Vad söker jag? Var söker jag?

The vanishing point - det undflyende idealet, det gäckande. Det som ter sig som en punkt, ett samlat något att sträva mot - men är det det? Trådar, linjer, horisont. Plastband, snören, tejp? Synvillor! Felice Varini här - och här. Och här!

Vi strävar mot horisonten - men borde vi söka någon annan stans? Som Carl beskrev sig: - inte höger, inte vänster, utan uppåt! Koncentrerar vi oss alls på det väsentliga - som med betyg - vi talar om rättvisa, när hela systemet är uppbyggt på orättvisa, att särskilja individer så de får olika rätt och möjligheter i livet! Dömer människor till livstids lidande eller fröjd beroende på prestationer utförda under barndomen (minns att vi satt upp 18 år som den magiska gränsen för inträde till vuxenvärlden!). Kan en person ställas till svars för något som begåtts som omyndig, och bära straffet (nu tar jag i medvetet för att tydliggöra min poäng) resten av livet? Tydligen när det kommer till skolprestationer ... Vi talar om mänskliga rättigheter, men praktiserar sedan endast medborgerliga, klassbundna.
  Ivan Illichs ideal blir mer och mer spännande för mig - han hävdade att i en sann demokrati bör vi inte ha rätt att ta reda på om hur kunskap uppnåtts, utan enbart vad personen kan och skapa skolsystem där den som väljer att studera senare i livet inte bestraffas, utan får det ekonomiskt bättre ställt genom ett räntesystem där innestående studiemedel skulle stiga i värde ju längre personen väntade med att studera (vilket skulle vara en rejäl fördel för arbetar- och underklass jämfört med nuvarande system). OK, det är inte Den Rätta Lösningen, men pekar på att vi kanske inte ska söka rätta till "felen" bara utifrån det som redan är, utan våga se utanför dessa begränsande ramar. Vad har vi för ideal och regler? Vem gynnar de, hur och varför?

Ideal som tankens kraft. Som görandet. Handlingen. Det dialogiska spänningsfältet mellan är och blir. Det möjligen möjliga, tanken före ordet, känslan som bär oss - framåt, någon annan stans eller tillbaks till "det egentliga" (Platon)? I skeendet att plötsligt (in)se det vi förut inte (in)sett, som får oss att se nytt igen - i en ständig kalla-det-vad-du-vill (cykel, linje, spiral, process?). Så åter igen: är idealet alltid långt ifrån det som är, eller kanske här nära - i? Och hur i hela friden greppa, gestalta detta gäckande, fånga det undflyende, frysa det rörliga är:et utan att det blir ett var?

Anamorphic typography - av Thomas Quinn