är vi det nu? Eller bara ett gäng skendemokrater i en skendemokrati?

Det som gör demokrati till demokrati är, vad jag förstår, inte att vi är eniga utan att vi har rätt att vara oeniga och till och med uppmuntras därtill. (Liedman s.20 i "Kunskap och begrepp. Centrala motiv i våra läroplaner". Liber, Stockholm, 1986)

Något på spåren eller bara förvirrad?

Hade handledningsfika med Bosse i tisdags - mycket roligt och givande, känns som bekymret med att begränsa material eller att mer ingående specifiera mitt val av ämne kan få vänta ett tag till. Vill helst låta det stå öppet tills jag känner den terräng jag kommer röra mig i lite bättre. Svårt att beskriva resan innan en vet vart färden går (minns inte vem som drog den vackra liknelsen - kan det ha varit Lasse?). När vi träffades hade jag ännu inte fått svar från projektet jag vill följa, så vi pratade om möjlgheten att istället genomföra ett mer teoretiskt projekt eller dra ett snitt genom hela utbildningsvåsendet - från förskola, grundskola, gymnasium, till lärarstudenter och -utbildare och försöka se vad motivation ses som, och hur det arbetas med i olika grupper? När är i motiverade? I denna fråga till vad som motiverar oss ligger förstås frågan om vad ÄR motovation? Kan vi motiver andra? Vad motiverar elever, och vad motiverar oss lärare?
Delaktighet och demokrati ser jag som ytterligare två intressanta sidor av det här - vad är valfrihet? Hur går skoltvång ihop med demokrati och valfrihet? Och hur ställer vi oss som samhälle till dem som av någon anledning inte fortsätter studera på gymnasie- eller högskolenivå, vilket idag ofta ses som en förutsättning för framgång i vuxenlivet? Hur motiverar vi en skola såsom demokratisk där motivation blir en schimär, då piskan/moroten betyg ofta tas till? Kan högre betygsgenomsnitt eller lägre resultat på nationella prov ses som en reell kunskapshöjning/sänkning bland elever? Vad, och hur mäter vi kunskap/lärande? Ser eleverna skolan som relevant? Var/när sker ett lustfyllt lärande, och vad lärs då? Kan vi bygga en demokratisk skola? Behövs det verkligen yttre tvång och incitament? Hur skiljer sig det frivilliga lärandet från det påtvingade? Och hur får skolan eleverna att i sanning vilja lära sig det skolan är ålagd att lära elever enligt läroplaner och styrdokument? Hur går styrdokumentens fostringstanke ihop med just tvånget att uppnå lärandemål i kursplanerna? Vad väger tyngst? Och hur harmonierar de med varandra?

Har hur som helst; efter ett missat mailsvar om ett möte med lärare på projektet jag hoppas kunna följa så har jag pratat med projektansvarig och fått klarteckan att jag är välkommen att besöka dem. Hoppas på ett gott utfall, även om jag inte i nuläget vet vilken form eller omfattning mitt deltagande i projektet kommer ha - om jag ska se det som ren deltagande observation under ett antal veckor, eller göra enstaka intevjuer med personal och deltagare/elever.

Läser Derrida och försöker förstå mitt tänkande. I min icke-formulerade problemformulering ingår att problematisera mina egna förgivettaganden med; Vad har jag för underliggande antaganden och värderingar med mig i bagaget? Vad är min syn på kunskap? Hur lever jag frihet, delaktighet och demokrati? Vad skapar och/eller återskapar jag för mönster? Hur agerar jag i förhållande till min samhällsposition idag och mina tidigare erfarenheter? Vad eftersträvar jag, vi för samhälle i den Svenska skolan?

Gammalt, men ännu på många sätt aktuellt klipp med Chomsky och Foucault där bl.a samhällsbygge och skenbart neutrala institutioners makt att bevara makten hos en viss samhällsgrupp tas upp. Dessa två herras diskussion speglar på ett bra sätt ett av mina nuvarande dilemman: Hur vara kritisk, och samtidigt sikta mot ett mål, ett konkret handlande, utan att för den skull vare sig förneka den sociala verklighet som råder eller sementera nya maktmönster? Hur kan vi tänka och agera föt ett socialt hållbart samhälle, samtidigt som vi ställer oss kritiska till det vi skapar, lever, utan att riskera att bli syniska?

