Projektdags

Vi blev en mycket stor projektgrupp jämfört med de andra i kursen, minst sju pers som det ser ut nu, kanske fler om socionomer ansluter sig. Än så länge är allt mycket löst planerat. Nu gäller att hitta våra olika kompetenser, fundera på bästa utbyte, samarbete, upplägg. Ska träffa Röda Korset-person på tisdag, så än så länge är det många frågetecken om vad-hur-varför, vad projektet egentligen ska innehålla. Tack Minna för kontaktförmedling!

Underligt hur fort saker kan förändras, hur mycket en positiv gruppanda betyder. Livet är vackert, osäkerhet byts mot förväntan - öppenheten i processer kan vara svårhanterlig emellanåt, befriande när en slappnar av och tar det som det kommer. Kräver förmåga att planera brett, hålla sig öppen - men ändå tänka igenom, vad vill vi, vart är vi på väg? Hur kan vi förbereda oss?


Så nägot helt annat: KARTZOOLOGI på sajten Hummer og Kanari. Aldrig hört talas om det? Inte jag heller förrän igår ;)

Här en till sajt, med alla möjliga varianter att beskriva något via/se på kartor: Strange maps.
Återkommer i tanken tll Doreen Masseys fantastiska filosofiska tankar om dynamiken och sambanden tid-rum-tänkande-varande.

"While Massey has argued for the importance of place, her position accords with those arguing against essentialised or static notions, where:

* places do not have single identities but multiple ones.
* places are not frozen in time, they are processes.
* places are not enclosures with a clear inside and outside."
/Wikipedia, länken ovan.

Centrum - periferi som något rörligt, tolkningsberoende; leder tanken till verklighet som en fråga om makt att tolka, och därmed delvis varande "fiktion". Och fiktionens kraft att förändra verkligheten, bli framtiden. Symbolerna som är våra verktyg för allt vi gör, som vi är så fast vid och beroende av, och ändå kan leka med, förvandla, förändra, medvetet välja, om vi just medvetandegör oss om dem och om vår frihet att välja dem, förskjuta ramarna för verksamheten, verkligheten.

Aj, aj...

Har ni någonsin känt er hopplöst missförstådda, fast i en roll ni varken känner igen eller medvetet valt? Så är det visst nu - Den yttre blickens dom var inte helt vad jag förväntat mig. Och den roll som istället erbjuds vet jag inte heller om jag vill, kan ta. Som att det bara finns ett visst antal roller, fasta och fixa i gruppen, och att det bara är att tacka och ta emot det som erbjuds om en kommer sist.

Bra erfarenhet? Kanske. En nyttig lärdom om hur hemskt det är om gruppen inte accepterar en, hur svårt det kan vara att häva en kollektiv åsikt som redan fallit.

Under tiden plockar jag kvistar och barr till min stack som fallit från de stora filosofernas träd.

Mitt i och mitt emellan?

Har just varit ute på VFU, skrivit en första plattform och lagt gemensamt schema för resten av terminen. Börjat fundera så smått på projekt, E har ett bra förslag som jag hoppas går vägen!

Men så skolan: Så svårt allt kan vara! Vi ska ju bli samhällspedagoger med fokus på aktivt kulturskapande, deltagande, jamlikhet/ställdhet, inkludering, sammanföra det åtskilda o.s.v. Men just nu, efter att yttre fokus försvunnit, så står vi här med oss själva. Vår egen grupp och kultur. Den öppna strukturen som kräver delaktighet synliggör också annat. Det är rätt jobbigt just nu, att se sig själv i vitögat, sitt ansvar i det som är. Och så svårt med! För även om känslan säger att ajaj, här borde vi nog jobba lite med oss själva, så är det så svårt att sätta fingret på exakt vad det är, och hur vi kan ändra på det. Tänker att en först början kunde vara att sätta oss ner och prata om vad en god grupp/lärandekultur är. Vad det finns för övergripande ledstjärnor. Och sedan hur vi går vidare, når dit som grupp, jobbar med oss själva. Inte bara fastnar i hackande, gnällande, kiv, grupperingar.

Nu låter det som det är hur illa som helst, och det är det ju inte. Men ändå - Vi har en splittring som funnits sen vi började, och nu blivit extra tydlig. Och jag känner en trötthet, har plötsligt tappat tilltro till min egen förmåga. Vad är det här för roll? Det kanske är bra? Men det känns inte så just nu. Inte i längden. Får hitta en tråd, en vilja, ett fokus.

Septemberslut, SaPe-början

För er som inte vet: Jag har börjat läsa min andra inriktning på Lärarprogrammet, Samhällspedagogik, som är fältförlagd till Hammarkullen, en av Göteborgs norra stadsdelar, och har som avsikt att fortsätta blogga. Vi reflekterar (nästan) varje fredag över vårt lärande, vad samhällspedagogik innebär för oss, så vad skulle väl vara bättre än att göra en anpassad variant för internet, och samtidigt hålla min lilla men hårt förvärvade datavana levande? Knyta förra årets teoretiserande till detta, se en helhet i det emellanåt förvirrade kaos som kallas liv.

Gick en sommarkurs med, Begsjön Public, som gav mycket tankar och teorier att bita i, samt många nya kontakter (halva gruppen var från USA)! Tyvärr var jag lite för skoltrött för att orka ge max, vara brinnande entusiastisk och göra allt det jag hade önskat. Men kursen gav som sagt mycket att tänka på, fundera över, problem som just håller på att formuleras, teoretiseras. Som att hitta ett språk för den samhällsinriktade nutidskonsten, nya kriterier kräver en ny måttstock, konstkritikernas "vanliga" skala täcker inte in allt, bedömer så underligt när målen, syftet, försöker nå utanför det gängse. Att i konsten försöka ta in samhället, fundera än mer på mottagare, syfte, inte agera som det ensamma geniet. Hur gör vi då? Att beakta demokrati, delaktighet, mångfald, olikhet... Hur gör vi det? Att förlägga studierna till Bergsjön, långt ifrån institutioner och intellektuella arenor, att verka i "marginalen" för att öppna upp nya förståelser av centrum-periferi var ett utmanande drag som krävde av oss kursdeltagare att skapa nya möten, utvecklas. Och utforska, utmana det som redan finns, men som behöver synliggöras, förändras i våra tankar.
Och nu så höst. Har just avslutat ett projekt ihop med sjundeklassare och socionomstudenterna som läser delvis ihop med oss. Ska reflektera didaktiskt över vad vi lärt, sen skriva gemensam projektrapport. Har under projektveckan tittat mer och mer på vår egen grupp - visst, eleverna ses och analyseras, men att synliggöra våra grupp-processer, roller och bemötandemönster gentemot varandra är minst lika viktigt om vi ska kunna bli goda professionella. Och insikten om att jag vill in i systemets maktkorridorer och förändra. Visst finns det massor av tappra lärare och socionomer som gör så oändligt stor skillnad (och som jag har världens respekt för), men när systemet väl en gång ser ut som det gör, leder ändå alla vägar till Rom. Alla som räknas åtminstonde.

Om vi ska börja prata sann demokrati, sann frihet och medbestämmanderätt, så krävs stora förändringar i hur vår skola är utförmad. Vad har eleverna rätt att välja, vad kan de välja (Grundskolan är ju, på gott och ont, ett standardiserat tvång, en medborgerlig rätt- och skyldighet)? Hur kan skolan egentligen möta deras viljor, drömmar, kunskapstörst och framtidsbehov? Och hur får vi ett livslångt lärande, där inte mellanstadiets val av skolämnen ska begränsa yrkesval och livsmöjligheter längre fram i livet? Där inte den som anpassar sig bäst in i ett förstelnat normsystem får bäst betyg (vilket ju inte heller alltid är vad arbetsmarknaden, denna heliga arena som har rätt att ställa oändligt mycket krav, söker)? Är frihet något exklusivt för medelinkomsttagare, och då primärt mellan 18-65 år? Vad skapar skolan för samhällsmedborgare, framtid?

Det goda livet - ett ständigt föränderligt kalejdoskop, tusen dialoger och kompromisser, idéer och oväntade lösningar. Och ändå är det det vi måste sträva mot, men bara genom kreativ delaktighet och respekt kan vi nå fram till de goda delmålen (för något mål finns inte, hur mycket kursplaner och betyg än ger sken av detta). Att erkänna och ge alla i samhället chans att delta, så att vi alla, aktivt, bygger framtiden som angår oss alla.

(Bilden är tagen i Norge; Den snidade ingången till en stavkyrka)

Nytt

Barnet sover, rött vin, något som droppar i diskhon.

I morgon. I morgon slutar ett år av nya upplevelser, men också av att hitta hem. Lite mer, kanske.
Och i morgon börjar Det Nya, igen. Konstigt; visst blir det lättare varje gång, men ändå är det sådär pirrigt, lite oroligt. En ny grupp, nya tankar, nya sammanhang. Hur kommer det bli? Vem blir jag i gruppen? Kommer det gå bra? Eller som tankarna gick när en var yngre (lite ärligare): kommer jag hitta några nya kompisar?

Sitter och försöker läsa in det digra kurskompendiet (har verkligen en massa kvar!) och måste bara tipsa om Geografen Doreen Masseys fantastiska For space - den täcker verkligen alla områden (som jag finner intressanta för ögonblicket): Geografi, länder, gränser, rörlighet, frihet, rum-tid, migration, möten, den andre, identitet, städer, förhandlingar, förändringar, politik... Den är allt bra tung för mig som inte har engelska som modersmål, (men till och med engelskspråkiga sambon hummade också förbryllat över ett flertal ord) men ack, ack så bra! Så har ni lite ork och nyfikenhet kvar i semesterhängmattan - Läs den!!!

