Spelets regler mellanspel: Reflektion över plats och process.

Vi är lite som Doozarna, och Fragglarna samtidigt. Bygger upp, river ner (inte så mycket rivande än, men lite). Så det finns plats för något nytt. Tänk er en statisk stad, ett perfekt samhälle. En färdigplanerad, utan plats för nya idéer, förändringar. Utan mellanrum att inspireras av, irriteras av. Ett Utopia som blir en dystopi då inget mer finns att göra (jmfr James P Carses definition av ondska igen). Inget behov av vidareutveckling, ingen plats för människor att förändra, vara delaktiga mer än som arbetskraft. Göra det redan förutbestämda. En evighetsmaskin som lika gärna kunde stå still. Så trist.

Självkolonisering - Frölunda torg som ett raderande av oviktig historia.

Tack och lov har vi många saker som behöver förändras, som kan förändras. Att konsensus inte råder. Tyvärr är många saker som borde förändras inte tillåtna att förändra, eller möjliga, enligt det stora spelets regler (lagar, förgivettaganden, förväntingar, tankemönster). Vi bygger fast oss i strukturer som blir svåra att förnya (Som vårt förhållande till bilen. Den tar upp en stor del av våra resurser, vår tid och vår gemensamma plats jämfört med fotgängare, cyklister m.fl. Den förbinder områden med varandra, men delar också upp områden då vägnätet saknar över- och undergångar för de boende att passera via, utesluter dem utan bil). Eller så tar vi bort allt. Raderar minnet. Bulldoozrar ner den prägel tidigare generationers liv haft på landskapet. Döper om. Bygger nytt. Glömmer.
   Men vad är historier, det kollektiva eller individuella minnet bra för? Vilka minnen sparar vi, och varför? Vad glömmer vi? Hur förstår vi dessa spår av tidigare tid, plats, liv? Vad blir rutin, ritual, myt? Något vi repeterar, återskapar, reglerar - som högtider och ceremonier? Eller beteenden och koder för socialt uppförande?

Såg äntligen filmen Caracas. The informal city igår. Kan vi bygga städer, samhällen som open source? Gemensamma grundstrukturer som öppnar upp för interaktion, initiativ, nya läsningar? Hur bygger vi strukturer där vi lämnar delar öppna för förändring? Som säger: varsågod, skapa, lek! Kan både långsiktig stadsplanering/stabil organisation och snabbt genomförda medborgarinitiativ samsas, berika helheten? Kan historia, ansvar, nutid och förändring samexistera?
   Wikicity skriver om aktivistgrupper som visar på ett behov, genom att skapa (ofta tillfälliga) lösningar, som visar på nya/andra möjligheter än de befintliga. Många arkitektfirmor arbetar med liknande idéer, bl.a. danska Gehl Architects (bl. a. i New York, se rapporten World Class Streets: Remaking New York). Eller konstnärer som Alfredo Jaar:



Men vad är plats utan historia? Vad blir platsen som enbart praktiskt funktion i nuet, utan fysiska spår av tidigare verksamhet (Utan tidens regler för vad som är möjligt utifrån vad som tidigare skett)?

If we cannot live there long enough to make them our own, and if they cannot develop over time, what makes them real places that create social and physical foundations for our experience of the world? [...] [W]hat if we ask the question the other way around and wonder whether the techniques developed in the world beyond bricks and stone, wood, steel, plastics and concrete, can help us shape a more ephemeral, quicker to rise and faster to disappear, community. Can we build the character of place instantly and let it fade away without fear? (Ur inledningen till arkitekturtävlingen Everyville, 2008)

Plats som tillblivande. Som process och känsla. Som Doreen Masseys definition av plats som rum i förändring (se bl.a. A Global Sense of Place). Skeende beroende på plats, av plats. Funderar över kursens arbete och våra bilder, områden (Vilka bor där? Vad händer, både i det befintliga rummet, i bilden och i gestaltningen? Massey skriver att: "Geographers have long been exercised by the problem of defining regions, and this question of 'definition' has almost always been reduced to the issue of drawing lines around a place". "Place" som utsnitt av rum vid specifik tid. Här en tolkning i statistik över olika områdens karaktär. Kan vi enkelt kategorisera, och säga att platser är lika, eller olika? Kan vi ge rättvisa åt en känsla i siffror? Eller avbilda en bild av en plats vi aldrig besökt i papp och frigolit, utan att omtolka den till något helt nytt?). Hur påverkar våra möten som deltagare i spelet oss – att ta tid och plats i anspråk, låta det flöda över. Inte skynda. Slösa med utrymme i tidsrymden. Vara närvarande på Platsen (bloggen och HDK). I kontrast till den västerländska s.k. tid-rumskompressionen, som lämnar iaf mig med en känsla av livsinflation, av upphackad tidspyttipanna (Högskolestudier har för mig ofta den karaktären; kolla tusen olika mailar, hålla mig uppdaterad med forskning och samhällsdebatt, kontrollera så ansökningarna registrerats, skriva rapporter, planera VFU, hålla liv i alla sociala kontakter och knyta nya o.s.v. Lite av mycket, hela tiden. En känsla av att förväntas göra så mycket; men desto mer jag skyndar, desto mindre hinner jag. Som att springa mot tiden i aldriggränd i Momo, av Michael Ende) så tar kursen, gestaltningen TID. Eller ger oss tid.
  Men kanske är denna tids-rumskompression, som Massey beskriver som positiv för bara vissa grupper, att likna med motorvägar där den utan bil inte deltar i de fysiska avståndens krympande. Hur betalas räkningar av den utan internettillgång? Hur kontaktas myndigheter utan mail eller telefon? Vad innebär det att resa som charterturist, eller båtflykting? Vem har makt över informationsflödet, vem har frihet att röra sig, vem får vara med i leken/spelet och vem har (officiell) rätt att tolka och förhandla om reglerna?