Vad är det jag gör?
Genom vetenskaplig metodik, det exakta mätandet och tillvägagångssättet söker jag Idealet. Men inte genom materien i sig eller nödvändigtvis resultatet, utan genom handlingen; den vetenskapliga rutinens ritual.
Jag tänker Alkemi. Att destillera livets vatten till – vad? Likt alkemisterna söker jag det högre (det ”rena”, förädlade?) Likt ”solens immateriella guld” (Alexander Roob, ”Alchemy and mysticism”s.23. Tashen, Köln 2009). Kan jag destillera fram idealets inneboende väsen, genom att söka det i handling – vilket jag inte handlar om ett antingen-eller (horisont eller inneboende idealbild), utan måste ske samtidigt på det inre och yttre planet. Inuti, som isens inneboende skepnad, och utåt bortom horisonten. Mitt sökande är inte ett sökande efter produkten – utan i processen av reningen, destilleringen. Det är en handling som parallellt föder insikt. En riktning, men inte ett mål. En framtidsdröm, men inte en plan?
Alkemi och Ideal. Vad är ideal, varför har vi ideal? The ”coagulated light of the world”, the ”secret central fire”, the ”salt of wisdom”
(ibid, s. 14). Ska jag destillera saltvatten, havets livgivande element? Jord, vatten, luft och eld.
Jag söker idealet. Det ogreppbara. Det flyktiga. Ångan och andedräkten. Livets ögonblick. Är det som att jaga min egen skugga, tänka på min egen tanke? Som Duchamps dubbla dörr - öppnas den, så är den ändå alltid stängd, jag på andra sidan. Innanför eller utanför? Som att ana i ögonvrån. Eller se på en svag stjärna om natten – lite vid sidan av gula fläcken, irriterande ur fokus. Ändå enda sättet att se, om vi inte använder redskap. Men då ser vi ändå bara genom redskapet, som medierar bilden i en annan form. Bilden av bilden. Bilden av idealet. Och samtidigt - det omöjliga blir det hoppingivande. Tänk att "lösa" problemet genom att mura igen dörren. Så förfärligt - det lockande är just olösbarheten, en evighetsmaskin av mening i sökandet (får nog utveckla detta resonemang med lite kulturkritik längre fram, tema tid och ändlighet).
Tänker att riktningsgivande idéer kanske likt är idealet något vi gemensamt förhåller oss till – och därför behöver tala om, rannsaka, hålla vid liv. Mitt vatten, elixiret i glasflaskan – något att vårda, ta hand om. Men inte gömma, glömma, försöka hålla intakt eller oförändrat, skyddat. Utan förädla, dricka. Jag rannsakar idealen, inte för att jag vill göra mig av med dem utan för att jag vill veta att de håller. För att de först då blir levande – något vi ingår i dialog med, och på så vis på riktigt en (dynamisk) del av vårt jag. Inte bara som en hegemonisk kraft, en oemotsägbar, fast och fördömande sanning. Som en dogmatisk Gud, där vi blir passiva offer för ”det goda” - som då förvandlas till ett "ont". Som religion, demokrati eller kunskap. Det som skulle vara bra, blir i tvingande, fastlåsande, fasthållande form något annat (Får nog komplettera med ett utlägg om konstens väsen med. Hm).