Kommer fortsätta blogga i sommar, men funderar allvarligt på att lägga om till engelska- både för språkträningens, men också för tillgänglighetens skull (tänker inte släppa det fetebraiga konseptet blogg/processdagbok! Kommer konstant hänvsia till "det som jag skrev igår i bloggen" även till den nya kursarna ;p )


Fick en aha-upplevelse idag förresten efter vårens projekt och kurslitteraturplöjning. Att tid och rum ju är två sidor av samma sak. Avhängigt rörelse, precis som materia. Alltså finns tiden, liksom rummet, bara inom det intervall av rörelse som materia kan existera inom (och bara i det tillfälliga "nu" som ständigt förändras). Och om materia är rörelse, energi, då är vi, allt runt om oss "andliga" varelser. Jahaja, och än sen då, det var la inget nytt, tänker ni (och jag har heller inte gått med i någon obskyr sekt eller talar i tungor om aftnarna). Men jag menar - jag såg det, kände det, allt på en gång. Det är en sak att teoretisera fakta, en annan sak att greppa helheten, som en känsla. Aha-upplevelser gör allt pluggande meningsfullt, ger det värde som en känsla.
Tror vi lurar oss när vi söker "sanningen" någon annan stans. En enda, hel sanning, som går att enkelt sammanfatta. Sanningarna är många och komplexa, motsägelsefulla. Men här, och nu, alltså ytterst världsliga, utan att för den skull vara tråkiga eller mindre värda. "Problemet" är ju att vi inte vet vad vi ska söka, vad frågan är (vi behöver nog en Stora Tanken-dator som den i Liftarens Guide för att begripa vad vi ska fråga, eller något i stil med den kvantdator som finns med i Peter Nilsons Rymdväktaren och Nyaga). Men det är just det: svaren är föränderliga, och då också frågorna. Så konklusionen blir: bort med fåniga diagnostiska prov och årskursfixerade kunskapskrav. Det är inte vad vi behöver för ett bra liv. Låt skolan bli något verkligt revolutionerande, en kreativ plats för kunskapande för alla som vistas där, men också en trygg och accepterande plats (så vi vågar säga vad vi tycker, hinner tänka våra tankar, orkar lyssna och reflektera, vågar tro på oss själva, på varandra och en gemensam framtid).

Kärlek och respekt!

Alice!

... Och så mästarens mesta... Alice!!! Eller början på den (har hela för den som känner sig manad att se). Kaninen som springer och springer... "I shall be too late!" said the white rabbit.

Hög igenkänningsfaktor helt klart.

http://www.tudou.com/programs/view/3znjC7CaioQ

Ljudeffekterna är så bra med, och berättarrösten... Miljön! Fantastiskt bisarr, fantastiskt symbolisk...

Någon som hittat Max Anderssons animationer på nätet förresten? Letar febrilt efter "Lolita separerar" och den bisarra musikvideom med de animerade flugorna och Barbiedockorna; den heter nå´t med "mörker" tror jag...? Fanns ju på VHS förr, men efter DVD-totalitarismens genombrott finns knappt några gamla filmpärlor att hitta utan veckor av sökande =(

Standardisering, stadsplanering...

Liknar Julias ramar lite: Människorna avpersonifierade, livet/hemmet rationaliserat. Något att passa in i.

Filmen!

Äntligen, äntligen är jag och YouTube vänner!

Beslutsångest

Litet extra inlägg: Ska jag gå Bergsjon Public eller HDK:s gestaltningskurs i sommar? Våga lite för mycket eller utmana mig på känd mark?

Och så dagens webbfynd: Rätten till staden
och Civil olydnad, arkitektur möter gatukonst.

Parentes - hyllning till Jan Svankmajer

Första dagen av Konfliktutställning; måste säga att vernissagen var mycket trevlig ;) Bilder kommer för er som var och inte var där. Men inte i kväll; nu är det hög tid att sova...

Min film fick till slut heta Törst, men filmerna av Jan Svankmajer nedan är snarast om omåttlig hunger... Eller; hunger/ätande som det primära här i livet (visst är ätandet nödvändigt, men det rättfärdigar inte allt), rovdjur utan emotioner, hämningar... Och då omåttlig hunger också som symbol för konsumtion, att ha. Att ta. Jag vill ha hög standard i mitt liv och bryr mig inte om vilka konsekvenser det ger för andra.





Känner ni igen Gerda Gök-temat i filmerna?



Drömmer om att göra gestaltning om hur vi alienerar oss från våra handlingar; frikopplar orsak och verkan. Moral utan logik. Överkonsumtion, köttproduktion, bilåkande och kortsiktigt tänkande skapar helt klart problem som kommer bli svåra att lösa. Ändå fortsätter vi. Barnarbete, besprutade bananer, inhumana arbetsförhållanden. Ändå låter vi bli att köpa produkter som produceras under sjyssta arbetsförhållanden, som de anställda får skäligt betalt för (för det är ju sååå dyrt. Visstja).
Och vanligt folk, lärare, läkare, troende personer spelar våldsspel och diskuterar mördarstrategier, för det är ju bara "fiktion". Våld ses som underhållning, kopplas ihop med "fredagsmys". Jag som äter veganskt kanske skulle börja spela jaga-döda-fånga-djuren-spel på datorn om nätterna? Det är ju ändå inte riktiga handlingar, bara "kul". Eller?



Här en till, "dokumentär" animation ang. etik och vårt handlande. Hur i hela friden gick det till? (Varning för otäcka bilder): The Ossuary






Och så en avslutande om Tid (?)



(Efter att ha sett om den fick jag Domedagsvibbar; eller kulturkritik om ni så vill. Associationer till Tid som Livet, mänsklighetens historia. Den kristna Guden liknas ju ibland vid en urmakare, som skapat urverket. Stenarna är mänskligheten, som skavs mot varandra, älskar och slår varandra i spillror... Förstör, krossar kärlet/vår värld. Svårt att existera utan det. Hm.)

HögTid för reflektion, v.21

I vår sex veckor långa gestaltningsprocess har vi utgått från temat konflikt, men ämnet har ändå varit öppet för ett oändligt antal tolkningar och förståelser. Vi har haft en given tidsram att förhålla oss till, det gemensamma övergripande temat, kravet att fokusera på processen/synliggöra vårt eget lärande och dra paralleller till skolvärlden. Men dessa ramar ihop med just den fria och relativt långa tiden för detta har gett fantastiska möjligheter att utvecklas både didaktiskt och konstnärligt, då det skapat utrymme för reflexivitet och en fördjupad dialog inom de grupper om ca tio personer som vi haft handledning i/med under tiden. Vi har inte bara ytligt satt oss in i ett ämne för att krysta fram ett vackert/uppseendeväckande/spännande alster, utan haft chans att pröva våra idéer på djupet, själva och i grupp, för att pröva, söka och förkasta uppslag och "skisser", och sedan sålla bland idéerna, ta ett beslut, gå vidare och utveckla vår gestaltning. Vad är det vi vill att betraktaren ska erfara och hur når vi bäst fram till detta uttryck? Ett forskande kring det visuella, där bilden fördjupar och återfår sin kommunikativa och betydelsebärnade innebörd. Där vi utmanat oss själva att lära oss nya tekniker och finna nya visuella uttryck än de vi vant oss vid att använda, inspirerat och inspirerats av gruppen.

Som blivande bildlärare ser jag det som självklart att använda mig av detta processlärande, där grupp och omvärld spelar starka roller i gestaltningsarbetet, och TID avsätts för en verkligt forskande i ett ämne, där närmandet skapar aha-upplevelser samt ger eleven tid att utvecklas då denne utvecklar sina resonemang och sitt visuella uttryck, får tid att tänka varför, eller varför inte hen väljer ett visst uttryck (jmfr. Hannulas resonemang om fördjupandet i en diskurs på s. 24, 25 i ”Allt eller Inget”). Att teorianknyta de visuella studierna och trycka på att Bildämnet är ett kommunikationsämne, där det inte bara handlar om att måla något trevligt att vila ögonen på eller uttrycka sig själv för sig själv, utan även bli medveten om omgivningens läsningar och förståelser, samt placera sig/verket i en kontext (Mika Hannula citerar i sin text ”Allt eller inget” s.21 Juha Manninen ang. processen och analys av en världsbild). För att kunna arbeta på detta sätt som lärare mäste vi självklart även ha genomlevt processen själva, föra att kunna förstå och förklara dess olika faser för eleverna, och kunna handleda dem på ett givande sätt.

Julia stack till mig en mycket intressant bok, ”Elevernas tid och skolans tid” av Ingrig Westlund (1998) som på ett mycket intressant sätt belyser en del av den problematik jag försökt komma åt i min gestaltning, då hon problematiserar skolans stelbenta sätt att organisera tiden/kunskapsinhämtningen efter timplaner och scheman. Det är allmänt vedertaget att alla elever har olika förutsättningar att lära – detta varierar inte enbart från elev till elev, utan samma elev kan ha olika lätt att lära olika perioder i livet, eller olika tider samma dag. Att hålla lektion före eller efter lunch kan spela en mycket stor roll för det lärande som kommer ske, vilket belystes mycket i första pedagogikkursen LAO 110. Men även den sociala miljön i sig, som sociokulturell teori fokuserar på spelar in i allra högsta grad på hur ”fort” eller hur ”mycket” vi lär oss på en viss tid.

Min gestaltning med läckande glas är alltså en tolkning av av vår (subjektiva) upplevelse av tid, och människorna som dricker vattnet på mina inspelningar får gestalta hur vi som subjekt förhåller oss till och agerar efter denna förståelse. Ingrid Westlund tar i sin bok (Elevernas tid och skolans tid, s. 28-30) upp två huvudriktningar inom förståelsen för tid som jag tycker käns relevanta för det tema jag arbetat kring, den Ontologiska tidsaspekten, som kan sägas representeras av fysikens antagande att tiden är en dimension, (en del av verkligheten så som andra objekt, bortsett från att vi inte kan uppfatta den med våra sinnen, och alltså något högst verkligt) och den Epistemologiska tidsaspekten istället säger att tid bara finns då vi människor erfar den (en dialog mellan den yttre tiden och vår inre upplevda tid som kan variera. ”upplevelse av tiden blir en förutsättning för tiden”, ibid.s.28).

Westlund har även med ett citat jag fastnade för från Norbert Elias (Elevernas tid och skolans tid, s. 29) : ”Vi bygger vår erfarenhet och upplevelse av tiden på det som finns och accepteras i det samhälle vi lever i.” Det är denna upplevelse av tid som varit central för mig att fånga, försöka förstå vart den kommer ifrån, vad den beror på och hur den berör oss.

Westlund tar även upp Bergsons syn på tid, där han pratar om två sorters tid, d.v.s. Tidrummet/rumtiden och varaktigheten/tidsflödet:
”Vår praktiska orientering i rummet får grepp om oss på bekostnad av tillträde till varaktigheten. Kraven från omvärlden kommer som slagen från en metronom och klipper av rörelsen i vår livsrytm. Att leva rutinmässigt är inte att leva sitt eget liv. Frihet är att hänge sig åt varaktigheten” (S.30 ibid. Min kursivering).
Vi talar ofta om att vara ”fri som en fågel” eller på annat sätt leva i samklang med naturen, men det är absolut inte detta stadium jag eftersträvar med min tidskritik. Bergsons citat ovan fångar på ett bra sätt det hela. Vore jag en fjäril hade jag levt mitt liv i en cykel, utecklats (kroppsligt), ätit, vilat, fortplantat mig och dött, alltså inte heller valt min egen tid, varit fri. I skolans och vår kulturs förväntningar på individens agerande efter tid ligger också invävt denna ofrihet, där individen fråntas rätten att själv bestämma över sin egen tid, att utvecklas och vara fri även i tidrummet.

Under onsdagens handledning blev jag tipsad av K om Maria Fribergs bilder av kostymklädda män. I hennes bildspråk ser jag en parallell till mina strikt allvarliga personer, som lätt tappar distansen till sitt eget görande. En mild karikatyr över vårt samhälle för att bättre se de karaktärer vi själva representerar, det spel och de roller vi spelar. Utan att för den skull skratta elakt åt någon; jag är minst lika delaktig som någon annan och vill väl just därför genom min gestaltning lyfta det, problematisera det och inbjuda till dialog och eftertanke.
Men i det omättliga, omåttliga tidshetsen i gestaltningen ligger också något girigt. Att bara häva i sig, skynda mer och mer, utan egentlig törst. Eller, om det nu blivit en törst, så är den frikopplad från våra primära behov, snarast bulimiskt, tvångsmässigt. Hur och vad ska vi lära/göra om vi inte har någon egentlig längtan att göra det, ser några skäl mer än just själva görandet i sig, eller den kvantitativa inhämtningen? En marknadasanpassning av själva vårt varande, där tid är pengar, liksom kunskap är pengar, och vårt varande bör rationaliseras till det yttersta.

Med mig i arbetet har jag hela tiden haft essän vi skrev tidigare i våras om bedömning. Klipper helt enkelt in några citat med små förändringar för att tydliggöra vart jag började mitt forskande om vår förståelse av och förhållande till tid, och vad för grundsyn som präglat min gestaltning:

"En flexibel skola som kan ge utrymme, tid och resurser för att se varje elevs behov, där lärande i grupp ses som ett sätt att lära mer och en samhällsnödvändig övning i samarbete och solidaritet, borde vara målet om vi vill ha ett samhälle där alla kan och vill delta. [...] Sven-Eric Liedman skriver i ”Tankens lätthet, tingens tyngd” (2004) att den svenska liberalismen idag betonar individens rätt till en rad olika punkter, så som åsikts-, yttrande- och ägandefrihet, men inte de civila rättigheterna. En s.k. negativ frihet, där ansvaret läggs på individen om denne inte lyckas trots sina friheter. I realiteten menar Liedman, har människor inte samma möjligheter att förkovra sig, främst på grund av olika sociala och ekonomiska bakgrunder. Denna negativa frihetens tankeformel tycker jag mig se speglad i skolans betygssystem, där de individer som av någon anledning inte tar sig igenom kurserna på angiven tid ”straffas” med ett Icke Godkänt. Möjligheterna finns där, friheten att vara en (ekonomiskt) fri individ i en fri framtid efter utbildningen, för den som tar sitt ansvar och studerar. De andra får helt enkelt skylla sig själva. [...] En elev behöver inte skrämmas till lydnad att lära, om dom vill lära. Bara till lydnad att lära det ”rätta”, på ”rätt” tid, men frågan är vem och vad detta tankesätt gynnar mest."

Så tidspress, betygshets, stress och ofrihet är för mig intimt förknippade ämnen. Jag hoppas betraktaren kan skratta år det tragikomiska i situationen i min gestaltning; En situation som åt minstonde jag känner allt för väl igen, både från egna erfarenhet och som utomstående betraktare, från skolvärld och vardagsliv, busshållplatser eller arbetsplatser. Drick fort! Drick mest, var bäst. Låt inte tiden gå till spillo.

Nära Tidens Slut

Märker att jag försöker hålla mig från att blogga för att "spara mig", dämma upp en massa till slutbloggen på fredag, men vad tusan. Får väl ljuga ihop nåt då, eller reflektera ytterligare.

Hade individuell handledning idag, och det var verkligen lättande, som att "bikta sig". Allt löser sig nog, bara jag gör det jag ska ;)

Pratade om olika tolkningar; om hur en man resp. kvinna påverkar betraktarens läsning, om klädseln, titlar och referenser. Hm. Som sagt; känns som jag fortfarande söker (förstå mig rätt, det är ett trevligt tillstånd); det är ett ämne som inte tar slut. Varje gång jag tycker mig förstå något, öppnar sig en annan fråga.

Har alltså gett upp mina passiva läckande glas (dom där vattnet mäts upp av en person utanför bild, undantaget en hand), och istället filmat människor som dricker vatten ur läckande glas. Om glasfilmningen var en visualisering av vår förståelse av tid, så är filmerna med "drickarna" en konsekvensanalys av mötet mellan våra liv och denna förståelse av tid. Hur vi tolkar tiden, upplever den, tror att den är. Och hur vi sedan beter oss därefter.

Tolkningarna av visualiseringen kan nog, hoppas jag, gå isär, men jag har i handledningsträffarna (både de individuella och gemensamma) mest fokuserat på skol- och kunskapsperspektivet. Inser att jag däremot "privat" och också här på bloggen övervägande fokuserat på annat, såsom olika tolkningar av tid, ekonomi, global politik eller andlig törst. Det hela är nog mer att se som ett försök att fånga ett allmänt, nutida västerländskt förhållningssätt till tid, liv. (Även om jag varit inne på just hur en visualisering av tid i sig skulle se ut med).

Fysiken har ett stort tolkningsföreträde till det världsliga, fysiska, men också till tiden, som ju räknas in under dimensionerna. Vi får inte glömma att det till syvene och sist ändå handlar om just tolkningar av verkligheten och inte en verklighet i sig även i Fysikernas fall; även om det sker med matematikens språk som kan verka relativt exakt, vilket inte på minsta sätt säger att det är mer "riktigt" eller sant än någon annan tolkning; språklig eller visuell. (Hur noga vi än räknar på vår omvärld, eller beskriver den med ingående formler; ja rentav bevisar den, så kan vi ändå inte förnimma just den verkliga verkligheten så som vi förstår den genom våra kroppar, utan måste först tillgodogöra oss det matematiska språket, för att sedan utifrån våra egna sinnlkiga erfarenheter och referensramar tolka det den försöker förmedla). Men de språkliga metaforernas religiösa förflutna hänger envetet kvar i vår vardagliga uppfattning av tid. Jag har velat visa på paradoxen häri, men samtidigt försöka begripa hur de olika synsätten påverkar "bilden" av tid, för att få blicken att klarna i det konstnärliga gestaltningesarbetet.

För den som undrar vart minimeringsprojektet tog vägen så kan jag avslöja att det lades ner på tisdagen efter det startades upp, d.v.s. efter fem dagar istället för sju som var första planen. Tyckte ganska snart det kändes irrelevant för gestaltningen; inte helt det jag sökte efter. Det var inte speciellt jobbigt, men inte en stor lättnad heller, och de eventuella sociala konsekvenser som kunde varit av intresse att för undersökandet (social utsatthet, undrande blickar, kommentarer o.s.v.) skulle antagligen dröjt ytterligare några veckor eller månader. Det avgörande var dock den här:

Hade efter kvällens upptvättning av kläderna helt enkelt glömt att sätta på handdukstorken, och var för bekväm för att gå till skolan och frysa. Så ni ser: jag är en själ utan geist, ger inte allt för konsten.

I sista minuten?

...Kanske något på spåren?

Drick fort som sagt. Tiden rinner, försvinner!

Ungefär så här spännande känns min gestaltning just nu.

Några dagar kvar to go, och jag är inte vän med vare sig tiden eller tekniken. Frustration, trötthet och -ilska. Undrar ibland om det kommer bli nåt alls av det. En tummetott?

Kvällstid

Kan inte släppa Tiden i gestaltningen - den känns som det helt centrala i mitt sökande, försökande till visualisering. Visst vill jag sätta fingret på vad vi gör med vår tid, men först måste jag greppa just tiden; hur vi förstår den och handlar efter denna förståelse. Citat från Lundaproffessorn Göran Jarlskogs text om de fyra dimensionerna (citerad även i föregående inlägg): "Experimenten Hubble och WMAP är exempel på den snabba utvecklingen av precisioninstrument i rymden som kosmologin så väl behöver för att komma närmare Sanningen, en sanning som ytterst kräver förståelse av elementarpartiklarnas värld." Låter ganska religiöst, inte sant? Den Enda och Sanna Sanningen. Trodde fysiken gett upp hoppet om/insett dumheten i drömmen en allsomfattande sanning?

Har annars snöat in helt på fysik och tid, försöker för fullt förstå relativitetsteorin (och där är bilderna till stor hjälp. Försöker rita så jag ska förstå). Känner mig som jag var 13 igen! Men fick alfrig några bra svar i skolan och inser att jag fortfarande inte begriper det hela, så söker på nytt. Om tiden går saktare när vi åker fort, vad händer då om vi skulle kunna stå helt still, inte röra oss med solsytemet/universum? Skulle tiden gå väldigt fort istället? Om Big Bangs första utveckling gick väldigt fort, men partiklarna också rörde sig väldigt fort, gick då tiden väldigt långsamt (för dessa)? (Ha tålamod; Försöker som sagt reda ut en del, skapa mig en bild av det hela här ;) )
Så tid är relativ. Hur lång tid tog det att skriva den här kvällsfunderingen, en miljon år, i relation till första tiden efter Big Bang (om de körts parallellt)? Och hur var tiden före Big Bang (jag vet; så får en inte fråga; men ändå? Vad bestod Big Bang av, från början? Något, inget?)? Om Universum nu accelererar allt snabbare, går då inte också tiden allt saktare? Tills den "stannar"?

Har rådfrågat en Fysiker, hoppas på klarare förståelse av deras förklaringsmodeller i morgon.

Ang. gestaltning:
Har filmat ett glas (med hål), en kanna, ett mått, och J som mäter upp vatten. Som hela tiden rinner ut. Lutar helt klart åt den (enkla) gestaltningen, men ska se om jag kan bli av med värsta omkringljuden (måndag tidig eftermiddag var helt klart tiden då allt händer kring soprummet!) och hm, hm, kanske lägga på tickljud? Och på så sätt göra koppligen till tid mer tydlig? Eller döpa filmen, styra betraktaren så? Typ :" Om Tid". Eller "Livet". Hm.

Har en bild av en till visualisering: ett altare, där en klocka/timglas är centralt placerade, redo att tillbes av oss alla som passerar, med ljus och rökelse bredvid. Vore kul om det var i "äkta" stilleben-stil: Tiden som har stannat eller "gått". Plastljus och låtsasblommor? En klocka i papier-maché. Som ett monument över hur vi förhåller oss til tid. Kanske en offerskål med, där kärlek, karriär, barn, gamla, vänner, drömmar och allt möjligt annat smått och gott kan offras, för att den stora tidshållningen inte skall gå till spillo. Spika upp ett schema med, eller en kursplan ;P

Som sagt, bara inre bilder, lite sent påtänkt nu med en helt annan visualisering ;) Men känns som jag kommer sitta fast i tids-temat ett tag framöver.

Annan tid

Horologi - Konsten att mäta tid.

Decimaltid - Dygnet uppdelat i decimaltimmar, utgår från 10.

Su Songs vattenklocka - Vattendrivet torn/klocka för observation stjärnhimlen.

Rumtid - en förklaring till hur de fyra dimensionerna hänger ihop ("Man kan då också ifrågasätta om ljushastigheten (i vakuum) varit konstant under Universums utveckling? Inte heller tid och rum var i begynnelsen särskilt linjära begrepp – Big Bang utvecklades närmast exponentiellt i tiden, liksom i rummet i det som kallas Inflationen").

Tid och tidsmätning verkar vara intimt förknippat med Astronomi och religion i ett historiskt perspektiv. Jag undrar hur mycket det påverkar vårt tänkande om tid? Vår bild av vad det är, vår respekt för tiden. (Använde ju det rinannde vattnet som metafor innan jag riktigt visste vart det komifrån. Den historiska förståelsen ger djup åt vad jag håller på med nu, vart jag står och varför. Och öppnar insikten om en möjlig andra förståelse i framtiden). Visst är tidsmätning högst relevant, vänder mig absolut inte emot det på något sätt, men vill reda ut vad det handlar om, vilka symboler som finns med, var de kommer ifrån och hur vi förstår dem. Och vilken tolkning som har företräde.

Ang. symboler som blir en "sanning": Pengar är ju också en högst symboliskt påhitt för värde, men en realitet så som vi förhåller oss till dom idag. Hur kan vi ta ett steg tillbaks, minnas att det är just symboler, visualiseringar för något vi pratar om, ser. Om klockan stannar stannar ju inte tiden. Om pengar försvinner förstörs ju inga egentliga värden. Liksom språket är de redskap för vår förståelse, en länk för att greppa vårt varande, och konst en gestaltning härav. Men ingen skulle väl hävda att språket/konsten är verkligheten, eller som Ernst billgren svarar på fråga 110 i "Vad är konst" "Varför är du så intresserad av rävar?" -"Vilka rävar?".

Jag skrev att rörelse är avhängig av tid, men det är väl snarare tid som är avhängig av rörelse (tänk Big Bang och tidens begynnelse, strängteorin o.s.v.), men kan tid gestaltas av något som är och rör sig, men inte tickar, rinner bort? En vågrörelse, andning, luften/vinden som blåser över jorden? Det icke-linjära, men ändå tidsmässiga;
Skeende.

Obliblogg v.20, Ett försök att sammanfatta

Processen är förvirrande, säkert mycket matnyttig, men väldigt känsloladdad. Berg- ocvh dalbana helt enkelt. Hjälpte J att fota lite i Onsdags, fantastiskt skönt att fokusera på något annat. Klassrumsdatorerna kaputt, så inte klippt i skolan som tänkt. Idag skulle jag också fokuserat på filmerna, men kände att jag behövde göra lite reserarch för att kunna ta på mig de där kritiska glasögonen och välja, se vad som är en relevant gestaltning av vad-det-nu-främst-är-jag-vill-gestalta. Så istället har jag läst och surfat och lyssnat på radio och bloggatbloggatbloggat. Som ni ser. Men det känns bra, som jag kommit lite närmare kärnan i det hela.

I början av vattenglastankarna förra veckan - oj vad det känns länge sedan nu - var jag inne på "drick fort" tematiken, och är väl fortfarande fast jag inte fått filmat det. Men jag undrar, igen: vad skyndar vi för? Varför binder vi upp oss vid tid så totalt?
Paradoxen, som jag ser det, ligger i synen på tiden som rinner och (riskerar att) ta slut. En förståelse/metafor som verkar härstamma från just forna tiders tidsmätning, har också blivit en visualisering av just tid. Och påverkat vår förståelse härav fundamentalt. Instrumentet för det mätta blir det mätta.

Men om tiden bara är ytterligare en dimension, så som djup, höjd och bredd är, nödvändig för skeenden, rörelse, tanke, vår existens, varför ska vi då försöka jaga, fånga den? Varför denna hets att "dricka fort" om vårt glas läcker (för det gör den ju för oss alla, i och med att tiden går eller kommer eller vad sjutton den nu gör, den begränsningen slår olika, men är ändå en begränsning, en ram, för oss alla)? Om den (tiden) ändå finns överallt omkring oss, så länge vi lever (sen går vi ju "ur tiden").

Jag får en bild av Kejsarens nya kläder.
Metaforen, symbolen för tid har blivit en "sanning", och vi är alla (förutom barn, dementa eller sinnesförvirrade individer) förblindade/lurade av den. Timglaset/vattenuret som sinnebilden för tiden som förgås.

Så hur kan bilden av tid göras om, tolkas på nytt? Ur den visuella konstens perspektiv.

Istället för att dricka luft som jag skrev i ett tidigare inlägg för att gestalta det absurda i vårat förhållningssätt till tid borde jag kanske filma någon som dricker vatten ur ett glas under vattnet. Totalt omsluten av tiden mäter vi upp/försöker att inte förspilla den. Mycket underligt beteende. Inte försöker vi väl ständigt spara på höjd, eller dra in på djup?
Men förstår betraktaren, eller blir det för luddigt?

Hittade en mycket spännande artikel om installationskonstens förhållande till tid ("Installation´s expanded field" av Suvan Geer) som fick mig att fundera över mitt valda medium - att filma förloppet, skeendet. Är filmandet, filmen att se som en video/konstobjekt i sig eller som en dokumentation av ett skeende/happening/performance? För själva handlingen, d.v.s. gestaltningen av tid, har ju redan skett, och videon är en radda tvådimensionella bilder (en tolkning eller översättning av det fyrdimensionella nu som var) av tiden som gått när jag gestaltade tiden, som tillsammans skapar en illusion av tid-rum.

Meta-meta och ganska pretto, inte sant? ;P Dags att sova helt klart. Så god natt, nu ska jag drömma tid.

//Tjuvbloggaren

VATTENKLOCKA!

Hm. Efter lite research fann jag vattenklockan (från wikipedia: "water clock or clepsydra Greek kleptein, to steal; hydro, water", som en tidstjyv?!!), ett mätinstrument som tydligen är ett av de äldsta sätten att mäta tid, även på natten. Ser en klar parallell till mina läckande glas här. Här en mer avancerad variant av vattenklockan, lik våra klockor idag. Därav uttryck som "tiden rinner iväg" o.s.v? I den egyptiska var det visst ingraverat hur mycket vatten/vätska som runnit, medan det i den babylonska varianten var vikten av vatten som räknades.

Hm igen. Tid som volym. Kvantitet. Som något som rör sig och ökar eller minskar. Eller går runt. Och går att konvertera till kunskap/pengar/något annat. Hur visualisera bäst, men på nytt? Hur greppa det subjektiva, upplevda?

Dök på ett spännade citat, angående den subjektiva upplevelsen vs den fysikaliska förståelsen av tid som en "konstant" (d.v.s. jämnt flödande som jag förstår det):

"Hvis tid er konstant, vil det da ikke si at en konstant eksisterer, nemmelig tid."

En konstant, realitet, inte subjektiv upplevelse och hittepå. Alltså inte rörlig? Eller konstant flödande? Men hur kan vi uppleva något vi inte ser, känner, hör, bara är i, förstår när den "gått"? Kan tiden, eller vi röra oss i olika riktningar i tiden, som i rummet? Ja, och HUR ser tid ut, som gestaltning? Om tid är allestädes närvarande, som luften, kan jag visualisera det med att hälla luft i ett glas med hål, när det ändå är luft överallt runtomkring? Är tiden verkligen något vi behöver fånga/ta till vara, om vi ändå är i den hela tiden?

Nej, nu ska jag klippa film istället. Göra, varva teori med praktik.

Modern vattenklocka, (clepsydre), Bernard Gitton, museum Noria, espace de l'eau in Saint-Jean-Du-Bruel (FRANCE)

Tid igen

Wikipedia hade faktiskt nu när jag kollade en bra sammanställning av begreppet tid, med förklaringar från allt mellan Fysikens, Filosofins och Psykologins områden. Även en del litterära tips, men inga exempel på visuell konst som behandlat temat ;( Så vad är tid? Åt vilket håll går den? Rinner den, eller rör den sig alls? Är det en räcka nu:n som övervlappar varandra, lägger sig lager på lager som en lök, som avlagringar, eller 'är det samma tid som återkommer, som att andas samma luft, men den är så "stor" så vi inte kvävs, bara roterar och förnyas. Finns det en ordning, en logisk följd i tid? Var kommer den ifrån, och kan tiden ta slut? Och hur påverkar tidsbrist, stress oss? (Ni har säkert fått detta kåseri om tidsbrist skickat som kedjemail till er; klyshigt, javisst, men sätter ganska bra singret på de måsten vi förväntas klara av under en begränsad tid)

Sambons syster, som är uppvuxen i Pakistan, pratade om att tiden där upplevs och "bemöts" på ett helt annat sätt än här, på gott och ont. Ska du komma kl 10 kan det bli kl 13, och folk accepterar det. Du kan ha fått besök. Eller något annat. Stressrelaterade sjukdomar är också ytterst ovanligt i Pakistan, och säkert många andra länder/samhällen där synen på/upplevelsen av/förhållandet till tid är en annan.

Finns mycket mer att gräva om i detta ämne...

Kom på att jag såg en installation/skulptur förra året i The Glasgow School of Art. Ett trapphus i byggnaden hade stora träpelare, och en student hade gjort kopior av dessa, som långa stavar, och kopplat till ett maskineri så de långsamt rörde sig upp och ner, som pendlar. Men det krävdes av betraktaren att stanna upp och se. Den statiska byggnaden, arkitekturen började leva, blev inte bara tre- utan fyrdimensionell genom sin rörelse även i tidrummet.

(Och en sista parentes, apropå konstteori och förståelse av konst, även om det inte så mycket hänger ihop med detta: Lyssna på OBS i P1 om altermodernism)

Torsdagstankar - om tid, kvalite´t och objektivitet.

Om mätbarhet:

I senaste essän fokuserade jag på problematiken kring betyg; synen på kunskap som mätbar och de tvångsmässiga tidsramar som finns för denna "kvalitativa" faktainhämtning, som riskerar att tappa fokus på förtrogenhet och färdighet, för de elever som inte har så lätt för sig att inhämta kunskap av ena eller andra skälet (för vem har tid att bli förtrogen med något, när de riskerar IG om de inte har inhämtat en viss mängd fakta under den begränsade kurstiden?). Vår kulturs, och då också skolans, syn på det mätbara som varande bättre än det svårmätbara, faschinerar mig, gör mig konfys. Som med konst: visst kan vi sätta upp kriterier för betyg i bild, men vad som ses som relevant att mäta, och hur det mäts, är ständigt föränderligt, vilket gör vår måttstock ytterst situationsbunden. Inget fel på det i sig, men vi förblindas lätt av mätandet, jämförandet. En illusion av statiskhet, och evig "sanning" skapas. I "Att bedöma och döma" (skolverket) fanns en hel del spännande tankar om detta. (P1 sände idag förresten ett spännde reportage om bedömning av scenkonstens kvalitét. Mycket av diskussionen tycker jag kan appliceras även på diskussioner om konst och kvalitét, process och produkt. Vad räknas, mäts? Och hur?)

I JAK:s (en medlemsägd bank) tidning Grus och Guld var det för ett tag sen en intressant artikel om tid som den ytterst begränsande faktorn för oss. Att beskatta ett visst antal arbetstimmar (samma för alla), för att sedan göra vad du vill, vara fri, på restrerande tid (Detta skulle väl i sin tur kräva någon form av medborgarlön elelr minimi-inkomststandard, men det sätter ändå fokus på jsut tidsslaveriet i vår samtid). Mina vattenfilmningar refererar inte direkt till detta, men jag tycker det är ett intressant sätt att se på tid och rätt till egen tid. Rätt/frihet att göra vad det nu är vi vill göra, eller tvång att vara bunden att göra något en viss tid, om det nu är gå till ett arbete för att tjäna vårt uppehälle, eller ta oss igenom grundskolans obligatorium. Och under denna bundna tid förväntas vi alltså också producera mätbara resultat, i form av avklarade moment/tentor eller genomförda arbetsuppgifter. För det mätbara, jämförbara, är det som räknas.

P1 rapporterade igår om sjukvårdsrådgivningens bonus till de sjuksköterskor som "jobbar snabbast". Ännu ett av många exempel på synen att det är kvantitet som är kvalitet. Ett förenklande och inhumant sätt att se på kvalitet. Vem är samhället till för, vem ska gagnas och varför? Nedskärningar inom både skola och omsorg verkar ofta i slutändan ändå kosta mer än de sparar, även rent ekonomiskt. Att spara tid - för vem? Och varför? Ja, Momos tidtagarmän har visst fått rätt stort inflytande över vårt samhällssystem, vårt sätt att tänka värde.

Så vad är tid? Vad är kunskap? Vad är mätbart och hur?

Läste just "Philosophy of The Arts" där Gordon Graham för ett intressant resonnemang kring måleri som konstens paradigm och drar en parallell till Fysik som all vetenskaps måttstock. Men är Psykologi eller Sociologi minde värdefulla vetenskaper frågar han sig, bara för att de inte är mätbara på samma vis som Fysik? Här tänker jag att det finns en parallell till allt mänskligt lärande och görande, all kreativ verksamhet: Hur kan vi "objektivt" mäta värdet av något så mångbottnat? Vad är rätt sätt att förstå tid på? Fysikens, Filosofins, Psykologins? Hur kan vi förstå tid utifrån ett konstnärligt perspektiv, visualisera den annorlunda, bortom urverkets tickande visualisering? Att det, precis som i texten vi fick i måndags, "Allt eller inget" av Mika Hannula, handlar om en pluralism, många verkligheter som överlappar varandra: "Vi kan aldrig uppfatta verkligheten neutralt, objektivt eller naturligt. Vi är själva en del av problemet. En del av ett spel, ett ytterst intrikat nätverk, som fullständigt omöjliggör illusionen om en utomstående tolkare, iakttagare eller kritiker"(s. 15). Denna omöjliga objektivitetsdröm som Mika slår hål på, drömmen om den sanna rena mätbara kunskapen kombinerad med av oss uppsatta tidsramar, föder en olustig stress och press, där vi förväntas prestera och ta oss igenom olika steg för att bli något, vara någon, vara något "värda". För vi förväntas alla ha gått igenom ungeför samma faser, ligga på ungefär samma "kunskapsnivå" vid en viss "tidpunkt" i våra liv. Och, så klart, ständigt jaga efter mer, under tidspressens fana. För tid är ju pengar, som i vårdexemplet ovan?

Så jag vill visualisera vår tids förståelse av tid och tidsmätning. Visa på att sättet vi upplever och förstår tid är just en tolkning, en symbol för något ogripbart. Tid är som sagt en begränsande faktor, en mycket relevant aspekt till våra liv, något vi alltid förhåller oss till (Vi har bara från vaggan till graven på oss, inga extraliv att ta till. Och utan tid ingen rörelse, inget förlopp?), men hur kan vi förstå tid på ett annat sätt? Detta visualiserar jag alltså inte, men det skulle vara intressant att bygga vidare på framöver. Tid som är, eller kommer som Ellinor pratade om, istället för tickar, rinner, försvinner iväg. Att fånga dagen, jaha, men vart är det den, vi springer? Är tid alltid bråttom? Tid som går längsamt, som står still. Tid som något subjektivt, något vi upplever (som kärlek, död - är det mätbart? Visst är tid något ytterligare annat, men kan vi mäta, väga, se den som en volym?). Tid som något icke-linjärt (även om linjemetaforen kan vara ett effektivt sätt att förstå historia på). Kan vi hitta andra symboler, tolkningar, förståelser till det hegemoiniska synsättet av tid? Kan vi förhålla oss till tid på ett annat sätt? Ett icke-destruktivt, stressat?

