La dolce vita eller att göra en höna av en fjäder

Tror jag kan sammanfatta mitt gränssökande som sökandet efter det goda livet. Vad är det? Vem får vara med? Hur står det till med sverige och europa idag? Är vi verkligen så fantastiskt demokratiska som vi framhåller, vad handlar våra normer och värden egentligen om, och vad säger skolans och samhällets styrdokument/lagar? Att rannsaka mig själv och det samhälle jag lever i, för att förstå, kanske se skymten av det våra barn kommer sucka åt om trettio år. Så som jag idag kan sucka över 70-talsfeminismen eller 68:a generationens (ursäkta klichén, jag menar självklart alla som känner sig träffade) självgoda "Jaja, vi har redan försökt, men det gick inte så ni kan lika gärna lägga av". Som om det som en gång var radikalt då är lika radikalt nu. Som om vi någonsin blir klara med kulturkritiken. Som om det som var rättfärdigar ett icke-agerande nu. "Vi var ändå sååå himla radikala bla bla bla ..."

Jag strävar efter att kritisera det jag, vi, tar för givet, orka tänka lite längre än det som är bekvämt. För mig som blond medelklass. Göra upp med det svenska (men också mitt finska/ryska kulturarv) för att kunna kritisera kultur/levnadssätt i allmänhet. Se mina egna svagheter, och de brister vårt samhälle tampas med, för att kanske, kanske kunna vara med och skjuta på den stora snöbollen av historia/samtid/framtid en aning åt det håll som verkar ljusast för kommande generationer.

För visst är vi inte så jämställda som många vill tro (det är för jäkla jobbigt att konfronteras med sina egna fördomar, jag vet), eller varför är det så våldsamt provocerande med vissa frågor så de allt som oftast bemöts med ilska eller förlöjligande? Två av de vanligaste härskarteknikerna, förutom då att totalt ignorera företeelsen och helt enket inte prata mer om den. Skönast, och trevligast så, eh? (Jag vågar påstå att den största faran är när vi sätter oss ner och tycker att nu, NU har vi ändå kommit så långt vi kan i fråga om frihet, jämlikhet. Och lever du inte jämlikt med din partner ligger felet hos dig/er som individer. Skyll dig själv. Ett mönster som känns igen från 1700-talets upplysning och 1900-talets mellankrigstid, för att bara nämna några epoker. Historien och erfarenheten säger oss att så inte var fallet).

Ja, jag har känt mig som en pissjobbig tonåring under processen. Men jag är inte ute efter att säga den ultimata sanningen. Bara hitta vad det är som provocerar, ställa frågor för att förstå, och skapa tankar. Vidga våra toleransramar på riktigt, emotionellt, inte bara på det intellektuella planet (och jag vet, jag är inte först, ensam eller speciell på nåt sätt; kritisera något annat istället, kanske ta diskussionen om sakfrågan?!). Jag vill helst se på mig själv som vidsynt och fördomsfri. Men det är jag inte, tyvärr. Och inte ni heller.

I gruppgestaltningen arbetade jag mest själv med det praktiska (gjorde en film, "Kropp och gränser - vem kan amma?"), men frågor och resultat skulle aldrig blivit som det blev utan gruppens tankar och inspiration. Utan stöttning hade det varit så mycket svårare, att våga och att orka. Och ta beslut. Idéerna flödar mycket lättare i ett samtal, mångdubblas. Vi lärde av och med varandra, genom att se och prata om våra arbeten. Även teknisk support hade mycket stor betydelse ;) Processen var av terapeutisk natur, där jag har gått från nyfikenhet, målmedvetenhet, via leda och kräkfärdighet på mig själv och mina idéer, mot trött likgiltighet och slutligen handling och (för första gången denna termin) ILSKA och frustration för att nu kanske, kanske ha fått en skymt av frågan. Alltså inga svar, men en bröjan, ett klarnande, greppande av vad det komplexa kanske handlar om. Särskiljandet. Kropp, kultur, genus. Jag, du, vi, ni. Och drömmen om det goda livet.

(Manlig amning var i det här fallet bara en ingång; ett kikhål och handtag för att fånga, greppa något annat).