Ideal - förgänglighet - föränderlighet.

Har ännu inte lyckats klippa ihop kondenseringsfilmen; men avslöjar ändå min insikt (nu är det inte bara en tanke, utan en befäst känsla, förståelse av sammanhang): Det ÄR i görandet, inte i den lilla flaskan idealet finns. Flyktigt, tillfälligt. Kanske i form av ångan, kanske i rörelsen, eller i båda. Det som blev kvar, produkten, påminner snarast om det vi ofta förväxlar med vetenskap: Ting. Sparade, bevarade - men lösryckta ur sitt sammanhang (tänk museevärldens kritik mot naturvetenskaplighet som det enda "sanna" berättandet, gestaltandet. Det Ideala. Här länk till en serie workshops, där konsten får gestalta, mediera, fördjupa förståelsen). Likt uppstoppade djur på museum. Det flyktiga är borta - livet. Kan vi likställa dessa med levande djur, eller är de endast avbilder, skuggor av vad som var? Kan vi någonsin helt efterlikna, och på så vis begripa "verkligheten" genom dessa lösryckta, bearbetade ting, eller skapar vi endast något nytt? Tänker att det är som med ideal - när jag vill fånga det, förvara det, presentera det så gör jag samtidigt oavsiktligt om det. Reducerar det (vilket inte behöver vara en nackdel) och omtolkar det.

Har varit inne på horisont länge - slogs av hur svårt det över huvud taget är att se en horisont i den stad vi lever i (en parallell till hur svårt jag ibland kan tycka det är att se mina ideal, trots att jag vet om att de existerar där bakom nånstans); försöker jag fånga den så är det genom en omvandling - genom ett redskap, medium. Film, foto, penna. Lägger upp en idéskiss i väntan på filmen.
  Jag har ett ideal - en blickpunkt, en horisont. Du har en horisont, ändå är de alltid olika för oss. Mitt ideal är i ständig förändring, när jag rör mig, tiden rör sig, världen rör sig. Förgänglighet. Det förångas, eroderas, ackumuleras, förskjuts. Jag ser nya saker, förkastar andra.

 Idealets svårfångade natur har ännu en gång lett mig tillbaks in på det flyktiga - tänker här uppstoppade djur igen. Eller torkade växter. Biologi. Liv. Död (För tanken till Nathalia Edenmont som var i ropet för några år sedan med sina bisarra kattbukettskreationer. Fräscht och nydödat skulle det vara. För livet försvinner så fort ur det döda). Nej; jag ska inte slöjda i kött. Men tänkte pröva växtrikets förgängliga material. För att sedan dokumentera det som inte kan bestå i sin ideala form. Söka det i görandet, ögonblicket (för visst kan ideal förkroppsligas, exixtera - men vanligen bara en kort stund, innan världen åter förskjuts. Frågan är hur vi kommunicerar det?).