Så låt oss fundera på vad det linjära tänkandet kring tid gör med våra liv. Så tvådimensionellt! Hit eller dit, fram eller bak - (för att "stå still" är ju i denna logik att bli lämnad efter, och automatiskt "bakom") alltid bara två alternativ. Där det ena är "bra" och det andra "dåligt", bara för att de motsvarar en "riktning" - utan att ta hänsyn till egentliga följder. Vi lämnar alla livets nyanser (och alternativa vägar - krokiga, backiga, cirkulära, hackiga eller svårbestämbara) därhän, och visst är det svårt - jag kommer hela tiden på mig själv med att också använda samma sorts förenklande terminologi, där ett antingen-eller tänkande lyser igenom. Kan det inte vara fler alternativ? Antingen -eller - och? Svart eller vitt eller rosa? Metaforer - som de vi har om tid - som istället för linjen brukar andra bilder, som för tanken till puls, andetag, något som inte bara har två. Sen och Då. Nu är ett mitt-emellan, ett bindeord som förbises, trots att det är det enda existerande (det som skett blir alltid till på nytt i nuets sken).
Det är en utmaning att lära om - tänka nytt. Eller våga det annorlunda. Både i språk, tanke och i fysisk handling.
Kirsten Grönlien Zetterqvist skriver spännande i Svenska Korczaksällskapets skriftserie "Pedagogik som motstånd" (Alba & Wibaeus. Holmbergs, Malmö 2010) om livet som mer än en förflyttningssträcka mellan två punkter. Ur hennes bidrag Varför skall vi minnas? En filosofisk betraktelse plockar jag ut följande:
"Om vi lever med föreställningar kring människans liv endast i förhållande till vetskapen om att vårt livs riktning är döden, riskerar vi att summera och därmed reducera människans existens i förhållande till denna slutpunkt.
Det är en linjär tidsuppfttning där ögonblick efter ögonblick ordnar sig efter en linje som så i och med att döden inträffar plötsligt klipps av. Inom en sådan livsbild för döden den sista repliken.
Vi kan ha olika religiösa eller sekulära uppfattningar om livet före födseln och efter döden, men har vi fullt ut utforskat människans livsvillkor mellan detta tvåspann som ramar in existensen? Vilka livsbilder skulle bli möjliga om vi låter födelsens faktum vara utgångspunkt för de tankar vi gör oss om verklighetens beskaffenhet?
I den filosofiska undersökning som jag har gjort om födelsens fenomen väcks frågan om varat, särskilt förhållandet mellan 'är' och 'blir'. En poäng som blev tydlig i min forskning handlar om risken med att förstå det mänskliga varandet endast som ett ständigt blivande. Då kan 'är-et' lätt komma i skymundan, den varaktighet som följer med människan och mänsklighetens historia genom skiftande ögonblick av ständig tillblivelse." (ibid, s. 19-20)
