Bra i Lärarnas Nyheter om litteratur som lyfter frågan om ifall dagens bedömningsformer verkligen är de rätta, samtidigt som artikelförfattaren efterlyser just frågan om bedömningens vara eller icke-vara: Vägning, mätning, rankning och sållning - vad gör det med oss?Det finns många andra sätt att skapa dialog kring lärande och medvetandegöra läroprocesserna för/med elever. Till exempel genom den inte alls nya teorin om ZPD som Lev Vygotskij (eller Vygotsky på engelska) utvecklade för si sådär en 100 år sedan. Eller genom att använda sig av problembaserat lärande och arbeta utifrån teman istället för att förminska lärandet till tentamensplugg och faktamätning. Man kan se världen på många sätt; det finns inte bara en sanning, ett "rätt" sätt att lära eller mäta. Det finns inget som säger att det linjära lärandet (det t.ex. årskurser ger sken av) är bättre än det icke-linjära lärandet - det som sker i konstnärliga processer, men även i andra reflekterande verksamheter, där teori och praktik tillåts alternera. Och det finns inget på förhand givet rätt eller fel i att mäta eller inte mäta. Men vi bör fråga oss VARFÖR vi lär, VAD, och i så fall HUR? Samma frågor gäller mätandet av det lärda. Och, såklart, vad konsekvenserna av detta mätande blir.
Råkade dyka på ännu en tänkvärd blogg om vad vi gör, och varför: Målet med det vi gör
Måste vi hitta en färdig pedagogisk roll? (Och då menar jag inte sluta söka efter vårt uppdrag) Även om vi utgår ifrån styrdokument och lagar -och har en välformulerad uppgift för vårt arbete - Är det ultimata att vi hittar ett färdigt svar, slutar fråga? Om elever ska uppmuntras att fråga, och söka svar - kan inte också vi leva efter samma devis? Även om åren ger oss både erfarenhet och faktakunskaper som berikar vårt perspektiv på saker och ting, så kan vi aldrig bli "full-lärda", färdiga. Samhället förändras, skolan förändras (om inte annat så genom att just kontexten förändras), vi förändras, liksom de elever vi möter. Och andra saker består, så klart, trots omorganisationer och nya direktiv. Detta utesluter dock inte att vi försöker hitta riktningar att arbeta efter, minsta gemensamma nämnare och ta steg mot "det goda livet". Här bra tankar om skolans centrala innehåll från bloggen Körlings ord.
Ett uppmuntrande exempel från "verkligheten": Idag har inte en enda elev frågat om betyg. Jag imponeras av lärare som håller en undervisning där eleverna fokuserar på sitt lärande, inte bokstavskombinationer. Att hitta glädjen i att lära, se sin egen utveckling, se sig som kompetent framstår för mig som så mycket viktigare fokus, även om lärandemålen är de samma (om vi nu utgår från den situation som råder. Men vad är alternativen, och är de möjliga, önskvärda att nå? Och vad är syftet med förändring om vi riskerar att bara ersätta ett paradigm med ett annat? Dubbelhet!).
Utopia
Island where all becomes clear.
Solid ground beneath your feet.
The only roads are those that offer access.
Bushes bend beneath the weight of proofs.
The Tree of Valid Supposition grows here
with branches disentangled since time immermorial.
The Tree of Understanding, dazzling staight and simple.
sprouts by the spring called Now I Get It.
The thicker the woods, the vaster the vista:
the Valley of Obviously.
If any doubts arise, the wind dispels them instantly.
Echoes stir unsummoned
and eagerly explain all the secrets of the worlds.
On the right a cave where Meaning lies.
On the left the Lake of Deep Conviction.
Truth breaks from the bottom and bobs to the surface.
Unshakable Confidence towers over the valley.
Its peak offers an excellent view of the Essence of Things.
For all its charms, the island is uninhabited,
and the faint footprints scattered on its beaches
turn without exception to the sea.
As if all you can do here is leave
and plunge, never to return, into the depths.
Wisława Szymborska
