Yta utgör en yttre tvådimensionell begränsning av en kropp, eller en avgränsning mellan två kroppar. På eller genom en yta sker den mesta kemiska och biologiska växelverkan mellan två kroppar. Beroende på kropparnas fysiska faser (fast fas, vätskefas eller gasfas) blir reaktionshastigheten och möjligheten till växelverkan i begränsningsytan olika (från Wikipedia).
Den klassiska frågan: hur tjock är en yta? Eller hur tunn? Hur tjocka är våra ytor? Vad är vår yta? Rollen vi iklär oss, kläderna, sminket, huden? Var slutar ytan och vad kommer sedan? Är vi många ytor? Går det att dra en skarp gräns? Är vi (jaget?) som kinesiska askar av tusentals supertunna såpbubblor, genomskinliga lager som reflekterar omgivningen; ligger bubblorna an så det blir en såpsmet, eller är det mest en massa tomrum emellan?
Yta som skyddande membran. Som gräns. "Här är jag", här börjar och slutar mitt jag. Vad syns, hörs igenom ytan - mumlet, vårt inre i form av tankar, beteenden, eller det rent fysiska (tänk Rembrandt - jag har en nördig hang-up just nu: att lära mig måla hud i olja, att med lager på lager, tunt, tunt, skapa illusionen av levande vävnad, genomskinlig och samtidigt fysiskt påtaglig. Tvådimensionell, men tredimensionell). Hur transparent är ytan, hur genomsläpplig är den (utåt, inåt (går ju att diskutera vad som är ut och in), åt båda håll eller inget)? Vad avslöjar den om funktionen, tiden som gått, händelser som ägt rum?
 |
| Monica Bonvicini Don't Miss A Sec 2003-2004 |
Associerar till sociala medier och vår synlighet/osynlighet på dessa. Hur vi exponerar delar av oss, men inte andra, gömmer oss bakom alias eller Facebook-uppdateringar om alla ställen vi varit på, aktiviteter vi deltagit i och människor vi träffat. Fasad. Falsarium eller sannaste sanning? (tänk Paulo Freire och subjektets rätt att definiera sig själv. Om vi nu har något subjekt som kan definiera sig. Hm, hm ...).
Dagens mission: undersöka ytor.
No comments:
Post a Comment