Tid som cyklisk är ju annars ett gammalt sätt att förstå det hela på, som återkommande, och som fortfarande är högst närvarande i våra runda klockor och repeterande skolscheman, veckodagar, månader och år. Men cirklarna dras ut till raka streck och en tidslinje är åter skapad.

Onsdag, näst sista veckan

I går hade vi grupphandledning. Skönt och frustrerande på samma gång. Fick feedback på vad jag filmat förra veckan, men åsikterna spretade rätt mycket. Är det bättre att visa en eller flera filmer? Hur många glas ska vara med? Hur ska de stå i förhållande till varandra? Vad ger de för associationer? Familj eller annan grupp, eller är det ens människor (Spelar det nån roll? Beror det inte på betraktarens associationer?) ? Hur hälla? Offra ett glas för de andra? Ska försöka samla mina tankar, kristallisera det där väsentligaste jag vill säga. Och hur göra med titel? Styr det för mycket eller för lite? Som med uttrycket: Är det för tydligt eller otydligt (Självkritiken lutar sig över axeln, säger att hela alltet är pretto, pretto och rätt trist)? Men.

Filmade några till sekvenser till efter grupphandledning. Tror jag hittat ett som säger det jag är ute efter. Där vattnet mäts upp, glas för glas. Ett glas är helt, två läcker. Där blir förloppet tidsbundet, intaget/fördelningen. Och ändå - rättvist?


Ord som jag associerar till det filmade:
Problemet
Räcka till (även ordagrant räcks det ju till)/tillräcklig
Begränsning
Fördelning
Om rättvisa (fast rättvisa är så politiskt laddat, slitet. Men om lika/olika behov. Hm. Synonymer efterfrågas)
Kvalitet/kvantitet
Prioriteringar/val
Krav

Och ja, det handlar om tid, fortfarande. Tid och krav. Och val, eller inte val. Aktiv/passiv (har glaset något val mer än att ta emot?). Subjekt/objekt. Värde. Vem/vad prioriteras/ses.

Om gestalningens innehåll och symbolik

Mina glas läcker som såll. Dom går visserligen att fylla, men blir snart tomma igen. Inte speciellt funktionella. Har sett om filmen, och det jag fastnar för är Julias tvekande handrörelser. Förvirringen i stressen.

För mig handlar temat om det goda livet. Om föreställningar om rättvisa, mina och andras (här ett sökande; vad är rättvist? Rättvisa?). Och de främsta läsningarna om tiden som "rinner iväg", som om vi borde eller kunde fånga den? Om skolan, kunskap och betyg. Om att "ta in" och "behålla" information. Om underliga idéer om intelligens som varandes mätbar. Och om stressen/stigmat av att"läcka" (spelar ju ingen roll hur stort glas vi har om det ändå inte klarar av att behålla innehållet). Det var alltså min grundläsning. Men intaget och läckan, glasen och vattnet, kannan, kan handla om något helt annat beroende på betraktarens läsning. Som U-landshjälp. Eller familjerelationer.

Frågan som ställs i gestaltningen är hur vi agerar i situationen. Om vi kan göra något åt grundproblemet, vad det än må vara, eller låter det fortsätta rinna och bara häller mer (kan ju tolkas som en visualisering av ekonomin). Hur vi förhåller oss till den andra - som ett subjekt eller ett objekt, en passiv mottagare som ska gapa lydigt. Kan hålen tätas, minskas? Dessutom är det en kritisk kommentar till synen på just kvantitet som det eftersträvansvärda, det ekonomiska sättet att se på kunskap/kärlek/uppmärksamhet eller vad det nu kan vara. Livet som en räcka investeringar med avkastning.

Vatten är en mångfacetterad symbol. Enkel, men just därför så tacksam att använda i en avskalad gestaltning. Livets vatten, i andlig mening såväl som kroppslig. Att törsta, kroppsligen och andligen där med. Vem har rätten/äran/privilegiet att dricka sig otörstig? Utbilda sig? Utvecklas och växa?

Ska gå vidare och servera vatten till personer och filma förloppet (hoppas på att dom inte ser hålen i glasen). Ta en filmning med exakt uppmätning av vätskemängden. Hälla vattnet lite fram och tillbaks, som om det skulle ske en hemlig förvandling genom dessa ritualer (som att sila verkligheten genom teorins såll; vad får vi kvar, vad förändras?) Kanske bjuda in förbipasserande i HDK:s källare och be dom fylla glasen på tid, samt se hur dom agerar/improviserar fram bästa möjliga lösning mitt i stressen (här en parallell som blev tydlig under filmningen i fredags, därav skratten, när parallellen till klassrumspedagogik uppenbarade sig. Hur läser vi situationer då flera behöver uppmärksamhet? Vad händer i skolan om vi skär mer på resurserna? Vilka drabbas, var tar vi "mer" ifrån när tiden/orken/pengarna är slut?)?
Hur blir gestaltningen om jag bara låter ett glas stå själv, i en kal omgivning, och sakta fyllas på/tömmas? Ska jag skala av det så kanske jag ska vara ytterst minimalistisk. Och hur presentera? Flera filmer efter varandra, loopa en? Ha två filmer parallellt?

Ska bli skönt med grupphandledning i morgon...

Näeh!

Ett litet gatubudskap (Göta Älvsbrons cykelbana) för att muntra upp mig och andra.

Det blir inge bra med filmen på bloggen! Med det taffliga medföljande gratis klipp-programmet (Moviemaker tar ju tydligen inte Quicktime längre, grrr!) så blir bildkvalitén trist, trist (och jag har skaffat ny kamera bara för att inte få kass bild!) och både Blogger och Youtube har förskjutit ljudet när jag laddat upp filmen... Jaja, ni får se det jag gjort hittills på tisdag. Ljud och bildkvalité var annars rätt avgörande för att "se" vattnet.

Måste bara tillägga: Blogg är bäst - för synliggörandet av processen. Kommer definitivt tvinga framtida elever att föra nå´n form av processdagbok!

v.19, Vattenfilmning 1

Så var det dags för veckans obligatoriska inlägg.

Jag håller på med glas och vatten. Typ. Känns skönt att ha skalat av det såpass. Tacktack grupp för alla idéer och tolkningar! Grupphandledningen idag var väldigt befriande.

Så till sakerna. Jag har under veckan lärt mig:

• Att våga jobba med "ready mades", skippa det där med måla fint och teckna tekniskt perfekt. Så befriande att visualisera på andra sätt!

• Något om den konstnärliga processen; om att komma igenom ett motstånd och få ett klarare mål, genom att skala av onödigheter.
  

Jag har även ännu en gång erfarit hur viktig en bra grupp är fören bra process,! En grupp som kan putta på i uppförsbackarna och där en kan hjälpa till att dra ibland när en själv har energi (att ha ett syfte även på det sättet- för andra, inte bara för sig själv - ger glädje och verklighetsförankring när skapandet skenar eller stagnerar). Att föra samtal, testa/bolla idéer med. Få stöttning av när allt känns hopplöst. Och att följa andras projekt ger så mycket inspiration!

Till det gemensamma lärandet har jag bidragit med... Hm. Alltid lika svårt det här. Det jag lagt ut på min blogg, och det vi hunnit med att diskutera när vi setts. Jag har försökt vara aktiv med kommenterandet av andras bloggar, och deltagit i samtal, men kan inte särskilja det egna lärandet från det jag bidrar med. Idéer och tankar föder varandra, och det går inte att säga att det här kom jag på, men det där var din helt egna idé.

Jag har förstås också blivit påmind om att vattenlekar är fantastiskt roliga(!!!). Lägger ut en mycket enkelt ihopklippt filmsnutt (lite teknikstrul just nu, nya kameran vill inte samarbeta med dumma Windows Vista :P så det blev medföljande gratisprogram istället för Movie maker) så får jag väl se hur den går hem hos er betraktare. Har massvis med associationer och symbolik jag knyter till det, och ni har hört en del, men ska jag skriva ut allt det redan? Samma sak med titel: hämmar jag betraktaren om jag "döper" den? Det som står i början på filmen är mer en katalogiseringsrubrik, haka inte upp er för mycket på den...

Lägger upp filmen så ni kan kommentera, så kan jag blogga om "mina" syften om nån dag (känns ibland som förklaringarna blir ett försvar; nu får den stå på egna skakiga ben en stund, så för jag se vad den går för och tål). Ber om ursäkt för diverse omkringljud (ska se om jag kan "tvätta" ljudet som du pratade om Christina), skakig kamera (ska ta med stativ nästa gång) och skratt (det var faktiskt väldigt, väldigt roligt att filma, och att samarbeta med någon annan. Förvåning och improvisation skapar nya oväntade situationer!).

Publicera inlägg

Första provfilmningen

Har varit nere i soprummet på HDK och provfilmat (svårt det där att hitta rum med avrinning där en får vara ifred ;) ) med ett gott första resultat.Tack tack Julia för underbar assistans, support och idébollning! Nu är jag inspirerad! Och kul var det också - visste inte att vatten, glas och en tillbringare kan vara så fullt av skratt och och symbollik. Återstår att se om andra läser in/ser något med... Skönt att se idén "förkroppsligad", att den höll (i ett första led åtminstonne). Lägger upp ett foto, film kommer senare i kväll (tar sån tid, o nu ska jag på middag).

Nu så

OK

Nu har jag lämnat in glas hos glasmästaren för borrning, får se hur det går... Hittade även ett plastvinglas på Claes Olssons och testborrade i hemma med gott resultat - men det är inte vinglassymboliken jag är ute efter nu, så vet ni vart jag kan hitta billiga "vattenplastglas" (inte engångs, och Marimekkos är lite väl dyra...) så hojta!