Tankar om SÄR-behandlingens effekter

En radiodagbok om att gå i specialgrupp: Jag heter Joakim

Funderar på skolans särskiljande effekter, på betyg, omdömen och specialgrupper. På om det som sägs hjälpa verkligen är till nägon nytta, på vad som är viktigast. På om det inte snarare förstärker än mildrar det som inte fungerar, på vilken självbild det skapar. Och hur de "separerade" grupperna sedan fungarar, hur de skapar eller återskapar mönster och beteenden.

På om problem någonsin kan ägas av bara en person, eller lösningen på problem. Genom särskiljande. Amputation.

Ett skuldbeläggande av enstaka personer/grupper genom utpekande, där resten kan bli fri från skuld. Inte så att vi saknar personligt ansvar, men att enbart skylla en persons beteende på denne och inte se relationernasbetydelse, känns naivt. Ger mig paralleller till Sverigedemokraterna - de bär symptomet, är lätta att peka ut, men kan inte ges hela skulden för det främlingsfientliga klimatet i vårt land.

En sköt dig sköt dig själv-mentalitet, där den som inte "gör rätt för sig" ses som en parasit. Men hur går det för dem som inte har en social och ekonomisk trygghet, någon som kan stötta och hjälpa då det är jobbigt? Någon som kan bekräfta och uppmuntra, hjälpa en hitta och våga ta nya vägar.

Samhället, skolan behöver få en mer holistisk syn på människors livssituation - betyg avgör i mångt och mycket vilka framtidsutsikter en person har, men utan social och ekonomisk trygghet löper även den med goda skolbetyg som vuxen stor risk att hamna utanför samhället (problematiskt begrepp det där "utanför", jag vet. Tipsa mig gärna om alternativa sätt att uttrycka det på. Hoppas ni förstår vad jag vill åt ändå). Både nu och förr. Och antagligen än mer om samhällets resurser till de mest utsatta gruppernafortsätter att minska under kommande år. Lyssnar på Lösdrivare - ett liv utan skyddsnät och påminns om hur det var här i Sverige för inte speciellt länge sedan. Vill vi ha en samhällsstruktur uppbyggt på sociala och ekonomiska klyftor? Som samtidigt kriminaliserar och/eller misstänkliggör den som står utan ekonomiska medel och arbete? För att de inget har, då problemen ses som individens eget ansvar, vilka då reduceras till en börda för samhället, där ekonomi är enda måttstocken för din insats/påverkan/belastning; ditt människovärde för att tala klarspråk. Och i denna bakvända logik legitimeras en retorik som förespråkar inflytande utifrån ekonomiska resureser - skattebetalare istället för medborgare är de som ska styra vårt samhälle.
Så trots att våra framtidsutsikter styrs så mycket utifrån socialt -arv, -kapital och -situation, är det ändå upp till var och en att lyckas, i en värld där spelreglerna sägs vara lika för alla (läs: den som har resurser). Den medellöse låses fast vid sin historia, och skall dessutom stå tillsvars för sin situation. En arvssynd i nygammal tappning?

Projektplanstankar

Fredagen blev en informationstät dag, var i Trädgårdsföreningen och lyssnade på uppföljning till vårens konferens Barn tar plats. Tre spännade talare från Malmö och Stockholm - med mycket positiva, men också några negativa exempel på hur barns och ungas behov tillåts, eller inte tillåts, ta plats i planeringen av det offentliga rummet.

Jag är mycket intresserad av det visuella uttrycken i vårt samhälle, samt demokrati- och delaktighet - speciellt i kombination med förstnämnda. Vem tillåts ta plats? Vem får synas, höras, trivas? Är det verkligen okej att försöka bygga bort en hel generation/samhällsgrupp i vissa (främst innerstads-)områden genom att helt enkelt strunta i att planera för deras behov och intressen?
Något jag fastnade starkt för var mottot lek är en måttstock på trivsel för alla åldrar, och lek är inte bara för barn, som jag tyvärr inte minns vem det var som sa. Att lek inte heller bara är stereotypa lekplatser, utan lekfulla miljöer med plats för kreativ användning av rummet; platser som inbjuder till fantasi och delaktighet, borde vara något som stadsplanerare engagerade sig mer i. Rum i rummet - stadens levande mellanrum; allt det som sker och existerar mellan huskropparna. Det demokratiska ytorna, som idag blir förre och färre. Definierade av marknadsintressen och srkitekter ger de litet utrymme för mänsklig interaktion utanför de i förväg uppsatta ramarna/normerna för hur de ska brukas, och av vem.

