Något om känslan

Det här är alltså den andra känslan, den fina, men som jag ofta missar.

Har varit och filmat lite i lägenheten nu med... Blev inte alls vad jag tänkt, men något kom närmare; en annan del av frågan, eller hmm... Tror det jag söker handlar om meningsfulla meningslösheter och meningslösa meningsfullheter. Typ. Hur vi totalt går upp i oväsentligheter, medan det verkligt betydelsefunna går oss förbi, för det inte har ett ekonomiskt värde. Som med betyg: vi lär för att få höga betyg, och därigenom en framgångsrik och penningstark karriär, ett lyckligt liv kort och gott enligt moderna mått. Samtidigt struntar vi i att stanna upp, överraskas av det lilla, bara vara. Skyndar, skyndar och tvingar med alla andra, vänner och barn, gamla och folk i matkön. Om någon inte skyndar ses det som underligt eller provocerande (vi diskuterade det lite i basgruppen under offentliga rummet-projektet; hur dagdriveri förr var något för överklassen, men de som idag sitter på torgen och iakttar det som sker är istället längst ner på samhällsstegen, om de inte är förvirrade och lättrånade turister vill säga) och personen förtjänar således arga tillmälen och tykna kommentarer. Idealet är att ta det lugnt, men för att ha det lugnt måste vi jobba, så vi hinner ha semester och slappna av. Helst på en sandstrand på andra sidan jorden. Och det kostar ju, vilket i sin tur kräver ännu mer arbete och mindre tid för att umgås, göra trevliga saker, ta det lugnt, innan... Dessutom tror jag det är nånting med våra föreställningar omkring att förtjäna att ta det lugnt, i kontrast till dagdrivarna. Precis som att den flitiga eleven förtjänar ett gott betyg och en god framtid, men inte den lata eleven. Den förtjänar att lida. Straff, straff.