Tillbaks från resa i österled

En vecka och lite till har förflutit sen senaste handledningstillfället. Har isolerat mig i Finlands djupa "skogar" och mossar (tallåkrar är nog ett bättre ord än skog; växtligheten är skrämmande homogen på många platser). Av fri vilja ska tilläggas; visst fanns det internet och datorer, men jag valde att vara så närvarande som möjligt i den fysiska platsens händelser. Möta människorna, skeendena i det fysiska rummet när jag nu äntligen var där (har en förmåga att försvinna in i cybervärlden alldeles för många timmar. Datorn spar inte min tid - den upptar den). Badat rökbastu, plockat bär, känt lukt av björk och tjära. Sett tvillingkalvar födas, mockat koskit och fått träningsvärk av ridning. Träffat gamla och alldeles färska släktingar, från Finland, Ryssland och Sverige. Hört minnen av krig och flykt, om svält, fattigdom och införandet av kollektivhushåll (i Sovjet). Om arbetsläger i Sibirien och angiveri (ett allas paranoia för alla). Om döda och försvunna bröder, arkebusering av unga soldater vid husknuten, och björnar som inte räddes människor. Nog lever vi i en annan tid. Ändå är det mycket som är sig likt.

Juho - en av många som fördes bort till Sibirien

Har tänkt mycket på ansvar och perspektiv i ljuset av det fruktansvärda som skett i Norge och de berättelser jag hört under min resa kopplat till Spelets Regler. I det jag hittills gjort på kursen har jag undersökt yta och innehåll - om vad som skiljer det "onda" från det "goda" i handling och tanke, om skenhelighet och det vi inte förstår som ont, men som vi senare förfasas över. Om det dubbla, det skrämmande som vi så gärna vill se som "det andra", inte något vårt eget system, våra egna handlingar och tankar kan bära spår av. Jag har närmat mig det jag äcklas och ryser av - Dolt det under och inuti. Inte som en fredshandling, utan som ett undersökande av hur det känns. Ställt motfrågor (kanske främst till mig själv) om var gränsen går, vad som ses som provocerande och vad som är kulturellt accepterat (tänk tärningsspelaren och tankarna kring socialt accepterade dårskaper). Ändå har det hela tiden funnits en gräns - att se hur långt jag kan gå i mitt undersökande och ändå stå för det jag gör. Den gränsen handlar just om ansvar - att inte såra och sedan gömma mig bakom en mask, en regel, en lögn, en "sanning". Men det är svårt: som med mina betongklumpar - det kan vara svårt att förutse vad det vi skapar bär med sig. För någonstans frigör sig det vi skapar från oss och lever ett eget liv, blir allmängods för andra (tänk dynamit eller kärnfysik - ondskan bor inte i tekniken, utan i vad vi kan göra med den) - ting och idéer vi inte längre har kontroll över. Vi kan aldrig förutse allt vad som komma skall, men vårt individuella ansvar nu blir inte mindre för det (jmfr J.P. Carse, s. 67-68 om dialektik och samskapande).

Jag ska försöka förklara vad jag menar, men ämnet är brett och komplicerat så det kommer bli luddigt. Det är väl här mumlet kommer in - jag har inge klara, enkla svar, men håller inte med och ställer därför motrågor (Ställ motfrågor tillbaks! Jag försöker förstå ett nytt fält som behöver ett nytt språk; hitta ord att tala om det här med, och det språket kan bara läras/skapas i dialog).
   Jag tänker att alla handlingar och maktsystem blir onda när de blir Den Enda Sanningen. När jag (som ensam eller kollektiv grupp) tar mig rätten att bestämma över dig (den andre som enskild eller grupp - samma gäller på både mikro- och makronivå). När min sanning blir sannare än din, som därför ska tystas till varje pris ("Once you decide to strike, it is better to kill too many than not enough, or you risk reducing the desired ideological impact of the strike,", citat från ur Breiviks manifest. Länk här). Alla -ismer, alla religioner, alla filosofier som tror sig besitta Den Sanna Sanningen, är onda. Alla handlingar som objektifierar Den Andre likaså. Min frihet må vara helig, men den kan aldrig tillåtas gå över din frihet, ditt liv. Framtida lycka kan aldrig rättfärdiga vedervärdiga handlingar i nuet (tänk revolution, eller tvingande skolsystem - Janusz Korczaks tankar om barnets rätt till ett meningsfullt liv i nuet; det kan faktiskt t.o.m. i vårt välståndssamhälle hända att det inte hinner bli vuxet), lika lite som mina behov nu går före dina i framtiden (tänk den illa hanterade frågan om slutförvar av kärnavfall; må vara att vi hade kunnat rättfärdiga vår handling om vi inte vetat om strålningens negativa effekter, men nu när vi vet, vad är då vårt ansvar?). Frihet under ansvar för våra handlingar och en ständig dialog om riktningsgivande idéer för vår samexistens blir de enda metod jag kan skriva under på just nu. Inga eviga sanningar alltså. Ett ständigt omprövande, där vi kan inspireras av idéer, men aldrig bara kopiera dem rakt av för att gömma oss bakom dem, slippa undan det personliga ansvaret, dialogen (att enbart ägna oss åt tillfällig välgörenhet istället för långsiktiga samhällsreformer, d.v.s. ytterligare exkludering ist för omskrivning av reglerna). Ta demokrati, till exempel. Kanske behöver vi säga att "nu har vi beslutat om de här (spel)reglerna som gemensamma ramar för våra handlingar". Men att sedan låtsas att dessa är för evigt givna (vilket de inte är, jmfr t.ex. Eurokrisen och de otal förändringar som gjorts under senaste tiden i de tidigare så "fasta" reglerna), eller i varje situation per automatik goda, är att hyckla för publiken. Att tro att vi nått fram till det perfekta systemet, låtsas att vi lever i ett Utopia, och se oss själva som mänsklighetens grädda; så långt komna som det är möjligt vad gäller moral och etik, rättvisa och godhet, är en lögn. Norgemassakern visar just på detta, att terrorism och extremism gror även i "vår" värld. Ondska är inget som bara tillhör "De andra". Många av de beslut som tagits i Europa i demokratins namn är i högsta grad särbehandlande och inskränker grundläggande friheter som vi påstår oss värna. Den retorik som genomsyrat politiska debatter under senare år vill hitta enkla lösningar, och skilja "det onda" (de andra) från det goda. Men skenet kan bedra. Världen har inga enkla, fasta uppdelningar (jmfr Carse s. 69-70).