I den förändring som äger rum, där betydelser förskjuts, vill jag granska legitimiteten av skolan som institution - vad säger vi att skola är, och vad gör vi/skolan? (Både hur vi som verksamma inom skolan legitimerar vår verksamhet, och den bild av vad skola är och/eller bör vara som samhället har är intressanta att tydliggöra) Och, vare sig det vi säger att vi gör stämmer överens med det som sker inom skolans verksamhet eller inte så är följdfrågan: vem tjänar på det? Vilka syften tjänar skolan? Och vad händer med vårt "människovärde" (för att återigen använda ett tvetydigt begrepp)? Är det de demokratiska värdena vi tjänar i utbildningsväsendet, eller helt andra värden?
Citerar Niclas Rönnström "Pedagogik mellan dialog och monolog —
kommunikativa reflektioner över moderna samhällen och institutioner i ljuset av förintelsen":
Baumans varningar om att alltför ensidiga rationaliseringstendenser kan urholka moraliska och demokratiska aspekter i offentliga sektorer och skolan bekräftas idag av forskare som pedagogen David T Hansen och statsvetaren Erik Oddvar Eriksen.15 Inom pedagogisk forskning rapporteras tecken på på ensidig rationalisering som en effekt av den globala re-kontextualiseringen av skolor som aktörer på en marknad. Skolforskaren Carl Bagley menar till exempel att marknadiseringen av skolan formar skolkulturer, yrkesroller, identiteter och relationer utifrån konkurrens och överlevnad i en problematiskt stor utsträckning.16 Peter McInerney menar att det nya skolledarskapet har ökat avstånden mellan aktörer i arbetsprocesserna, och att ett ensidigt fokus på resultatuppfyllelse och kostnadseffektivitet medfört att moraliska och demokratiska aspekter av skolledarskap trängts undan.
(s. 36, Pedagogik som motstånd. Alba och Wibaeus. Holmbergs, Malmö 2010)
Även Henry Egidius tar i sin bok Pedagogik för 2000-talet (Natur och kultur, Stockholm. 2009) upp den förändring av ideal som skett från 80- och 90-talet till nu där skolan gått från frihet mot hårdare styrning. Målstyrning blir nu blir synonymt med kravstyrning och prestationer ska vara tydliga, mätbara och tidsangivna till skilnad från 90-talets mer svårmätbara bildningsideal (ibid, s. 172). Han drar vidare en parallell mellan Performace management inom näringslivet och skolutvecklingen och skriver att: "[l]iksom anställdas mål ska vara kopplade till företagets övergripande mål enligt denna modell för företagsledning, ska elevers och studenters mål i skola och högskola stämma överens med och samordnas med kompetensbehoven i svenskt och europeiskt näringsliv i ett globalt perspektiv." (Egidius, s. 173)
Var kommer den fria tanken in här? Och tankar om demokrati, medbestämmande? Vems ideal blir "goda" ideal (de eftersträvade, de som genomsyrar verksamheten); vilka elever behöver sålunda ändra eller inte ändra sina ideal? Sina planer, drömmar, mål? (Vare sig det handlar om att uppnå skolans mål, eller inte uppnå målen och därmed riskera att inte kunna fullfölja sina drömmar). Att vara motiverad handlar i det här sammanhanget om att vilja det skolan vill - och vad är det? Vilka normer lever i undervisningen och betygssystemet, så som det praktiseras? Vem formulerar och beslutar om mål för lärandet - och vad har dessa personer för åsikter, ideal? Jag funderar än mer över skolans självdisciplinerande verksamhet - om du inte följer skolans ideal, blir det straff. Skolan som auktoritär makt.
Ur janusz Korczaks "Barnets rätt till respekt", s. 44 , skriver han om vårt krav att blint respektera de äldre - och den dubbelhet det innebär (tolkar jag hans ord som), då vi samtidigt ser ner på tonåringar (som ju är både barn, och de äldsta bland barn):
Dessa obalanserade knölar driver omkring och muckar gräl med allt och alla, de slåss och gör skada - och utgör ett dåligt exempel. Och barnen själva delar ansvaret för detta, för ibland driver de också oss till vansinne. Det är dessa undantagsfall som upprör den respektabla allmänheten, som sätter ytliga men tydliga fläckar på barnens liv. Det leder till rutinåtgärderna: strama tyglar, även om det skapar förtryck, hårda tag, även om det sårar, stränghet, med andra ord - brutalitet.
Vad händer med barn som uppfostras aktoritärt?
Vad händer med samhället? Både det samtida och det kommande.
En hemsk, men tänkvärd film som tar upp dessa frågor är Das weiße Band, eller The White Ribbon på engelska. Här en trailer:
