April 26, 2011

Ideal som balans, jämvikt

Gyllene snitt, cirklar och politiska ismer. Bilder av vad som kan vara, hur det borde vara? Drömmar om något bättre, fulländat, perfekt. Dystopiskt om det blir negativt, utopiskt och livsnödvändigt om det hålls positivt. Men var går gränsen? Mellan sund strävan och elitistism? Mellan vilja att förändras och självspäkning? Tänker att det ligger i fokus - ser jag möjligheter eller brister i det som är? Något att sträva mot, som barnet strävar efter att lära sig cykla.  Ett ZPD-tänk, där idealet är rörligt, något vi (förhoppningsvis?) aldrig når fram till. Eller, som det oftare talas om med vuxna, "learning organisations".

Men är jämvikt och balans det ultimata? Är det inte snarare att stagnera? Som konsensusbeslut i sin negativa variant (när de blir en schimär av rättvisa, men egentilgen bygger på evighetslånga förhandlingar, maktkamper, där någon part till sluta "ger sig"). Eller är det jämnvikt i organisationen, oss själva - jämvikt som balans för att kunna rulla fort, glida obehindrat, även när vägen är ojämn.

ideal under konstruktion

Vad är det jag gör?

Genom vetenskaplig metodik, det exakta mätandet och tillvägagångssättet söker jag Idealet. Men inte genom materien i sig eller nödvändigtvis resultatet, utan genom handlingen; den vetenskapliga rutinens ritual.
Jag tänker Alkemi. Att destillera livets vatten till – vad? Likt alkemisterna söker jag det högre (det ”rena”, förädlade?) Likt ”solens immateriella guld” (Alexander Roob, ”Alchemy and mysticism”s.23. Tashen, Köln 2009). Kan jag destillera fram idealets inneboende väsen, genom att söka det i handling – vilket jag inte handlar om ett antingen-eller (horisont eller inneboende idealbild), utan måste ske samtidigt på det inre och yttre planet. Inuti, som isens inneboende skepnad, och utåt bortom horisonten. Mitt sökande är inte ett sökande efter produkten – utan i processen av reningen, destilleringen. Det är en handling som parallellt föder insikt. En riktning, men inte ett mål. En framtidsdröm, men inte en plan?

Alkemi och Ideal. Vad är ideal, varför har vi ideal? The ”coagulated light of the world”, the ”secret central fire”, the ”salt of wisdom” 
(ibid, s. 14). Ska jag destillera saltvatten, havets livgivande element? Jord, vatten, luft och eld.

Jag söker idealet. Det ogreppbara. Det flyktiga. Ångan och andedräkten. Livets ögonblick. Är det som att jaga min egen skugga, tänka på min egen tanke? Som Duchamps dubbla dörr - öppnas den, så är den ändå alltid stängd, jag på andra sidan. Innanför eller utanför? Som att ana i ögonvrån. Eller se på en svag stjärna om natten – lite vid sidan av gula fläcken, irriterande ur fokus. Ändå enda sättet att se, om vi inte använder redskap. Men då ser vi ändå bara genom redskapet, som medierar bilden  i en annan form. Bilden av bilden. Bilden av idealet. Och samtidigt - det omöjliga blir det hoppingivande. Tänk att "lösa" problemet genom att mura igen dörren. Så förfärligt - det lockande är just olösbarheten, en evighetsmaskin av mening i sökandet (får nog utveckla detta resonemang med lite kulturkritik längre fram, tema tid och ändlighet).

Tänker att riktningsgivande idéer kanske likt är idealet något vi gemensamt förhåller oss till – och därför behöver tala om, rannsaka, hålla vid liv. Mitt vatten, elixiret i glasflaskan – något att vårda, ta hand om. Men inte gömma, glömma, försöka hålla intakt eller oförändrat, skyddat. Utan förädla, dricka. Jag rannsakar idealen, inte för att jag vill göra mig av med dem utan för att jag vill veta att de håller. För att de först då blir levande – något vi ingår i dialog med, och på så vis på riktigt en (dynamisk) del av vårt jag. Inte bara som en hegemonisk kraft, en oemotsägbar, fast och fördömande sanning. Som en dogmatisk Gud, där vi blir passiva offer för ”det goda” - som då förvandlas till ett "ont". Som religion, demokrati eller kunskap. Det som skulle vara bra, blir i tvingande, fastlåsande, fasthållande form något annat (Får nog komplettera med ett utlägg om konstens väsen med. Hm).