Min gestaltning har nu tagit en vändning, fast ändå inte. Hm. Har snurrat runt temat, och inte vetat hur avskalad jag kan vara, men efter handledning med K idag så ska jag testa idén, och filma det hela... Ska jag säga vad? Märker att många är lite hemliga på sina bloggar.

Ovan en första provbild på borrhål och vatten (ska hämta ut glas-glasen i morgon, om dom klarat borrningen!).

Dags att samla ihop sig enna

OK.
Gå vidare.

Se bakåt - där är bloggen ta mig tusan oöverträfflig! Ett fantastiskt redskap för att se mönster i processen, få ett metaperspektiv på sitt eget görande.
Reflektera - där kommer gruppen, kommentarerna och synpunkterna, utan dom hade jag famlat än mer i mörker, inte haft en aning om vad det är jag kommunicerar.
Blicka framåt - hu jedane mej, står och stampar på tröskeln, gör en del, men kan inte besluta mig. Var ju vad jag tycker är meningsfullt, men inte om resten av er/världen vill se det, egentligen... Är jag för allmän, för privat, för diffus, för tråkigt konkret?? Vi får väl se, nu börjar det bli dags...

Hur som helst, idag har jag:

• Varit på HDK och förhållt mig till citronen (den var ju inte där!)

• Förhört mig med smycke om glasborrning; ska finnas ett bra glasmästeri nere vid Klippan

• Införskaffat lite material (fotriktiga pjux) på Emmaus

• Drejat/beskickat

• Sytt klart regnjacksblomma

Så något kanske ändå händer i allt görande? Svårt o se, blir distanslöst när en är mitt uppe i processen.











Här min nya vän värmepistolen:

Kris

Just när jag trodde att det började klarna, igen, så dyker det upp en ny konflikt. Eller ny och ny; den är gammal som gatan, har bara försökt förtränga den, låtsas som det var över.

Är det för personligt, för nära? Orkar jag ta upp den inre konflikten? Samtidigt blev det så påtagligt, gråten sorgen är svår att låtsas bort. Svårt att fokusera på annat om jag ändå fortsätter på det inslagna spåret? Eller kanske det enda sunda?

Dags att boka handledning tror jag minsann...

Garderoben

(Vad händer då? Ska jag/någon komma ut?)

Inget ombyte?

Jobbar visst på en helgdag, inteinte meningen, men måste få upp det här:

Har nu börjat med klädrationaliseringen. Kommer blir en intressant vecka, se om jag kan hålla mig till en kläduppsättning. Klädvalet var svårt! Ska passa i alla sammanhang, i alla väder. Ska både jobba som assistent och vicka på skola, samt jobba med projektet (blir det klet med färg tro?) kanske göra utflykt med barn och fortfarande se proper nog ut för ett bankbesök.
Vår basgrupp var inne på det förra våren när vi läste LDB110 och gjorde arbete om hållbar klädkonsumtion: vi har så mycket onödiga kläder, och ändå köper vi ständigt mer. Det irrationella i vår konsumtion, det fiktiva behovet som uppfyller/dövar... vad? Detta gäller ju även andra materiella prylar, men just kläder/mode är så väldigt säsongsbundet.

Hur mycket behöver vi? Eller hur lite? Vår kultur säger oss att det är tråkigt att inte äga... Hur är det att leva ett liv utan nästan några ägodelar i Sverige idag? Ganska miserabelt, antagligen... Och dom som väljer det för ett tag, som hyllar det som ett ideal, har ofta ändå tillgång till det materiella välståndet om det skulle behövas, verkligen krisa. Och då är det ju lätt att idealisera, när det finns ett val. (Och visst, det finns ju alltid undantag, men dom är få och just undantag).

Funderar också på att ta tiden på min vardag, föra lite statistik över vart min tid "försvinner" (som ett undersökande: vad gör vi av vår "dyrbara tid"? Och kanske få koll på varför/när jag stressar).
Visst kommer det ta lite extra tid att tvätta upp underkläder varje kväll, men jag kommer inte behöva boka tvätt-tid, eller fundera över vilka kläder jag ska ha på mig varje morgon ;) Får väl se hur länge jag står ut!

Men vad ska allt detta då bli till slut? En klädinstallation med allt jag INTE använde, eller hela min garderob? (Tänk fotografen Peter Menzels bilder av familjer och deras ägodelar. Blir mycket bisarrt när vi plötsligt synliggör vårt överflöd...) Minns inte nu hur många kvadrat, men vi har en mycket stor yta att bo på per medelsvensk. Och vad har vi då all vår yta till? Förvaringsutrymme för alla våra prylar?

Kom GÄRNA GÄRNA med idéer och förslag, känner att jag slirar runt lite just nu och har svårt att komma ur förvirringsfasen ... Stressar över att inte kunna knyta ihop temat, se vad jag skulle kunna göra med det. SKulle nog kunna bara bestämma mig, men självkritiken spökar för mig med: vad i hela friden vet väl jag om "bra" konst, och hur ser en lyckad gestaltning ut?

Första Maj!

Onödiga nödvändigheter - och nödvändiga onödvändigheter

Så. Det blev en annan film igen än den jag tänkt först, innan den raderades. Lång och tråkig, visst, men återigen; Känslan av oväsentlighet, tristess... Och hej, jag fick plötsligt väldigt mycket associationer till Mikes 10 saker att göra istället för att plugga... Jag gör gummistövlar ingen nånsin kommer använda, när den tråkiga filmen om nödvändig onödighet blir alldeles för grå och motig. Kul sammanträffande, eller var det så att vi omedvetet gled in på samma linje via grupphandledningen. Känns som många av oss cirklar kring samma teman, eller snuddar vid.

Fast; tristess är kanske en universell känsla. Speciellt när nåt är motigt; då är tristess ett bra skäl att ta till för att slippa.





Som sagt; Detta är inte en Hollywoodproduktion, ja ingen underhållningsfilm alls, som med snabba klipp ska fånga tittaren/konsumenten. Utan ett försök att fånga just det tråkigt, onödigt rationella. Som när en sitter hemma och skriver uppsats: för en utomstådende (och även för mig många gånger!) kan det verka mycket bisarrt; vad är det som är så fruktansvärt viktigt med det där då, egentligen??! Ta ett steg tillbaks, släpp det, se verkligheten istället för att deppa över fotnötter som inte vill hamna rätt.

Filmen har faktiskt ett händelseförlopp, om ni orkar se den ;)

Så till saken: Skall ju försöka kräma ut det där det egentligen handlar om, inte flumma och cirkla så fasligt. Har funderat och funderat, samtidigt som jag har klippt film och annat flum. Och jag tänker så här: Jag utgår ur mig själv här i det jag hittills gjort, men försöker greppa en konflikt som är allmän för oss här i västvärlden. Jorden, människorna, livet mår inte så vidare bra, av krig och miljöförstöring og en masse annet lort, och vi vill vara goda samhällsindivider som bryr oss - men bara lite sådär lagom. Inte så det egentligen går ut över våra vardagsliv. Vi har det materiellt väldigt, väldigt bra, men ändå är det inte så vi finner lyckan (trots att fattigdom absolut inte är någon "genväg" till själslig fröjd och godhet). Min stövelslöjd och tristessfilm blir två motpoler, extremer, av det som behöver finnas med i våra liv, men inte ensamt. Så för att börja nischa in mig funderar jag på kombinationen konsumtion/materiell trygghet och rationalisering. Tankarna om att leva i en helt tom lägenhet visade sig näst intill omöjliga att genomföra (hade inte lång tid på mig att göra den fiktiva filmen heller), och jag kan inte görna strunta i alla ansvar (har min dotter nästa vecka), så ...

Jo, alltså: Jag ska som ett första steg i mitt projekt rationalisera/minimera det jag kan i mitt liv i en vecka. Ha bara ett klädombyte, och tvätta upp underkläderna på kvällen inför nästa dag. Inte köpa fika/mat på stan. Bara tvätta mig som farmor o farfar gjort i alla år: vid handfatet. Och, hm... Dokumentera? Ja, kom gärna med tips. Så får jag jobba vidare parallellt med vad jag ska göra med det, hur utveckla. Och onödigheterna då? Jo, måste nog göra upp med dom med, för visst är dom också nödvändiga, fast inte i överflöd så som vi gärna omger oss med dom... Så även om jag inte kommer använda onödigheterna i slutändan, eller rationaliseringarna, så tror jag projektet/resan behöver göras på två plan, åt två håll, för att göra det hela mer begripligt. Och om inte annat så för att överleva den ;)

Malayalam

ഗുഡ് എവെനിംഗ്, ഹൌ ആരെ യു? ഐ ഹാവ് ഫൌണ്ട് എ ന്യൂ ഫുന്ച്റേന്‍ ഓംമൈ കമ്പ്യൂട്ടര്‍! ഇറ്റ്‌ ഈസ്‌ രീല്ലി ഫാന്ടസ്റിക്!

Stövelslöjd och andra opraktiska bekvämligheter

Vet inte om det är internhumorn när den är som allra internast, sidospåret när allt spårat ur, eller jag som närmar mig ett klarnande, men är nu klar med mina prima finvädersstövlar, (gummi var svårare att snida i än jag trott!) och ska gå på nästa onödighetsprojekt: GoreTex-klackskor eller kanske sandaler, ett stort gosedjur för den pyttelilla mobilen (Funderade lite på ett helt överdimensionerat mobilsmycke med, men det ligger så nära verkligheten ;) ), våtdräkts-bikini samt plantera blommor i toaletten.

