Projektplanstankar

Fredagen blev en informationstät dag, var i Trädgårdsföreningen och lyssnade på uppföljning till vårens konferens Barn tar plats. Tre spännade talare från Malmö och Stockholm - med mycket positiva, men också några negativa exempel på hur barns och ungas behov tillåts, eller inte tillåts, ta plats i planeringen av det offentliga rummet.

Jag är mycket intresserad av det visuella uttrycken i vårt samhälle, samt demokrati- och delaktighet - speciellt i kombination med förstnämnda. Vem tillåts ta plats? Vem får synas, höras, trivas? Är det verkligen okej att försöka bygga bort en hel generation/samhällsgrupp i vissa (främst innerstads-)områden genom att helt enkelt strunta i att planera för deras behov och intressen?
Något jag fastnade starkt för var mottot lek är en måttstock på trivsel för alla åldrar, och lek är inte bara för barn, som jag tyvärr inte minns vem det var som sa. Att lek inte heller bara är stereotypa lekplatser, utan lekfulla miljöer med plats för kreativ användning av rummet; platser som inbjuder till fantasi och delaktighet, borde vara något som stadsplanerare engagerade sig mer i. Rum i rummet - stadens levande mellanrum; allt det som sker och existerar mellan huskropparna. Det demokratiska ytorna, som idag blir förre och färre. Definierade av marknadsintressen och srkitekter ger de litet utrymme för mänsklig interaktion utanför de i förväg uppsatta ramarna/normerna för hur de ska brukas, och av vem.

Lyckades aldrig formulera någon riktig konklusion av det hela, men fick fullspäckat med information och inspiration. Bland annat Malmö stads satsning på de kommunala lekplatserna, som de listat och också gjort en folder med; lekplatsturism skapar möten mellan människor, stadsdelar. Vet var jag ska turista i sommar ;)

Angående projektet:

Jag har tagit kontakt med ansvarig för projektet med de arbetslösa ungdomarna som lät mycket posititv till min förfrågan om att få följa dem i höst. Från början hade jag tänkt följa deras, arkitektstudenternas och A-kursarnas projekt kring utformandet av Hammarkullens centrum med fokus på deltagande och demokrati, men jag inser att jag inte kommer hinna följa dem speciellt länge, om jag ska hinna skriva också. Jag vill följa ungsomarna under en period av kanske tr e-fyra veckor, då jag kan bilda mig en bättre uppfattning om hur de ser på projektet de deltar i. Jag väntar med specifika frågeställningar och ska försöka gå in med ett så öppet sinne som möjligt, bli en deltagande observatör som följer verksamheten i ett antal veckor på plats, involvera mig i samtal och lyssnar/observerar för att få en bättre inblick i projektets utformning och ungdomarnas vardag och på så vis också kunna stälal mer relevanta frågor till dem och mig själv.
Så min än så länge vagt formulerade frågeställning/ingång handlar om att titta på hur projektet syftar till att motivera och inspirera ungdomarna, samt vad dessa i sin tur uppfattar som meningsfullt och lustfyllt i de processer som äger rum. Vad ser de som givande? Vad motiverar dem att försöka nå de av dem och pedagogerna/projektansvariga uppsatta mål? Upplever de att udnervisningen är demokratisk och bygger på deras deltagande (som ju den svenska skolan förväntas vara). När jag lärt känna personerna och projektet bättre hoppas jag kunna genomföra intervjuer - då med så öppna frågor som möjligt för att låta ungdomarnas tankar och åsikter komma till tals så långt som möjligt.
- Ett dilemma häri är i och för sig hur mycket jag ska låta ungdomarnas egna ord stå för sig själva i rappoerten, och hur mycket jag ska tolka skeenden och uttalanden. Detta får ni mycket gärna ge mig respons på! (Liksom allt annat med, förstås)

Min avsikt är alltså inte att gå in och titta på enskilda personers beteenden, utan jag vill hitta de nyckelkomponenter som ett lustfyllt lärande innefattar, de redskap som gör undervisningen till en kreativ process där alla deltagare är delaktiga och engagerade. Detta i sin tur kan ju givetvis kräva att jag åskådliggör genom exempel på situationer där ju individerna som deltar är de som skapar situationerna, men jag vill vara mycket tydlig med att det inte är någon kvasipsykologisk studie, utan just frågor som: Hur kan jag som blivande samhällspedagog skapa en god lärandekultur? Vad kan jag ta med mig från de här ungdomarnas erfarenheter in i mitt kommande yrke? Vad upplever de som motiverande? Betyg? Att bli sedda? Vänner? Framtidsdrömmar? Är det en inre eller yttre motivation? Och ifall den bara är inre (vilket jag själv, just nu, betvivlar att något kan vara) - finns det något som motiverar liknande projekts existens? Hur kan sktoltrötta eller arbetslösa ungdomar återfå viljan och lusten att läsa vidare eller söka jobb? Vad blir vår roll som pedagoger?

Frågor jag däremot känner att jag måste vara relativt klar med innan jag börjar mina "observationer" är bl.a. sådant som rör etik och sekretess, samt vilken roll jag har/intar - jag vill sträva efter att vara så tydlig som möjligt med vem jag är och vad jag gör där, utan att för den skull distantiera mig från de personer jag möter. Min egen delaktighet i de processer jag kommer iaktta och analysera går inte att förbise ifrån, vilket kräver en självreflexion under arbetets gång. Jag vill helelr inte låtsas vara varesig en av lärarna eller eleverna, utan kanske mer att likna vid en besökare, ett långvarigt studiebesök? Inser nu att jag borde läsa Gunilla Granaths "En sjundeklassares dagbok"; inte för att jag vill gå in i rollen som de personer jag studerar så ingående som hon, utan för att få en bild av hur det kan vara att bedriva liknande studier.

Fortsatta reflexionsträffar med SAPE-gruppen känns väldigt nödvändigt, om så bara på en timme åt gången men lite oftare, för att få lite distans till ett "datainsamlande" som annars riskerar att bli en oreflekterad massa av intryck och känslor. Att dela med oss av våra tankar och funderingar under arbetets gång kan få oss att se nya mönster, möjligheter och ingångar, frågeställningar vi annars aldrig ställt själva.