Den andra sidan?

Är ideal det ljusa/rena/obefläckade/perfekta? Men varje -ism och handling som är "rätt" har sin baksida (som vi väljer att kalla "fel", inte se om vi själva "tror" på den?) Är idealet det vi ser från ljussidan? Eller en hägring/ett hologram som saknar en dimension genom sin avsaknad av baksida (och därmed också "brister")? Kommer att tänka på Flatland och hyperkuber, hm ... Vad är det vi ännu inte ser, vet? Idealet som en spegling av "det högsta" vi redan vet (det bästa av vårt mentala hologram av verkligheten), eller en transit, en (mental) portal till något nytt, något mer?

I mitt horisontsökande har jag använt spegeln som metafor för mig, hur jag försöker spegla horisonten (men i gestaltningen blir det ju ytterligare minst tre led till som tillkommer oavsiktligt; kamera, bildskärm, betraktare). Sedan har jag funderat kring kopplingen mellan jag/vi och ideal; det dialogiska som blir något mer. Kanske är idealets förenklande bild av sig själv/verkligheten att betrakta som ett vykort, en vacker representation? En livlös kuliss. Vad händer när vi förnekar baksidan, det mångtydiga, dubbla - paradoxen? Eller om vi glömmer våra ideal?