Ideal som balans, jämvikt

Gyllene snitt, cirklar och politiska ismer. Bilder av vad som kan vara, hur det borde vara? Drömmar om något bättre, fulländat, perfekt. Dystopiskt om det blir negativt, utopiskt och livsnödvändigt om det hålls positivt. Men var går gränsen? Mellan sund strävan och elitistism? Mellan vilja att förändras och självspäkning? Tänker att det ligger i fokus - ser jag möjligheter eller brister i det som är? Något att sträva mot, som barnet strävar efter att lära sig cykla.  Ett ZPD-tänk, där idealet är rörligt, något vi (förhoppningsvis?) aldrig når fram till. Eller, som det oftare talas om med vuxna, "learning organisations".

Men är jämvikt och balans det ultimata? Är det inte snarare att stagnera? Som konsensusbeslut i sin negativa variant (när de blir en schimär av rättvisa, men egentilgen bygger på evighetslånga förhandlingar, maktkamper, där någon part till sluta "ger sig"). Eller är det jämnvikt i organisationen, oss själva - jämvikt som balans för att kunna rulla fort, glida obehindrat, även när vägen är ojämn.