Lyckades aldrig formulera någon riktig konklusion av det hela, men fick fullspäckat med information och inspiration. Bland annat Malmö stads satsning på de kommunala lekplatserna, som de listat och också gjort en folder med; lekplatsturism skapar möten mellan människor, stadsdelar. Vet var jag ska turista i sommar ;)

Angående projektet:

Jag har tagit kontakt med ansvarig för projektet med de arbetslösa ungdomarna som lät mycket posititv till min förfrågan om att få följa dem i höst. Från början hade jag tänkt följa deras, arkitektstudenternas och A-kursarnas projekt kring utformandet av Hammarkullens centrum med fokus på deltagande och demokrati, men jag inser att jag inte kommer hinna följa dem speciellt länge, om jag ska hinna skriva också. Jag vill följa ungsomarna under en period av kanske tr e-fyra veckor, då jag kan bilda mig en bättre uppfattning om hur de ser på projektet de deltar i. Jag väntar med specifika frågeställningar och ska försöka gå in med ett så öppet sinne som möjligt, bli en deltagande observatör som följer verksamheten i ett antal veckor på plats, involvera mig i samtal och lyssnar/observerar för att få en bättre inblick i projektets utformning och ungdomarnas vardag och på så vis också kunna stälal mer relevanta frågor till dem och mig själv.
Så min än så länge vagt formulerade frågeställning/ingång handlar om att titta på hur projektet syftar till att motivera och inspirera ungdomarna, samt vad dessa i sin tur uppfattar som meningsfullt och lustfyllt i de processer som äger rum. Vad ser de som givande? Vad motiverar dem att försöka nå de av dem och pedagogerna/projektansvariga uppsatta mål? Upplever de att udnervisningen är demokratisk och bygger på deras deltagande (som ju den svenska skolan förväntas vara). När jag lärt känna personerna och projektet bättre hoppas jag kunna genomföra intervjuer - då med så öppna frågor som möjligt för att låta ungdomarnas tankar och åsikter komma till tals så långt som möjligt.
- Ett dilemma häri är i och för sig hur mycket jag ska låta ungdomarnas egna ord stå för sig själva i rappoerten, och hur mycket jag ska tolka skeenden och uttalanden. Detta får ni mycket gärna ge mig respons på! (Liksom allt annat med, förstås)

Min avsikt är alltså inte att gå in och titta på enskilda personers beteenden, utan jag vill hitta de nyckelkomponenter som ett lustfyllt lärande innefattar, de redskap som gör undervisningen till en kreativ process där alla deltagare är delaktiga och engagerade. Detta i sin tur kan ju givetvis kräva att jag åskådliggör genom exempel på situationer där ju individerna som deltar är de som skapar situationerna, men jag vill vara mycket tydlig med att det inte är någon kvasipsykologisk studie, utan just frågor som: Hur kan jag som blivande samhällspedagog skapa en god lärandekultur? Vad kan jag ta med mig från de här ungdomarnas erfarenheter in i mitt kommande yrke? Vad upplever de som motiverande? Betyg? Att bli sedda? Vänner? Framtidsdrömmar? Är det en inre eller yttre motivation? Och ifall den bara är inre (vilket jag själv, just nu, betvivlar att något kan vara) - finns det något som motiverar liknande projekts existens? Hur kan sktoltrötta eller arbetslösa ungdomar återfå viljan och lusten att läsa vidare eller söka jobb? Vad blir vår roll som pedagoger?

Frågor jag däremot känner att jag måste vara relativt klar med innan jag börjar mina "observationer" är bl.a. sådant som rör etik och sekretess, samt vilken roll jag har/intar - jag vill sträva efter att vara så tydlig som möjligt med vem jag är och vad jag gör där, utan att för den skull distantiera mig från de personer jag möter. Min egen delaktighet i de processer jag kommer iaktta och analysera går inte att förbise ifrån, vilket kräver en självreflexion under arbetets gång. Jag vill helelr inte låtsas vara varesig en av lärarna eller eleverna, utan kanske mer att likna vid en besökare, ett långvarigt studiebesök? Inser nu att jag borde läsa Gunilla Granaths "En sjundeklassares dagbok"; inte för att jag vill gå in i rollen som de personer jag studerar så ingående som hon, utan för att få en bild av hur det kan vara att bedriva liknande studier.

Fortsatta reflexionsträffar med SAPE-gruppen känns väldigt nödvändigt, om så bara på en timme åt gången men lite oftare, för att få lite distans till ett "datainsamlande" som annars riskerar att bli en oreflekterad massa av intryck och känslor. Att dela med oss av våra tankar och funderingar under arbetets gång kan få oss att se nya mönster, möjligheter och ingångar, frågeställningar vi annars aldrig ställt själva.