April 18, 2011

Handling

Steg 1 - jag har sökt idealet, den inneboende idén i is. Den var förföriskt len, men händerna frös och domnade (blocket var nästan omöjligt att hålla i en längre stund!). Har ett större block på frysning, men tyvärr är det lite fel årstid för att jobba i riktigt stora format med materialet.

Hur nära kan jag komma mitt ideal, om jag inte ens vet vad idealet jag söker är?
Tog med "idealet", det inneboende, hem i sin lilla "födelsekista" (Det tillverkades i Småland). Smälte under bilfärdens olidliga hetta (så klart). Skulle jag ha låtit den behålla sin ideala form i frysen? Eller är det just idealets ogreppbarhet jag skall söka i - vi kan bära med oss det i tanken, men kan vi verkligen "bli ett" med det, utan att det ändrar form och blir något annat?
Ska hitta en lämplig flaska att hälla över det i (Ideal:1 kallat hädanefter - oj, inser nu att jag ägnar mig åt omedveten Göteborgshumor). Känns som jag fått ett nytt litet husdjur, eller kanske mer som en sån där svampkultur folk hade hemma förr i en burk och höll på att mata. Eller en tamagucchi? Fast jag behöver inte mata den, bara vakta så ingen häller ut den.


Frågan är vad jag ska göra med den? För det känns som jag framställt ett destillat, ett idealmaterial att arbeta vidare med. Kan jag dricka det och få något av det i mig? Frysa om det? Koka upp det? Låta det sakta förångas i solen?



April 17, 2011

Jag har en plan

Kan inte sova. Har tänkt på ideal mycket, och det jag inte blir klok på är om jag ska söka det inuti eller utanför, i den inneboende idén eller i horisonten, det o(upp)nåerliga. Hela veckan. Men nu - rastlöshet.
Jag ska söka det på båda plan, samtidigt. Jag ska söka formen, i och utanför - idealidén. Var finns den, vad är den?


Ska börja med vatten (oj, inser nu att jag gestaltat i vatten tidigare - men det faschinerar mig som medium - så väldigt fast, flytande, förångat. 0 till 100 C. En måttstock (ett ideal på så vis). Ett måste. Kultur och natur in absurdum, i ett och samma medium. Befolkat med och omgärdat av mängder med myter, drömmar och rädslor - många för mig osynliga).

Får se vart det bär hän.

April 13, 2011

Handledningsträff

Process - börja göra.

Men innan dess, några utredande tankar till om termen: Ideal som idé, en horisont vi siktar mot. Laddad med goda konnotationer (för den vars ideal det är). Personliga ideal, samhällsideal - ser vi skillnad på dessa? Vad har vi för ideal - privat och socialt? Kan vi se skillnad på våra egna och andras ideal, vilka övertar vi, när och hur? Hur tar sig dessa uttryck? Är det idealt att eftersträva, eller nå, ideal? Går det att nå ett ideal? Ideal som idé - okroppslig? Ännu ej realiserad. Men levande i vår tanke. Vilket innebär att våra ideal inte behöver vara det ultimat ideala - då det kanske ligger utanför det vi ännu ej har förmågan att tänka, föreställa oss. Idealet blir på detta vis bundet till det vi redan vet. Eller vet vi ens vad vi tror oss veta? Ser vi bara det vi tror? Ideal som högre kall, som religion och politik. Etik - men okomplicerat, förenklande? Eller nödvändigt som mål och mening?

