Har sökt idealet i vattnet; i isen som blev en formkropp, sedan flytande, för att lagras och sedan destilleras. Ett bearbetande, extraherande, där görandet blir Gnosis. Kunskap. Metamorfos - av både materia och ande. Att gå från ett stadium till ett annat. Utvecklas (men jag skyndade på - tanken var först att låta solen göra jobbet, men blev för otålig och fuskade med modern teknik).Ideal som förändring, av det inre eller det yttre. Som sökande efter det som kunde vara. Som en avbild av tanken, som i sin tur inte bara är en avbild av verkligheten, eller det som alltid varit, utan något mer. Ideal som brytande verklighetens ramar, det vetbara. Ideal som fiktion, som framtid. Som process mot något, för vad händer om, när vi når fram? Eller är det som den nakrist tanken om människans ständiga litenhet, oförmåga att vara "perfekt". För visst ligger det nånstans i idealet alltid en tanke om förbättring, förändring, förädling? Även om detta ej behöver vara positivt (typ Pro Ana). Tänker att Ideal alltid är subjektivt; kan omfattas av många, men aldrig vara något fast och fixt (och därmed heller aldrig färdigt, uppnått?). Att idealet som gott-ont till slut handlar om hur vi söker det. I sig är det vare sig gott eller ont, bara ett redskap, symbolspråk för en strävan efter Det Goda. Så även om det goda i stort vore det samma för oss, är vägarna dit oändligt många, alltid föränderliga. Men det är här jag tänker att det blir än mer viktigt att vara vaksam på våra ideal, våra tankar, vår strävan. För om de inte är goda i sig, då är det på oss ansvaret ligger. Vi kan inte bara tillskriva oss en - ism, pålägga våra liv regler, och nå "salighet", bli Idealet. Att bli dogmatisk är inte att nå kunskap, gnosis. Det är att vara regelstyrd, fast i det som är; att glömma horisonten. För även om vi hävdar att vägen är resan och målet i våra liv, kan inte riktningen vara en färdigutstakad rutt utan att dö som resa. Resans väsen är sökandet, stigfinnandet. Något väsentligt tas ifrån oss det ögonblick vi förvägras rätten att söka själva, då vår tanke inskränks till redan givna ramar.
Är ideal något västerländskt, typiskt för vår kultur, eller något universellt? Måste vi ha ideal? Varför söker vi, skapar vi dem? Varför tänker vi i termer av ideal, arketyper?
Såg ett populärvetenskapligt brittiskt program om atomfysikens och vår moderna materieläras historia, "Världens byggstenar". Om hur samma atomer kan skapa så olika ämnen, och hur människan under de senaste hundra åren lyckats skapa en rad nya ämnen - alkemi i sin materiella form! Men vad består själva kunskapen om process/handling i? Vad lär vi av det som samhälle, människor? Det ställer hur som helst frågan om verklighetens ramar på sin spets. Att tanken kan spränga ramarna för logiken och varat, "sanningen". Vi lever i en flytande verklighet, en mångfacetterad, mångbottnad, där vi antagligen aldrig kan famna alla sanningar, perspektiv, på en och samma gång. Funderar åter över varför skolretoriken då envisas med att förenkla, dela upp, skapa chimärer av fasta sanningar (kursplaner och -mål är, vill jag påstå, konkreta exempel på viljan att hålla kvar vid "sanningar") och låtsas att stagnation är stabilitet? Men är lösningen att bygga fasta betongfundament vi gjuter in vår verklighetsbild i, när vi istället kan lära oss flyga, simma, segla? Någonstans vittnar det om den konfliktfyllda dubbelhet vårt tänkande och därmed livet innebär - att vara här, nu - och samtidigt på väg. Att värna traditionen, historien, minnet (som inte är att förakta), men samtidigt se att det inte har något egenvärde, utan enbart kan bära mening i vad vi gör med den (vilket kräver insikt och förändring, tolkning och omtolkning - får mig ibland att undra över historieämnets påstådda värde. Är vi inte bara fångar under det, vad lär vi av det, hur brukar vi vår kunskap? Klarar och tillåts vi dra paralleller, fundera över sociala skeenden och processer?). Klarar vi att välja båda, kan vi se dualismen som en helhet eller ett spektra, båda sidorna av myntet, vara både inuti och utanför på samma gång, här och på väg? Eller blir vi dogmatiska, enögda, dömande och fastlåsande (vid verkligheten/nuet eller vägen)?
Tänker på alla de vardagliga metamorfoser vi genomgår, eller skapar. Mitt morgonkaffe står just nu och droppar; en kemisk process och en ritual på samma gång, även om jag nu för tiden inte lär mig så mycket mer av denna ritual, utan mest genomlever den av gammal vana som jag ser som välbefinnande (trygghet?). Tänker på skolan: Kan den vara en plats för Gnosis? Kan det vara en plats både för det trygga, traditionella, välkända och en inspirerande grogrund där tanken får vandra fritt, pröva gränser utan att inskränkas av rädsla? Där kraven är höga, men reglerna få, om inte obefintliga? Där rättigheter och medmänsklighet inte är sanningar att uttala, bevara - utan något att leva, ett stoff att arbeta med.
Ideal - och regel, eller egen vilja. Vänder mig åter till Gnosticismens symbolik - vem sätter upp dessa regler, och varför? Vem dömer och fördömer andra? Handlar det inte ofta om personlig vinning? Tänker skola och betyg, bedömning. Där medlet blir mål och kunskapen ytlig skenhelighet (kunskap för betyg; symboliskt kapital som förväntas ge framtida personlig ära, inte upplysning, kunskap om något nytt). Där våra bedömningsmatriklar utgår från det redan kända, mäter tanken mot det redan tänkta, inte det vi kan söka utanför horisonten, nuet.
No comments:
Post a Comment