Moti-vadå?

Om vi skapar oss själva, och skapas av det sociala skeende vi deltar i, samtidigt som vi skapar själva skeendet; hur skapas då motivation att lära? Att vara, leva, förändra, skapa?
Många jag talat med säger att det är något som kommer inifrån; och visst håller jag med om att jag aldrig kan motivera dig till att lära, om du inte själv vill (eller vice versa). Men samtidigt ser jag det som en förutsättning för förändring att vi, som dialektiska varelser, ingår i ett utbyte med omvärlden, där vi berörs av det som sker. Någonting skapar en tanke, vilja hos mig, en motivation att lära. Den uppstår inte bara ur intet.

Men kanske är det mer rättvisande att titta på det vi kallar motivation i skolan som viljan att lära det som samhället ser som värt att lära och därför synliggör. Vi är redan i världen och därmed involverade i den. Allt liv är plus, handling, skeende i sitt varande. Jag tror ytterst få människor inte motiveras att lära eller göra något, apatiska flyktingbarn möjligtvis. Men är inte deras vilja snarast förlamad, av att omständigheterna/omgivningen inte tillåter dem att leva som de vill, sin motivation? Det här vet jag alldeles för lite om, så jag ska nog låta bli att diskutera det... Min poäng är väl lite att: Vi lever - är - tänker - engageras. Motiveras. Men kanske inte det som ses som relevant, vinstgivande, produktivt, och därför förblir osynligt eller stämplas som negativt beteende av omgivningen.

Läser Ändligt och oändligt spel : en syn på livet som lek och möjlighet av James P. Carse och plockar ut det här (blandat med mina egna tankar. Jag utgår här ifrån jaget som min tilltänkta proffession/roll som lärare och du som elev):

Att beröras av någon är en ömsesidig handling, en handling som berör och påverkar båda parter. Jag tänker att frihetlig (känner att demokratisk är ett allt för problematiskt begrepp för mig att använda just nu) undervisning och lärandeprocesser handlar om just beröring: Ett möte som sker; som inte går att förutsäga och på så vis inte heller går att planera utkomsten av, som påverkar och förändrar både "lärare" och "elev" - en dialog där rollerna upplöses och ingen hierarki längre finns mellan lärd och olärd. I denna oförutsägbara, ömsesidiga handling är allt möjligt, just för att det inte finns några i förhand satta ramar eller riktlinjer.
Ett annat sätt att se på lärande,som känns igen från vårt skolsystem, är det då jag rör dig i en enligt mig lämplig och på förhand bestämd riktning, med ett bestämt mål (kursmål, lärandemål etc). Detta lärande, rörande av den andre, kräver att jag (läraren i det här fallet) är konstant i min roll, opåverkad, orörd. I denna fiktion ingår alltså inte jag/läraren i de processer som sker; inte heller finns det något överraskande eller nya upptäckter i detta lärande (upprepande).













Jag tror kreativiteten hämmas då den ska fångas i på förhand givna ramar (då inte sagt att övningar och mallar inte fyller en funktion; men vi får inte gå från att ha dessa som hjälpmedel till att bli bundna till dem -då ger det som skulle träna oss i frihet en för trygg trygghet; en förenknad verklighet att gömma oss i. Något jag känner starkt nu i C-kurstider. Klarar jag verkligen av allt det ansvar denna frihet kräver??! Svindel av rädsla och glädje - en nyfödd insikt om att JAG ÄR FRI!). Nyheter kommer bara med svårighet prodceras i en skola, i ett samhälle, där lärandet förtubestämts; där vägarna är utstakade och målen klara. Nyfikenheten är dynamisk och dialogisk, inte passivt accepterande. En skola som säger sig vara demokratisk bör innefatta dialog och möten - dialoger som inte har färdiga svar, som hittar nya vägar och språk. Som upptäcker och samtidigt nyskapar de områden den utförskar. Som tillåts vara kritisk mot de ramar som satts upp. Mot de begrepp den förespråkar.
En demokratisk skola, i bemärkelsen frihetlig, har inget definitivt slutmål, inget slut. Det är ett tragiskt sätt att se på människor som "hela"/"färdiga" eller "ofärdiga"/"trasiga". Ett rangordnande som talar om det större som det bättre, det mindre (den outbildade, barnet etc) som mindre värt. Som en andra klassens medborgare, som inte förstår att ta egna beslut, förvalta sitt eget liv. Någon som måste bekyddas - speciellt från sig själv. Och ledas. Röras i en bestämd riktning. I en bestämd takt. Annars blir det Straff. Som ska synas och kännas. Länge. En tanke om att det vi en gång varit, är vi alltid. Inte: det vi varit med om ger oss erfarenheter, som vi kan relatera till och se i nytt ljus. Omtolka.

Dagens Sverige har individualiserats så till den milda grad att Jante biter sig själv i rumpan. När allt ansvar för vad som sker i livet läggs på individen, samtidigt som chanser till senare bättring samtidigt tas ifrån oss, gäller det att prestera max från första ronden. Agnarna skiljs tidigt från vetet (men frågan är om inte denna process egentligen är att likna vid ett slumpens lotteri, som slukar både det ena och det andra), en process som sedan fortsätter livet ut. En fiktiv tävling i svart-vitt där det ständigt gäller att vinna, för att inte förlora. I denna ständiga tävlan om gunst i samhället, om rang, status och aktning, gäller det att inte sticka ut på fel sätt; att inte stöta sig med fel personer eller tänka det som inte redan accepteras av samhället och därmed inte belönas. En självreglering träder in. Censur utan synbart yttre våld eller tvång (mer än i de mest utmärkande fallen av "felsteg", såsom misstänkliggörandet av sjuka och arbetslösa). Det "individualiserade" samhället likriktar sig själv. Eliminerar effektivt inre kritik som kan hota dess existens. Så praktiskt. Alla har ju getts "samma chans" att lyckas, på sin enda chans. Jante myser. Rättvisa är skipad; ingen ska få mer än någon annan (hemspråk, extraundervisning o.s.v); detta är att betrakta som doping eller fusk i den "rättvisa"samhällstävlan alla förväntas delta i (den som utgår från att vi alla har samma sociala och ekonomiska förutsättningar hemma, den som förbiser strukturellt förtryck, den som utgår från en romantiserad bild av barndomen som något skyddat; ett liv i Bullerbyanda).

Jag vet att jag hårdrar resonemangen nu (Argh, detta underliga ord! Tycker alltid det borde vara hårddrar!!! Att dra ngt till sin spets, liksom!), men försöker visa på mönstret; ett underliggande dubbelhet i tankesätt kring rätt till utbildning genom Tvång, Straff eller Hot. Lite som med diskussionerna kring burkaförbud. Att argumentera för demokrati genom icke-demokratiska metoder gör att vi riskerar att hamna där de ryska revolutionärerna hamnade, nämligen i raka motsatsen till det från början önskade. Målet helgar inte medlet. Jag ställer mig ytterst tveksam till om det går att skapa något genom att tillämpa dess motsats eller motverka något genom att använda sig av just det.