Vill, apropå entreprenöriellt lärande och pedagogik i ett vidare perspektiv tipsa om Jenny Wickfords disputation som äger rum den 15/11 under Göteborgs Universitets Globala Vecka (som för övrigt, vad jag förstått det som , ska ges företräde då obligatorisk undervisning planeras - och som säkert inehåller en massa spännande punkter att ta del av!) Jenny har skrivit avhandlingen Physiotherapists in Afghanistan. Exploring, encouraging and experiencing professional development in the Afghan development context. (Klicka på titeln för att bli länkad till avhandlingen i pdf-format). Hon har bedrivit aktionsforskning i Afghanistan där hon utbildat sjukgymnaster och varit med och utvecklat sjukgymnastutbildningen. Det banbrytande i hennes avhandling är att den är normbrytande inom fältet för vad sjukgymnastik traditionellt setts som, då den lyfter perspektiv som handlar om bl.a. lärande, bemötande och vikten av att väga in den kontext verksamheten föregår i.
Kommer att tänka på de nya läroplanerna och den vilja att skriva fram ämnens och programs "karaktär" (ett ofta använt uttryck under de två av Skolverkets informationsseminarier skolreformerna som jag besökte under gårdagens Mötesplats Skola), ett försök som kan verka positivt i många fall, men som jag är rädd förmedlar en förenklad verklighetsbild snarare än den komplexa, rörliga kontext vi lever i. Skolreformernas vilja att kategorisera och dela upp (trots vackra ord om att det för lärare fortfarande är fritt fram att planera in "samarbete", "entreprenöriellt lärande" och "ämnesövergripande projekt". Skolverkets representanter betonade dock under informationstillfällena att reformen genomförts med mycket feedback från aktiva inom skola och utblidning, samt att det nu "är upp till lärarna att bedöma om de nya styrdokumenten ger ökade eller minskade förutsättningar för samarbeten över ämnesgränser"), verkar gå helt stick i stäv med den utveckling som faktiskt sker (globalisering) utanför skolans väggar, vad man sen än tycker om denna. Jag frågar mig om inte flexiblare ämnes- och inriktningsramar är lösningen, inte fastare, för att möta en värld i förändring?
Även regeringens beslut om att införa avgifter på upp till 100 000 kr/läsår vid Göteborgs Universitet för studenter från länder utanför EU/EES kan ses som ännu en motreaktion på den ökande rörlighet och flexibilitet som präglar så många andra delar av samhällsutvecklingen. En dubbelhet i det som sker - hit, dit. Frihet -regler. Rörlighet - begränsningar. Detta beräknas innebära ett bortfall på ca 50% av de utomeuropeiska studenterna.
"För att kompensera det väntade studentbortfallet kommer regeringen att avsätta 30 miljoner kronor till ett nytt stipendiesystem för studenter i svenska biståndsländer. Det är Svenska institutet som ska hantera dessa ansökningar.Fågan är då vad Sverige tjänar på de nya reglerna, om "de svenska skattebetalarnas pengar" inte ska gå till att bekosta utomeuropeiska studenters uutbildning, men sedan kompensera detta med skattemedel i form av stipendier, om inte stipendiepengarna ändå är en mindre summa (besparing) jämfört med de "kostnader" dessa studenter beräknas innebära. Vilka studenter blir lidande? Jo, de som inte har råd att betala dyra studieavgifter. Även om vi räknar med att de flesta utländska studenter som kommer hit har akademiker till föräldrar, så blir det en än hårdare social skiktning. Den som har råd kan köpa sig en ljus framtid, ett avlatsbrev in i den västerländska akademiska världen. Den liberala idén om frihet, gäller bara den som har råd. Och stipendiesystemet blir bara en vacker dekoration; en allmosa och välgörenhet ett fåtal blir förunnanade. Tacksamhetsskuld är ordet. Dessutom får vi "svenska" studenter än mindre utbyte med utomeuropeiska idévärldar och kulturer under vår studietid. Att möta människor som har andra erfarenheter av studier och lärande, av traditioner och sätt att se på världen, ser jag som enbart berikande. I möten kan vi också bli medvetna om våra egna tankemönster, och synilggöra det faktum att det finns många parallella sanningar, sätt att betrakta världen, liksom stora likheter emellan oss och kulturer/länder vi ser som avlägsna, exotiska.
– Vi kommer att arbeta mer aktivt med både Erasmus Mundus-programmet, som vänder sig till utvecklingsländer, och med EU." (GU Journalen 4/10)
Vi tenderar att sluta oss inom oss själva i rädsla för att förlora oss i en värld som förändras - och att stänga gränser stärker kanske den nationella/västerländska gemenskapen för en stund, men frågan är hur vi ska lära oss orientera oss utanför dessa murar? Världen är större än det vi kallar västvärlden.
Vi behöver fundera över vårt demokratiska arv - för vem är ord som utbildning, frihet, delaktighet, val och inflytande till för? Vilka inkluderar eller exkluderar vi, och på vilka grunder? Vad ses som "bra"/"dåligt", vad betingas värde (ex. meritpoäng vad gäller valbara kurser, eller vilket medborgarskap som är rätt för att få tillträde till gratis högre utbildning), och vem/vilka grupper har makt att råda över detta? Vad värnar skolan, staten för kultur? (Och då menar jag Kultur i vid bemärkelse - all mänsklig handling, inte bara sådan som tar sig konstnärliga uttryck) Vad är vår tids sanningar? Var är de alternativa berättelserna, sanningarna, rörligheten och friheten - för dem som inte inkluderas i det svenska, västerländska "vi:et"? Om vi inte reflekterar över hur idéer och handling hänger ihop, blir orden bara tom retorik och den värdegrund vi säger oss ha gemensam bara ett pinsamt dåligt samvete.
Att konservera genom att avgränsa - kultur, ämnen, lärandefält - kan ske för att kunna språkligt gripa efter något, förätt lättare kunna tala om det. Men att göra dessa av oss påhittade kategoriseringar till fasta regler och samtidigt inte tala om dem som just de av oss uppfunna förenklande kategoriseringar de faktiskt är, ser jag som roten till negativ uppdelning, rangordning, och i förälngningen legitimisering av särbehandling. Det är en allmän trend, som inte enbart Sverigdemokrater eller uttalade nationalister är skylldiga till. Kultur rör sig - för att vara levande. Idéer, tankar, uttryck, historier - blandas och blir nytt stoff. En konserverad kultur är en död kultur, precis som en konserverad tanke/kunskap är en död tanke/kunskap. Alla som lever kulturen, tänker tanken, är legitima bärare av denna tradition; levandegör och förnyar den. Att låtsas att vi har patent på idéer, sätt att vara, eller att vi kan sätta upp gränser för dessa (och att dessa skulle "hotas" av nya inslag) är en självförhärligande schimär.
Swedish Waltz taught by Jean-Pierre Yvert several years ago (from the Franco / Swedish svart kaffe)
