I morgon. I morgon slutar ett år av nya upplevelser, men också av att hitta hem. Lite mer, kanske.
Och i morgon börjar Det Nya, igen. Konstigt; visst blir det lättare varje gång, men ändå är det sådär pirrigt, lite oroligt. En ny grupp, nya tankar, nya sammanhang. Hur kommer det bli? Vem blir jag i gruppen? Kommer det gå bra? Eller som tankarna gick när en var yngre (lite ärligare): kommer jag hitta några nya kompisar?
Sitter och försöker läsa in det digra kurskompendiet (har verkligen en massa kvar!) och måste bara tipsa om Geografen Doreen Masseys fantastiska For space - den täcker verkligen alla områden (som jag finner intressanta för ögonblicket): Geografi, länder, gränser, rörlighet, frihet, rum-tid, migration, möten, den andre, identitet, städer, förhandlingar, förändringar, politik... Den är allt bra tung för mig som inte har engelska som modersmål, (men till och med engelskspråkiga sambon hummade också förbryllat över ett flertal ord) men ack, ack så bra! Så har ni lite ork och nyfikenhet kvar i semesterhängmattan - Läs den!!!
Kommer fortsätta blogga i sommar, men funderar allvarligt på att lägga om till engelska- både för språkträningens, men också för tillgänglighetens skull (tänker inte släppa det fetebraiga konseptet blogg/processdagbok! Kommer konstant hänvsia till "det som jag skrev igår i bloggen" även till den nya kursarna ;p )
Fick en aha-upplevelse idag förresten efter vårens projekt och kurslitteraturplöjning. Att tid och rum ju är två sidor av samma sak. Avhängigt rörelse, precis som materia. Alltså finns tiden, liksom rummet, bara inom det intervall av rörelse som materia kan existera inom (och bara i det tillfälliga "nu" som ständigt förändras). Och om materia är rörelse, energi, då är vi, allt runt om oss "andliga" varelser. Jahaja, och än sen då, det var la inget nytt, tänker ni (och jag har heller inte gått med i någon obskyr sekt eller talar i tungor om aftnarna). Men jag menar - jag såg det, kände det, allt på en gång. Det är en sak att teoretisera fakta, en annan sak att greppa helheten, som en känsla. Aha-upplevelser gör allt pluggande meningsfullt, ger det värde som en känsla.
Tror vi lurar oss när vi söker "sanningen" någon annan stans. En enda, hel sanning, som går att enkelt sammanfatta. Sanningarna är många och komplexa, motsägelsefulla. Men här, och nu, alltså ytterst världsliga, utan att för den skull vara tråkiga eller mindre värda. "Problemet" är ju att vi inte vet vad vi ska söka, vad frågan är (vi behöver nog en Stora Tanken-dator som den i Liftarens Guide för att begripa vad vi ska fråga, eller något i stil med den kvantdator som finns med i Peter Nilsons Rymdväktaren och Nyaga). Men det är just det: svaren är föränderliga, och då också frågorna. Så konklusionen blir: bort med fåniga diagnostiska prov och årskursfixerade kunskapskrav. Det är inte vad vi behöver för ett bra liv. Låt skolan bli något verkligt revolutionerande, en kreativ plats för kunskapande för alla som vistas där, men också en trygg och accepterande plats (så vi vågar säga vad vi tycker, hinner tänka våra tankar, orkar lyssna och reflektera, vågar tro på oss själva, på varandra och en gemensam framtid).
Kärlek och respekt!