Jag ska börja söka i det idéburna. I det jag ännu inget vet om. Vänder mig till min bibel SAOB igen för råd om hur jag ska börja min process (Och jag svär; hädanefter ska ni slippa denna bok!):


IDÉ. [ ... ] 1) filos. om varje särskilt av de tidlösa, oföränderliga tanketing som enl. PLATONS åsikt äga reell existens o. tillsammans bilda den sanna värkligheten samt ss. urbilder ligga till grund för tingen o. företeelserna i sinnevärlden, på samma gång som de utgöra de högsta absoluta värdenormerna; i senare idealistisk filosofi (med på olika sätt modifierad anknytning till PLATON) om förnuftsbegrepp uppfattat ss. i o. för sig varande l. ägande objektiv realitet [ ... ] Den högsta idén, Gud, allväsendet, det absoluta. Högst står i Platons filosofi det godas idé. Platons idæer. [ ... ] Ideen är öfver och utom all verklighet. [ ... ] Klädda i slöjor af stoft, kring materiens nattliga öcknar, / Vandra idéerna här (på jorden), eterns gudomliga barn. 2) estet. om inre, för tanken l. fantasien svävande bild l. ngt intuitivt förnummet, högre o. fullkomligare än vad värkligheten har att giva (l. det allmänna, typiska i ngt individuellt) o. som ligger till grund för l. söker sig uttryck i ett dikt- l. konstvärk o. d.; äv. allmännare, motsatt: form. Grundelementerna för all skön konst (äro): idée och form, eller med andra ord: det som skall framställas, och det, hvarigenom detta framställes. [ ... ] I den konstnärliga fantasins bilder bor.. städse någon regel, hvilken utgör hvad man kallat deras idé och som bestämmer deras form.

Idé som urbild och evig sanning - nja. Men att som Mattias säger börja göra och på så sätt söka idén i materialet, kan vara en ingång. Ett sätt att forska efter det okända idealet genom den inneboende, ännu beslöjade idén. Och vända mig utåt - fråga andra.

Ideal vs Normal

Ideal - idén om det åtråvärda, det vi bör eftersträva. Ideal som en riktlinje, eller något att verkligen uppnå? Fanny Ambjörnsson skriver spännande om problemet med att framstå som allt för ideal för att vara normal:

"Normalitet är [ ... ] inte enbart en neutral beskrivning av det mest genomsnittliga och vanliga sättet att vara, utan även en uppmaning om hur man bör vara. Därigenom har begreppet närmat sig föreställningen om det ideala [min kursivering]. Det åtråvärda med det ideala stavas nämligen sällan genomsnittlig. Och den person som, mot alla odds, kan visa upp helt igenom genomsnittliga värden är i sig inte representativ och därigenom inte normal."

(Fanny Ambjörnsson. I en klass för sig, s. 299. Ordfront förlag. Stockholm, 2008.)

April 5, 2011

LBD440: IDEAL

Vi startade upp med en workshop med Fredric Gunve förra veckan och fick i uppdrag att ta fram en lärarkollektion utifrån olika lärartyper/stilar. Det blev det här:

Fyra dräkter blev det. Från vänster: Stöd-dräkten, värdegrundsdräkten, process/projekt-dräkten och debatt/dialogdräkten. Vårt gemensamma tema för kursen blev sen, självklart: IDEAL.

Jahaja. Och var börja? Citerar SAOB för att ytterligare komplicera det:

1)
filos. motsv. IDÉ 1: utgörande en översinnlig idé l. bestående av översinnliga idéer; urbildlig; som hänför sig till l. sammanhänger med en översinnlig idé l. värklighet; äv.: som existerar blott i l. för tanken l. åskådningen; jfr II 1. CA EHRENSVÄRD (SVS) 1: 178 (1782). Då vi abstrahere ifrån de subjektiva vilkoren för vår mänskliga åskådning, äro rymd och tid blott ideala ting d. ä. et intet. LUTTEMAN Schulze 29 1799. Den urbildliga, eviga, ideala menniskan – menniskan sådan hon är i Gud. GEIJER I. 1: XXXIII (1843). Det gäller i universum en förnuftig, d. v. s. en teleologisk eller ideal ordning, hvars förverkligande utgör det existerandes bestämmelse. REIN Psyk. 1: 284 (1876). Vergelin.. började.. överbevisa Jonas om plåtkaminens subjektivt ideala natur (dvs. att den fanns icke utanför, utan inom honomsjälv). SIWERTZ JoDr. 43 (1928).
[IDEAL I.2]
2) estet. motsv. IDÉ 2, om konst o. litteratur, konstvärk l. litterär skapelse, konstform o. d.:. som söker att (icke fotografiskt återgiva värkligheten, utan) framställa ngt utöver det individuella gående, allmännare o. fullkomligare l. att fånga det väsentliga l. typiska (idén) i det som avbildas l. skildras; jfr II 2. Då man nästan ännu icke hade något exempel af en allmän Satir, en ideal Målning, en litterair Granskning. KELLGREN 3: 125 c. 1790. Mästers försök att göra Fabbe till tecknare med ideal formgifning hade fortgått flere år. RYDBERG Vap. 81 (1891).
[IDEAL I.3]
3) andlig, immateriell, osinnlig; övervärldslig. upphöjd, 'högre'; om sinnesriktning, världsåskådning o. d.: vänd åt resp. uppbyggd l. grundad på högre, andliga värden. CA EHRENSVÄRD Brev 2: 158 (1797). Jag lärde mig inse, att jag hade en högre bestämmelse än en hustrus, en vidare, idealare sfer än hemmets fyra väggar. LUNDQUIST Nepos 14 (1875). I all mensklig skönhet uppenbarar sig, der hon är äkta, något himmelskt och idealt. WIRSÉN i 3SAH 2: 532 (1887). (Materialisten) förnekar ideala makters betydelse. PT 1897, nr 162 A, s. 3. Svedelius var med sin ideala läggning alltför sansad att hängifva sig åt politiskt missionsskap. LVetA IV. 4: 6 (1904, 1909).
[IDEAL I.4]
4) == IDEALISK 4. LEOPOLD 3: 392 (1797, 1816). Hjältelifvet var för nordbon det ideala lifvet. WISÉN Oden 54 (1873). Don var blifven en förstklassig räfhund... En ideal hund. KNÖPPEL SvRidd. 185 1912. – särsk. fys. i uttr. ideal gas, gas som lyder gasernas allmänna tillståndslag ideal vätska, vätska som är fullkomligt osammantränglig o. utan viskositet; jfr IDEELL 4 slutet. 2UB 2: 87 1901. BonnierKL 1924.
[IDEAL I.5]
5) nat.-ekon. i uttr. idealt mynt, ideala pänningar == IDEELL 5 slutet; förr äv. om oinlösbart pappersmynt, oinlösliga kreditsedlar o. d. LBÄ 56: 62 (1797). Riksgälds-Contoiret (har) igenom detta ideala mynt (dvs. kreditsedlarna) ofta blifvit satt i förlägenhet i anseende til upfyllandet af sina förbindelser til Utrikes Långifvare. AdP 1800, s. 607.

Ideal. Idealt. Idealisk. I idévärlden. I opposition till normal (jordisk, medelmåttig) - som dock ofta används just som "ideal"? Smakar på ordet, bilderna. Det här är INTE ett idealt blogginlägg; allt för mycket och krånglig text, men med underbart underliga "bilder" i citaten. Vad skulle vara idealet? För vem? Mig? Eller jo - Mitt ideal är nog någon form av bisarrt anti-ideal, där det överdrivna, eller urtrista blir det spännande och därmed eftersträvansvärda? Får nog plocka fram filmkameran igen. Eller mp3-spelaren och mick. Hm.

LAU275: Fotogestaltning

Så äntligen hade vi gestaltning! Vi arbetade kring temat "storstad" i mindre basgrupper, men frågorna vi diskuterade berörde allt från himmel till jord; en sanning/oändligt många sanningar, fotot som subjektivit eller objektivit, bildens berättelse, blickens makt, yttrandefrihet, lagar och fotoetik, vetenskaplighet, estetik, processbaserat lärande, "sant" lärande och tidshets, gott om tid eller gott om tid - om samhällets tendens att skynda bort allt relevant i livet, all kreativitet, allt djup och alla minnen.
Processen gav verkligen möjlighet till fördjupning, till samtal och framför allt reflektion - både enskilt och i grupp. Vi tog oss tid. Vi lyssnade, både till bilderna och på varandra - och inåt, på oss själva. En läkande process som fick oss att undra varför skolan insisterar på att fortsätta hacka upp tiden, stressa och pressa med tentor. Begära kvantitet istället för att skapa möjligheter till kvalitativt lärande. En tro på att desto mer, desto bättre - men ingen egentlig tankeverksamhet efterfrgåas, bara ett behärskande av formen; det akademiska språket.