Processen är en stor del i betygsättningen, även om betygen i de flesta ämnen sätts utifrån uppnåendemål - på gott och ont; alla kan få MVG, våra kunskaper ska kunna jämföras i ett nationellt/internationellt perspektiv för att avgöra vår förmåga att ta del av vidare studier o.s.v. Men om vi ser till det lärande som faktiskt pågår, som process, här och nu - är det inte kontraproduktivt att ha fastare ramar, större faktafokusering? Vi glömmer så lätt att våra sanningar nu kommer bytas ut (eller gör vårt bästa för att glömma; och att fostra våra barn att bevara de "sanningar" vi kämpat för) - våra lagar, regler, mått på bra och dåligt förskjuts. Att då från vuxenvärldens håll sträva efter färdiga kakmixar för att få en så god kaka som möjligt nu (d.v.s. den tillfälliga slutprodukten, uppnåendemålet), istället för att lägga fokus på att ge barn skarpa instrument för den egna matlagningen, snarare stryper än eggar lusten att lära. För hur roligt är det att laga en kaka som alltid smakar likadant, när det finnsoändliga kulinariska smakkombinationer att upptäcka?
Dagens Korczak-citat blir därför:
En tiggare gör vad han vill med de allmosor han får, men barnen äger ingenting och måste avlägga räkenskap för varje sak som ställs till deras förfogande.
Det är förbjudet att riva sönder, förstöra och smutsa ner, förbjudet att ge bort något, förbjudet att tacka nej. Barnen måste ta emot och vara nöjda. Allt är förutsett och reglerat i förväg, både tid oh plats, allt är förnuftigt och välmenande och görs i god avsikt.
[...]
I gengäld förväntas barnen vara undergivna och uppföra sig väl. De må gärna tigga och försöka luras, bara de inte stälelr krav. Ingenting har de rätt till, allting beror på vår goda vilja. (En pinsam analogi kommer för mig: en rik mans älskarinna.)
Barnens fattigdom och materiella beroende har korrumperat de vuxnas attityd gentemot barnen.
(Korczak, Barnens rätt till respekt, s. 18)
Vad menar vi med en demokratisk skola? Vem får vara med och bestämma? Och hur? Om regler och mål redan är fastlagda - då blir barnens frihet att själva välja väg, ströva fritt i tanken, en en chimär, hur goda våra föresatser än må vara. För i kursplanernas och årskursernas strama tidsschema finns ingen tid för utflykter utanför den raka vägen till målet; ingen tid för spontana pauser, simturer, begrundan av en vacker sten. Och frågan är: Är det verkligen med barnens väl och ve framför våra ögon vi lägger fast målen - är det inte i fruktan för att de ska tänka annorlunda, nytt, som vi indoktrinerar dem i våra tankemönster, försöker framställa vårt samhälles regler som det enda rätta? Är vi inte egentligen rädda för att de regler för status och bekräftelse vi själva "investerat" våra liv i, plötsligt kommer stå utan "värde"? Jag drar en parallell när jag läser Korczak-citatet till välgörenhet när det praktiseras i sin fulaste form - den som har ger till den som inget har; men inte tillräckligt mycket för att förändra i grunden, och utan att förändra reglerna för det "spel" vi spelar. En tacksamhet förväntas från - och därmed makt över - den som inget annat val har än att ta emot. Vi förklär vår makt i termer av godhet och omsorg.
