Har ni någonsin känt er hopplöst missförstådda, fast i en roll ni varken känner igen eller medvetet valt? Så är det visst nu - Den yttre blickens dom var inte helt vad jag förväntat mig. Och den roll som istället erbjuds vet jag inte heller om jag vill, kan ta. Som att det bara finns ett visst antal roller, fasta och fixa i gruppen, och att det bara är att tacka och ta emot det som erbjuds om en kommer sist.
Bra erfarenhet? Kanske. En nyttig lärdom om hur hemskt det är om gruppen inte accepterar en, hur svårt det kan vara att häva en kollektiv åsikt som redan fallit.
Under tiden plockar jag kvistar och barr till min stack som fallit från de stora filosofernas träd.
October 31, 2009
October 29, 2009
Mitt i och mitt emellan?
Har just varit ute på VFU, skrivit en första plattform och lagt gemensamt schema för resten av terminen. Börjat fundera så smått på projekt, E har ett bra förslag som jag hoppas går vägen!
Men så skolan: Så svårt allt kan vara! Vi ska ju bli samhällspedagoger med fokus på aktivt kulturskapande, deltagande, jamlikhet/ställdhet, inkludering, sammanföra det åtskilda o.s.v. Men just nu, efter att yttre fokus försvunnit, så står vi här med oss själva. Vår egen grupp och kultur. Den öppna strukturen som kräver delaktighet synliggör också annat. Det är rätt jobbigt just nu, att se sig själv i vitögat, sitt ansvar i det som är. Och så svårt med! För även om känslan säger att ajaj, här borde vi nog jobba lite med oss själva, så är det så svårt att sätta fingret på exakt vad det är, och hur vi kan ändra på det. Tänker att en först början kunde vara att sätta oss ner och prata om vad en god grupp/lärandekultur är. Vad det finns för övergripande ledstjärnor. Och sedan hur vi går vidare, når dit som grupp, jobbar med oss själva. Inte bara fastnar i hackande, gnällande, kiv, grupperingar.
Nu låter det som det är hur illa som helst, och det är det ju inte. Men ändå - Vi har en splittring som funnits sen vi började, och nu blivit extra tydlig. Och jag känner en trötthet, har plötsligt tappat tilltro till min egen förmåga. Vad är det här för roll? Det kanske är bra? Men det känns inte så just nu. Inte i längden. Får hitta en tråd, en vilja, ett fokus.
Men så skolan: Så svårt allt kan vara! Vi ska ju bli samhällspedagoger med fokus på aktivt kulturskapande, deltagande, jamlikhet/ställdhet, inkludering, sammanföra det åtskilda o.s.v. Men just nu, efter att yttre fokus försvunnit, så står vi här med oss själva. Vår egen grupp och kultur. Den öppna strukturen som kräver delaktighet synliggör också annat. Det är rätt jobbigt just nu, att se sig själv i vitögat, sitt ansvar i det som är. Och så svårt med! För även om känslan säger att ajaj, här borde vi nog jobba lite med oss själva, så är det så svårt att sätta fingret på exakt vad det är, och hur vi kan ändra på det. Tänker att en först början kunde vara att sätta oss ner och prata om vad en god grupp/lärandekultur är. Vad det finns för övergripande ledstjärnor. Och sedan hur vi går vidare, når dit som grupp, jobbar med oss själva. Inte bara fastnar i hackande, gnällande, kiv, grupperingar.
Nu låter det som det är hur illa som helst, och det är det ju inte. Men ändå - Vi har en splittring som funnits sen vi började, och nu blivit extra tydlig. Och jag känner en trötthet, har plötsligt tappat tilltro till min egen förmåga. Vad är det här för roll? Det kanske är bra? Men det känns inte så just nu. Inte i längden. Får hitta en tråd, en vilja, ett fokus.
Subscribe to:
Posts (Atom)