Läser Jenny Ingridsdotters artikel i Fria Tidningen (30-10-2010) om hur reklam idag reproducerar rasbiologiska synsätt och tänker att "det där är ju precis det jag vill skriva om!" - fast med ett skolan-i-samhället-perspektiv. Vad vi (åter)skapar för bilder - och varför.
Läser Pedagogik som motstånd (Alba och Wibaeus. Holmbergs, Malmö 2010) och tänker att "jamen, det var ju just vad jag försökt formulera!". Hur vi som pedagoger, som arbetar med att undervisa, behöver medvetandegöra oss om maktstrukturer och etik i vardagssituationer.
Ingenting nytt under solen. Tankar vävs i kollektiva processer, samtidigt på många olika håll. Eller för länge sedan, i annan skepnad - nyupptäckta när behovet återföds. Ändå - ständig förändring.
Jag vill bli medveten om de historiska processerna - de politiska strömningarna, de filosofiska tankarna, de pedagogiska idealen, de sociala normerna och reglerna. Och hur de hänger ihop. Om hur bilden av mig och dig varierar beroende på ekonomiskt system, familjekonstellationer, nationalstater och skolformer. Jag vill veta allt, kunna allt, förstå! Avbeslöja min blick, se utan samtidens raster. En omöjlighet, jag vet - så naiv är jag inte att jag på allvar tror på min dröm, men har en stark längtan efter att greppa - fatta - om inte allt så åtminstonne konturerna av de större sammanhangen. Frustration! Att skära ner ambitionerna, inse mina begränsningar - ytterst i tiden, livet - är smärtsamt. Jag kommer aldrig fullt ut förstå, bli klar över, hur världen hänger ihop. Men har trots allt börjat försöka - ett utkast till vad frågan kanske handlar om tar form i samtal, möten, reflektioner. Vad annat kan jag tro på än vår förmåga att göra gott? En strävan mot "det goda"?