Har varit kaos och kalabalik här i huset idag, på ett ganska trevligt vis - inget vatten på sisådär 12 timmar har gjort att grannarna stått o hängt o snackat med spänner i nävarna utanför entrén mest hela tiden. Där rök den tvätt-tiden men vad gör det, nu fick vi chansen att prata med varandra!

En jävla Onsdag

Skulle ha lagt ut en film här nu, men så blev det ju inte... Stannade hemma från workshop för att kurera den efterhängsna förkylningen, och passade på att klippa ihop måndagens filmning. Så just när jag började blir klar, skulle bara hitta vart en kunde sammanfoga klipp (sitter på ny dator, så Moviemaker är inte riktigt samma som innan) så lyckas jag, p.g.av stress eller iver eller vad tusan det nu var, att deleta hela projektet. För inte hade jag sparat det under arbetes gång inte.

Nu vet jag snart inte alls vad jag ska göra. Har börjat klippa om det igen, men uppförsbacken och förvirringen känns ofantlig, tidspressen gör mig gråtfärdig. Och så förkylning ovanpå, tänker inte bra, tuggummi i hjärnan. Något roligt och spännande blir bara stressande, hemskt. Just nu, idag, önskar jag att projektet var över. Men den känslan försvinner nog. Ta mig i kragen och gå vidare. Samla ihop och se framåt.

Satt igår på biblioteket (skulle förnya lånekort) och bläddrade lite i böcker om minimalism. Tänkte att om jag ska jobba med rationalisering och minimering, så kanske jag även skulle använda mig av minimalistiska uttryck, eller funktionalistiskt avskalade sätt att kommunicera (börja blogga i treraders Haiku?). Hur som helst, där på biblioteket började jag fundera på om det inte mer handlar om nödvändiga onödigheter och onödiga nödvändigheter. Det vi tror vi måste göra/ha, som kanske är mindre viktigt och mer fiktion, eller det där totalt onödiga, opraktiska och överflödiga, men ändå så livsviktiga.

Så jag gick hem och broderade på min regnjacka. Har även införskaffat seglarstövlar som jag ska smycka med vackert utskurna mönster.

En liten parentes i utforskandet, ett villospår som åt minstonne för stunden gör mig väldigt glad att följa, när datorn inte gör som jag vill... Väldigt onyttigt, opraktiskt och tids-o-effektivt.

Något om känslan

Det här är alltså den andra känslan, den fina, men som jag ofta missar.

Har varit och filmat lite i lägenheten nu med... Blev inte alls vad jag tänkt, men något kom närmare; en annan del av frågan, eller hmm... Tror det jag söker handlar om meningsfulla meningslösheter och meningslösa meningsfullheter. Typ. Hur vi totalt går upp i oväsentligheter, medan det verkligt betydelsefunna går oss förbi, för det inte har ett ekonomiskt värde. Som med betyg: vi lär för att få höga betyg, och därigenom en framgångsrik och penningstark karriär, ett lyckligt liv kort och gott enligt moderna mått. Samtidigt struntar vi i att stanna upp, överraskas av det lilla, bara vara. Skyndar, skyndar och tvingar med alla andra, vänner och barn, gamla och folk i matkön. Om någon inte skyndar ses det som underligt eller provocerande (vi diskuterade det lite i basgruppen under offentliga rummet-projektet; hur dagdriveri förr var något för överklassen, men de som idag sitter på torgen och iakttar det som sker är istället längst ner på samhällsstegen, om de inte är förvirrade och lättrånade turister vill säga) och personen förtjänar således arga tillmälen och tykna kommentarer. Idealet är att ta det lugnt, men för att ha det lugnt måste vi jobba, så vi hinner ha semester och slappna av. Helst på en sandstrand på andra sidan jorden. Och det kostar ju, vilket i sin tur kräver ännu mer arbete och mindre tid för att umgås, göra trevliga saker, ta det lugnt, innan... Dessutom tror jag det är nånting med våra föreställningar omkring att förtjäna att ta det lugnt, i kontrast till dagdrivarna. Precis som att den flitiga eleven förtjänar ett gott betyg och en god framtid, men inte den lata eleven. Den förtjänar att lida. Straff, straff.

EUREKA!

Kan inte hålla mig till i morgon, måstemåste reflektera blogga redan nu, jätteskrivnödig!
Tack gruppen för tusen uppslag och så himla bra inspiration!

Jag pratade ju om stress, konflikten mellan vad vi vill och vad vi gör. Och då TID som den kanske bisarraste begränsningen, denna fiktion och symbol som vi blint tror på, som vore det en Gud. Hand i hand med Mammon regerar den över våra medvetanden.

Men: ska utforska vad denna tidsbrist, detta rantande och jagande egentligen består i. Tänkte börja skissfilma (har redan lite med My som jag berättade, närmast drömlikt, monotont, "meningslöst" i rent ekonomiska termer). Var inne på "kvalitetstid", och att hinna så mycket... men ändå ingenting. Skapa konflikter, inre som yttre, låta jorden gå under, lämna grannen o dö i trappen för att vi "måste" jobba, "måste" hinna i tid, "måste" köra bil, "måste" skynda, skynda, skynda... Vad är det goda livet? Vad springer vi mot, för?

Momo och tidtagarmannen, finska ungkarlar, utvalda studenter (har haft bekanta som allvarligt tyckt att allt utöver havregryn och salt hemma i skafferiet är tecken på osäkerhet, en vilja att skapa trygghet), Filifjonkan, Kultiration och Konflikt i P1, TACK!

Nu till mina tankar framöver: Jag ska börja med att dokumentera när jag rationaliserar ner mitt liv till minsta möjliga, för att sedan, helt enligt denna logik - rationalisera bort även mig själv. Vart detta sen för har jag ingen aning.

Praktisk plan: Ska försöka låna en bekants tomma lägenhet innan den försvinner :o (känner ni någon mer med en tom lokal i bakfickan, hojta!) och filma/fota mig själv och mitt "nya, rationella liv". På ett sätt lever ju jag också med längtan efter att vara fri och obunden, autonom, Drömmen om att bara kunna ta dagen som den kommer och strunta i allt. Mitt fingeravtryck ska vara mitt visitkort. Eller vara helt anonym?

Så: Bilden jag fick var mig sittandes vid en dator (skrivbord och stol som enda rekvisita) i en tom lägenhet. Liggunderlag och sovsäck på golvet. Dokumentera mina "saker": Vitamintabletter, proteinberikad pasta, salt (så jag itne får jodbrist, går att borsta tänderna med, utföra diverse städning med, och så det lyxigaste av allt;; det är en SMAKSÄTTARE), tandborste, en kastrull, en gaffel...

Tänkte sedan rationalisera bort saker, steg för steg. Kanske "göra slut" med min sambo (OBSOBSOBS!!!! DETT ÄR INTE VERKLIGHET! Vill driva det till absurdum för att se vad det handlar om, utforska gränslandet!), förhållanden tar en massa tid och energi. Inte ett dugg effektivt. Dreadsen ska självklart rakas av de med. Bara tjafs. Och sovsäcken ryker den med när jag råkat spilla på den; tvätta är ju så onödigt, och jag kan lika gärna sova med kläderna på.
(Länk till Den förlorade generationen).
Kläderna ska vara som gubbarnas: all(year)round. Så klart. Med den skillnaden att jag kör ett ombyte, inte två.

Tänkte gå över från pasta till konserver m ravioli (kräver ingen kokning), eller näringsdrycker... Varför inte sätta i en kateter? (HUM, inte filma det kanske... Men insinuera? Kissa tar ju en massa tid! Oj, minns ni dokumentären som gick på filmfestivalen ett år om filmfanatikerna i New York som åt förstoppande mat för att slippa bajsa mellan filmerna??! Hette den "Cineasterna"?) Och om dreadsen fick ryka först, borde jag inte göra som de gjorde förr i tiden och dra ut tänderan också, löständer är ju så mycket mer praktiska! Men med flytande föda kan jag rationalisera bort dom med.

Jag tänkte helt enkelt testa, börja med att gå steg för steg, minska ner tills mitt liv är så rationellt det kan bli, jag är... Ingen, inget? Till slut borta, som trollkarlen som drack upp sig själv, räven som åt up sig själv, osv. i sagovärlden. (OBSOBSOBS! ÅTERIGEN BARA FIKTIVT!)

JAG, VI är ju det "irrationella", det som tar tid och inte är "effektivt" i vårt samhälle. Jag den som smutsar ner och måste äta. Var ju inne på Pro-ana kulturen under cyberspaceveckan, och käner att det ligger nära till hands. I strävan efter perfektionism, kontroll. Förnekandet av kroppen, frigörelsen.

Och lite second Life- och WOW-vibbar. Jag dör, men har spelat så mycket dataspel så jag kan inte förstå att jag inte har tre extraliv på lager. Fortsätter leva genom mitt alter-ego i cyberrymden som jag programmerat till att vara som mig. Den "nya" religionen? Naiva och ganska egocentriska föreställningar om att JAG alltid kommer existera, oförändrad.

Eller så är jag helt borta, som person. Autogiro sköter betalningar, elektroniskt öga läser böcker, den underbart bisarra dada engine sköter textskapandet. Nu fick jag en association till filmen PI, vad gäller bilduttryck. Kolla här och här. Men utan paranoia?

Kommer visst in på identitet och gränser här igen...

Jaja, några sammanfattande ord som snurrar i mitt huvud innan jag går och lägger mig:
Rationalisering, Datorer, Samhälle, Anorexi, Självmord. La Dolce Vita.

Och så hemvärnsmannen som var och pratade med oss om krig i nian. Som med isblå blick berättade om atombombernas "kapacitet" att döda och att han bara sov tre timmar per natt sen en massa år tillbaks. Sova är också onödingt. Kropps- och självkontroll väldigt tufft.