Nina Björk har åter igen gjort en fantastisk krönika, denna gång om meningsfullhet utanför pengavärdets förringande gräns. Om nödvändighetens värde, om känslans värde. För vad är meningsfullt i livet, om bara pengar räknas? Vad blir ansvar, människovärde, erfarenhet, om den enda måttstock vi förmår använda är den ekonomiska?
Tänker på skolan och de ständiga ekonomiska incitament och straff som föreligger kopplat till elevers mätbara resultat - både direkt för läraren som höjd lön (praktiseras på vissa håll för "bästa lärare" redan, plus införandet av olika "karriärvägar" inom skolan), för skolan i form av eventuella böter, och i framtiden för eleven som genom "bra" eller "dåliga" resultat -de senare som böter resten av livet genom försämrade chanser att komma in på "högre" utbildningar m.m. Utbildningar som ger jobb som ger pengar får en hög "meningsfullhet". (visst finns det jobb som inte ger mycket pengar, men är meningsfulla- men argumentet är ofta att det skall löna sig att arbeta, och att arbetets värde på något sätt skall speglas i den ersättning det ger i form av lön). Arbeten som anses mindre statusfyllda får lägre betalt. Arbeten som anses tråkiga likaså. Borde det inte istället vara dessa yrken som var högst avlönade, just för sin tråkighet, sin oförmåga att skapa verkligt meningsfullhet i nuet? Borde inte vi, som som konsunerar dessa arbetens produkter, också kunna tänka oss att betala för det utförda arbetet, om vi nu skall upvärdera det? Och, som Nina frågar sig - är allt arbete meningsfullt bara för att någon kan tänka sig att betala för det?
Det är här jag ifrågasätter den nya arbetslinjen i Sverige som säger att all utbildning skall leda fram till ett jobb. Vilket jobb? Jo, de som samhället erbjuder, det de olika sektorerna på arbetsmakrnaden efterfrågar. Men det är ett kortsiktigt tänkande, där vi utgår ifrån det rådande nuet när elever skall skolas - för resten av sitt liv. Avhumaniserande, då vi talar om "marknadens behov" av arbetskraft, inte människors behov - av förvärvsarbete, javisst, men också av andra livsvärden. Människovärdet, livskvalitén, blir avhängigt producerat kapital då allt fler sfvärer av livet kommersialiseras.
Samhället i sig fyller ingen egen funktion - det samma gäller marknaden. Att utbilda kommande generationer för en allsmäktig arbetsmarknad är att frånta oss själva vår bestämanderätt. Mammon blir en gud att blidka och följa. Var tog de humanistiska tankarna om människans frihet vägen, om vår förmåga att skapa oss själva och det samhälle vi eftersträvar? När blev drömmen om det goda livet liktydigt med en god inkomst (en inkomst vi sedan kan spendera på nöjen och upplevelser), inte livsinnehåll?
Livet pågår varje dag, varje minut. Inte bara efter arbetsdagens slut, på helger och fyra veckors semester.
Det är här skolan kan förändra - om inte revolutionera samhället, så se till att inte indoktrinera elever i ett enkelriktat "rätt" och "fel"-tänk. Där det ena är bra, det andra dåligt. Det ena belönas, det andra bestraffas. En gammal kursare skriver spännan de om "Röda pennan-mentaliteten" i sin examensblogg. Om att utesluta ett "rätt", och därmed "fel". Om att se lärande i en mycket bredare, djupare kontext - att komma ifrån det bristfälliga bristtänkandet, det förminskande felsökandet.
Att se lärandet bortom den tvåpoliga måttenheten - lärande som utvecklande, inte uppfyllande - är inte kravlöshet, utan att erkänna elevens erfarenheter som kunskap och utgå ifrån dennes fulla potential.
