Interaktion och förändring (liten sammanfattning inför handledning 7/7, Spelets Regler)

Jag trivs mer och mer med min fras "mumla och ställ motfrågor" - Det som först gjorde mig provocerad väckte en stark nyfikenhet, som urartat i lekfullt undersökande. Vad min slutprodukt ska bli? Ingen aning. Jag söker det i visualiseringen av orden. Tänker att min mening är som görandet: en process, där mumlandet är ett icke-definierande, liksom motfrågorna - men dessa är även ett svar, som tar det vidare, vidare, vidare (tänk viskleken). "Slutet" (på görandet, samtalet, frågandet - ett slutgiltigt "svar", en "evig sanning") kan vara en fiktiv invändning att få göra något annat, vara något nytt eller försöka befästa makt och status. Liksom yta, eller det definitiva svaret, är "slutet" en definitionsfråga, en kulturell/intellektuell gränsdragning för att ordna vår verklighet. Inte på något vis irrelevant, utan just därför väl värt att undersöka, då det rymmer en mångfald av kulturella lager och tankemönster. Som skolan: Är verksamheten inriktad på slutresultatet, på den tydligt avgränsade produkten, eller processinriktat öppen i sin frågeställning. Båda komponenter (processen och slutprodukten) finns ju alltid med, men frågan är vad som betonas.
   När är något slut? Ordet - så definitivt, exakt - blir en paradox när fenomenet granskas närmare. "Slutet" blir en metafor, en symbolisk punkt som markerar en gräns mot något annat och på så vis öppnar upp för något nytt, annat, omorgansirat, omdefinierat. Ett slut som alltid följs av något annat; ett svar på, en antites, en vidareutveckling. Vi bygger på varandras axlar, reagerar och besvarar. Visst finns slumpen med, men slumpen är en följd av något annat, något tidigare. Inte ett fristående skeende, uppståndet ur intet. Eller hur var det nu - har tiden/tingen/skeenden alltid funnits? Om det inte finns något slut, finns det då heller ingen början?

Just nu faschineras jag (som ni kanske sett) av hud som yta. Som medium för berättelser. En levande duk vi interagerar med och genom. Som vi bearbetar, betraktar, analyserar. En metafor för mötet med omvärlden. För jagets yttre skal, för kropp och organ; kultur och tradition. Vad får vi göra med huden? Vad får vi visa? Hur berör vi? Hur berörs vi? Hur "läser" vi varandras ytor/dukar? Talar ytan "sanning"? (Mer bilder/filmer kommer)

Hur fria är vi att välja oss själva (kan vi alla bli tärningsspelare och "befria" oss? Och är det det samma som lycka? Är det inte bara att fastna i (ännu) en ständig flykt)? Dagens inspiration till "mummel och motfrågor" är He Chengyaos Needles från 2006.

He Chengyao. China. Needles. 2006.

 ‘I want to show that we are all seeking light in our lives but that it’s an illusory thing and you can never catch it … our destiny is in other people’s hands’. 

 He Cheng Yao