Funderar på skolans särskiljande effekter, på betyg, omdömen och specialgrupper. På om det som sägs hjälpa verkligen är till nägon nytta, på vad som är viktigast. På om det inte snarare förstärker än mildrar det som inte fungerar, på vilken självbild det skapar. Och hur de "separerade" grupperna sedan fungarar, hur de skapar eller återskapar mönster och beteenden.
På om problem någonsin kan ägas av bara en person, eller lösningen på problem. Genom särskiljande. Amputation.
Ett skuldbeläggande av enstaka personer/grupper genom utpekande, där resten kan bli fri från skuld. Inte så att vi saknar personligt ansvar, men att enbart skylla en persons beteende på denne och inte se relationernasbetydelse, känns naivt. Ger mig paralleller till Sverigedemokraterna - de bär symptomet, är lätta att peka ut, men kan inte ges hela skulden för det främlingsfientliga klimatet i vårt land.
En sköt dig sköt dig själv-mentalitet, där den som inte "gör rätt för sig" ses som en parasit. Men hur går det för dem som inte har en social och ekonomisk trygghet, någon som kan stötta och hjälpa då det är jobbigt? Någon som kan bekräfta och uppmuntra, hjälpa en hitta och våga ta nya vägar.
Samhället, skolan behöver få en mer holistisk syn på människors livssituation - betyg avgör i mångt och mycket vilka framtidsutsikter en person har, men utan social och ekonomisk trygghet löper även den med goda skolbetyg som vuxen stor risk att hamna utanför samhället (problematiskt begrepp det där "utanför", jag vet. Tipsa mig gärna om alternativa sätt att uttrycka det på. Hoppas ni förstår vad jag vill åt ändå). Både nu och förr. Och antagligen än mer om samhällets resurser till de mest utsatta gruppernafortsätter att minska under kommande år. Lyssnar på Lösdrivare - ett liv utan skyddsnät och påminns om hur det var här i Sverige för inte speciellt länge sedan. Vill vi ha en samhällsstruktur uppbyggt på sociala och ekonomiska klyftor? Som samtidigt kriminaliserar och/eller misstänkliggör den som står utan ekonomiska medel och arbete? För att de inget har, då problemen ses som individens eget ansvar, vilka då reduceras till en börda för samhället, där ekonomi är enda måttstocken för din insats/påverkan/belastning; ditt människovärde för att tala klarspråk. Och i denna bakvända logik legitimeras en retorik som förespråkar inflytande utifrån ekonomiska resureser - skattebetalare istället för medborgare är de som ska styra vårt samhälle.
Så trots att våra framtidsutsikter styrs så mycket utifrån socialt -arv, -kapital och -situation, är det ändå upp till var och en att lyckas, i en värld där spelreglerna sägs vara lika för alla (läs: den som har resurser). Den medellöse låses fast vid sin historia, och skall dessutom stå tillsvars för sin situation. En arvssynd i nygammal tappning?
No comments:
Post a Comment