YTA. Det var väl det samtalet mest kretsade kring. Yta som bedrar. Som förför. Som lurar. Att leda någon i fördärvet. Att spela ett fult spel, där alla inte vet reglerna. Där man håller masken för att behålla sin makt, sin positition. Jag söker det provocerande. Inte blommor i ett vapen som en fredsmanifestation, utan rosor som camouflage för det dödliga, sårande. Vill utforska skenheligheten. Dubbelmoralen. Det vi inte vill, orkar, vågar se och därför döljer bakom en fasad av "humanism".
Mummel och motfrågor som yta och speglingar. Att spegla varandra. Hitta våra speglar, och spegla andra. Om vi blir till i mötet - Vad har vi för ansvar när vi speglar varandra (tänk skola: vårt ansvar som lärare när vi möter elever och kollegor - vad uppmärksammar vi, vad projicerar vi, vad uppmuntrar vi)? Vad har vi för ansvar när vi speglar oss i andra (objektifiering av den andre - tänk flirtar och förhållanden för att egoboosta oss själva, när vi vill stila med våra färdigheter för att få beundran och ära)? När vi svarar (gensvar, an-svar - se SAOB), an på något)? Svar genom ord och/eller handlingar som blir svar/motfrågor på skeenden.
Yta som identitet. Vi förväntas vara sociala kameleonter, ändå oss själva. Vara genuina, övertygande. Klara av många olika miljöer, situationer, sociala spel. Och vara personliga - bryta normer, men bara om vi känner spelet, reglerna tillräckligt väl (kan visa att vi egentligen klarar av normerna, men spelar i en högre liga och kan skita i dem). Men vilka är vi då? Vari består jaget, självet? Vi söker oss själva genom att försöka se den andre, förstå oss själva genom andra.Vad händer när vi inte förstår den vi möter? Rebecca Oras Watching Lilian får illustrera mummel (mumlighet - svårnåbarhet bakom yttre yta) och (mot)frågor genom handling och ansvar mot varandra:
Watching Lillian from rebecca ora on Vimeo.
Yta/Identitet som historia. Men om vi inte minns? Om vi inte vill minnas? Vilka erfarenheter räknas? Får vi välja det med? Tänker på Ellens handledningsstund, när vi kom in på idealet om att vara beläst, kunna så mycket - men hur ska vi ha tid när det finns så mycket??! Tänker att det är som identitet: om identitet till stor del är erfarenhet, minnen, självbild (projicerat på oss eller frammanat av oss), och vi förväntas vara både djupa och breda - kunna välja ytor, men samtidigt spela dem autentiskt (d.v.s. som en roll, inte ett mish-mash av många): är inte detta en motsägelse, en omöjlighet? Har funderat mycket på detta - jag är en motsägelse, ett mitt-emellan det mesta (språkligt, nationellt, sexuellt - you name it). Ändå känner jag mig rätt hel. Inte splittrad, inte mittemellan. Bara som något annat. Något som inte har ett enkelt ord. Men inte ensam. Som något många är - är skillnaden om man erkänner splittringen, eller till och med söker den (vurmar för tvärvetenskap, söker det bisarra - kopplingarna mellan vitt skilda fält, sambanden som spänner över till synes omöjliga områden. Hävdar komplexitetens nödvändighet i samtalet, etiken, betygsättandet, livet ...). Men visst, jag är också en naken kejsare som inte vill avslöjas i min låtsasdräkt. Vi försöker få syn på oss själva hela livet. Ändå skyggar vi så ofta för andras blick, för de sanningar vi inte vill låtsas om, utan vill att andra ska fortsätta spela med, låta oss behålla vår invanda självbild.
No comments:
Post a Comment