Liten parentes ang. framtida studier: Har under hösten varit i kontakt med internationaliseringen på pedagogen och diskuterat möjligheten att göra ett längre studiebesök i Finland, detta pedagogikens mecka, under LAU 210 eller 270. Många uttalar sig positivt om vårt grannlands skola, få har sett det. Men är det bara är guld och gröna skogar - och var har den sunda kritiken tagit vägen?
"Eleverna är inte rädda för sina lärare men man visar respekt för lärare och rektorn. Finland har hög kvalitet i undervisningen och lärarna är duktiga och kräver prestation av eleverna för det är viktigt med kunskap i Finland (Min kursivering). [...] De använder försittning som straff. Det innebär att eleven måste komma till skolan klockan sju och sitta i klassrummet innan skolan börjar. Det är avskräckande, menar Laila."
(I Finland finns inga A- och B-skolor, Skolverket, 9 Juni 2008)
Citat som det ovan får mig att undra - Sen när tycker den svenska skolan att kunskap inte är viktigt? Och är inte just straffets syfte att skrämma (Läs: avskräckande, som ju intervjuade Laila själv säger) elever? Och vad, om inte lärarens omdöme om dem, är då eleverna rädda för? Den lilla insyn jag har i Finska skolan, från besök i mina kusiners skolor under 90-talet, får mig sock att undra vad det är som lärs, egentligen. Och om inte lydnaden har ett pris att betala i form av auktoritetsrädda, diskussionshämmade elever? Återstår att se, som sagt. 90-tal var 90-tal, nu lever vi i en upplyst tid. Bra att inte skolor delas upp i "bra" och "dåliga", och jag hade ett barns perspektiv (fast; är det inte just
det perspektivet vi pedagoger behöver bli medvetna om?)
