" I was blind, now I see." (John 9:25)
Gäller kanske inte mig än, men försöker så ögonen går i kors. Var är jag, vem är du? En ny grupp är alltid förvirrande. Full av nya möten, men också lite skrämmande. Ser jag vem du är? Ser du vem jag vill bli sedd som? Vet jag ens vem jag vill eller kan vara, spela, innan jag känner er?
I fredags såg vi The Game. Funderade över våra sociala regler - hur svårt eller lätt det kan vara att se dem som regler, släppa dem eller leka med dem. Vilka behärskar reglerna för skolan, universitetet, HDK? Vilka betraktas som "okej"? Vilka kan göra som de vill, testa gränserna - "på rätt sått"? Vilka är vi utan sociala regler, utan vännerna, sakerna, de sociala strukturerna som ordnar vårt liv, våra "jag"? Tänker på en vänskapskrets jag brukade hänga med förr, där sammanhållningen kan tyckas stark, men de sociala reglerna överskuggar all personlig frihet. Du är en i gruppen så länge du har en roll, en karaktär som passar in i pjäsen (den här pjäsen är inte en fri impro utan mer som en Hollywoodfilm, där karaktärerna ä statiska och intrigen lätt att förutse). Om du inte vill/orkar spela din tilldelade/tillkämpade roll en dag, så är gruppen snabbt där och påminner dig om "den du är". Genom skämt och jargong. Sätt att tilltala eller inte tala till. Sätt att tala OM varandra (för mytifieringen om den egna gruppen, värnandet om Varumärket, är en högt stående punkt på agendan).
Nåväl. Nog om sociala regler för nu.
Mer om konkret handling. Jag har, efter vånda och ångest, påbörjat mitt plagieringsarbete. Jag har, så klart brutit mot varenda regel som getts. Så klart. Formen på "planen" omöjliggjorde direkt den exakta kopieringen. Sedan var det perspektivet. Så jag gav blotta f-n i alla regeldilemman och gav mig hän åt byggnationsarbetet: Husen på bilden tycks vid första anblick vara exakt lika dana, men desto mer man tittar, desto fler skillnader och detaljer framträder. Så jag kan inte göra en Ctrl + C på alla hus och tro att jag är klar. Upptäckten gav ett än större mentalt motstånd. Det blev dock en grundritning (väggarna) som får vara en markör för var husen ska stå. En halvt förskjuten variant på det underliga perspektiv flygfotot illustrerar.Jag fick göra om denna ett antal gånger innan det var någorlunda "likt" (allt är relativt). Och plötsligt, strax före mitt arbetsskift var slut, slog det mig att jag faktiskt på något underligt vis njöt av eländet.
Läste nyss om en undersökning om studenter som fick i uppgift att utföra en väldigt trist och monoton uppgift (kan tyvärr inte för mitt liv hitta var jag läste den längre!). En grupp fick en dollar i timmen och den andra gruppen 20. Sen skulle de rekrytera andra studenter för att utföra samma uppgift. Den grupp studenter som fick dålig lön beskrev över lag uppgiften mycket mer positivt än den grupp som fick bra betalt. Forskarna drog slutsatsen att studenterna med den dåliga lönen agerade som de gjorde, d.v.s. bytte inställning till den monotona uppgiften för att klara av att hantera den inre konflikt det innebar att utföra en till synes meningslös uppgift med en skitlön. För att helt enkelt stå ut fast de egentligen visste att det inte var OK. Kan det vara förklaringen till min plötsliga acceptans av dessa omotiverade regler, denna övning utan ett klart varför; att jag helt enkelt väljer sida i den inre konflikten. Vad är alternativen? Vad är lättast? Hur löser jag den splittring det innebär att sälja min skäl, min tid (mitt liv!) genom byggandet av små fultrista lådor? Jo, jag omfamnar reglerna, vilket i sin tur kräver att jag omtolkar upplevelsen av att följa dem till något roligt och givande. Kreativitet eller passivitet?
Tänk 68-generationen (en symbol för min föräldrageneration; de som en gång brann men nu falnat eller blivit förbittrade "förlorare") "Nytänkande är för naiva ungdomar. Vi har försökt, det gick inte. Acceptera världen som den är, omfamna den, dra nytta av den". En syn på livet som en samling fasta regler, omöjliga att ändra. Drar en parallell till James P Carses definition av Ondska.
No comments:
Post a Comment