Processen är förvirrande, säkert mycket matnyttig, men väldigt känsloladdad. Berg- ocvh dalbana helt enkelt. Hjälpte J att fota lite i Onsdags, fantastiskt skönt att fokusera på något annat. Klassrumsdatorerna kaputt, så inte klippt i skolan som tänkt. Idag skulle jag också fokuserat på filmerna, men kände att jag behövde göra lite reserarch för att kunna ta på mig de där kritiska glasögonen och välja, se vad som är en relevant gestaltning av vad-det-nu-främst-är-jag-vill-gestalta. Så istället har jag läst och surfat och lyssnat på radio och bloggatbloggatbloggat. Som ni ser. Men det känns bra, som jag kommit lite närmare kärnan i det hela.
I början av vattenglastankarna förra veckan - oj vad det känns länge sedan nu - var jag inne på "drick fort" tematiken, och är väl fortfarande fast jag inte fått filmat det. Men jag undrar, igen: vad skyndar vi för? Varför binder vi upp oss vid tid så totalt?
Paradoxen, som jag ser det, ligger i synen på tiden som rinner och (riskerar att) ta slut. En förståelse/metafor som verkar härstamma från just forna tiders tidsmätning, har också blivit en visualisering av just tid. Och påverkat vår förståelse härav fundamentalt. Instrumentet för det mätta blir det mätta.
Men om tiden bara är ytterligare en dimension, så som djup, höjd och bredd är, nödvändig för skeenden, rörelse, tanke, vår existens, varför ska vi då försöka jaga, fånga den? Varför denna hets att "dricka fort" om vårt glas läcker (för det gör den ju för oss alla, i och med att tiden går eller kommer eller vad sjutton den nu gör, den begränsningen slår olika, men är ändå en begränsning, en ram, för oss alla)? Om den (tiden) ändå finns överallt omkring oss, så länge vi lever (sen går vi ju "ur tiden").
Jag får en bild av Kejsarens nya kläder.
Metaforen, symbolen för tid har blivit en "sanning", och vi är alla (förutom barn, dementa eller sinnesförvirrade individer) förblindade/lurade av den. Timglaset/vattenuret som sinnebilden för tiden som förgås.
Så hur kan bilden av tid göras om, tolkas på nytt? Ur den visuella konstens perspektiv.
Istället för att dricka luft som jag skrev i ett tidigare inlägg för att gestalta det absurda i vårat förhållningssätt till tid borde jag kanske filma någon som dricker vatten ur ett glas under vattnet. Totalt omsluten av tiden mäter vi upp/försöker att inte förspilla den. Mycket underligt beteende. Inte försöker vi väl ständigt spara på höjd, eller dra in på djup?
Men förstår betraktaren, eller blir det för luddigt?
Hittade en mycket spännande artikel om installationskonstens förhållande till tid ("Installation´s expanded field" av Suvan Geer) som fick mig att fundera över mitt valda medium - att filma förloppet, skeendet. Är filmandet, filmen att se som en video/konstobjekt i sig eller som en dokumentation av ett skeende/happening/performance? För själva handlingen, d.v.s. gestaltningen av tid, har ju redan skett, och videon är en radda tvådimensionella bilder (en tolkning eller översättning av det fyrdimensionella nu som var) av tiden som gått när jag gestaltade tiden, som tillsammans skapar en illusion av tid-rum.
Meta-meta och ganska pretto, inte sant? ;P Dags att sova helt klart. Så god natt, nu ska jag drömma tid.
//Tjuvbloggaren
No comments:
Post a Comment