Torsdagstankar - om tid, kvalite´t och objektivitet.

Om mätbarhet:

I senaste essän fokuserade jag på problematiken kring betyg; synen på kunskap som mätbar och de tvångsmässiga tidsramar som finns för denna "kvalitativa" faktainhämtning, som riskerar att tappa fokus på förtrogenhet och färdighet, för de elever som inte har så lätt för sig att inhämta kunskap av ena eller andra skälet (för vem har tid att bli förtrogen med något, när de riskerar IG om de inte har inhämtat en viss mängd fakta under den begränsade kurstiden?). Vår kulturs, och då också skolans, syn på det mätbara som varande bättre än det svårmätbara, faschinerar mig, gör mig konfys. Som med konst: visst kan vi sätta upp kriterier för betyg i bild, men vad som ses som relevant att mäta, och hur det mäts, är ständigt föränderligt, vilket gör vår måttstock ytterst situationsbunden. Inget fel på det i sig, men vi förblindas lätt av mätandet, jämförandet. En illusion av statiskhet, och evig "sanning" skapas. I "Att bedöma och döma" (skolverket) fanns en hel del spännande tankar om detta. (P1 sände idag förresten ett spännde reportage om bedömning av scenkonstens kvalitét. Mycket av diskussionen tycker jag kan appliceras även på diskussioner om konst och kvalitét, process och produkt. Vad räknas, mäts? Och hur?)

I JAK:s (en medlemsägd bank) tidning Grus och Guld var det för ett tag sen en intressant artikel om tid som den ytterst begränsande faktorn för oss. Att beskatta ett visst antal arbetstimmar (samma för alla), för att sedan göra vad du vill, vara fri, på restrerande tid (Detta skulle väl i sin tur kräva någon form av medborgarlön elelr minimi-inkomststandard, men det sätter ändå fokus på jsut tidsslaveriet i vår samtid). Mina vattenfilmningar refererar inte direkt till detta, men jag tycker det är ett intressant sätt att se på tid och rätt till egen tid. Rätt/frihet att göra vad det nu är vi vill göra, eller tvång att vara bunden att göra något en viss tid, om det nu är gå till ett arbete för att tjäna vårt uppehälle, eller ta oss igenom grundskolans obligatorium. Och under denna bundna tid förväntas vi alltså också producera mätbara resultat, i form av avklarade moment/tentor eller genomförda arbetsuppgifter. För det mätbara, jämförbara, är det som räknas.

P1 rapporterade igår om sjukvårdsrådgivningens bonus till de sjuksköterskor som "jobbar snabbast". Ännu ett av många exempel på synen att det är kvantitet som är kvalitet. Ett förenklande och inhumant sätt att se på kvalitet. Vem är samhället till för, vem ska gagnas och varför? Nedskärningar inom både skola och omsorg verkar ofta i slutändan ändå kosta mer än de sparar, även rent ekonomiskt. Att spara tid - för vem? Och varför? Ja, Momos tidtagarmän har visst fått rätt stort inflytande över vårt samhällssystem, vårt sätt att tänka värde.

Så vad är tid? Vad är kunskap? Vad är mätbart och hur?

Läste just "Philosophy of The Arts" där Gordon Graham för ett intressant resonnemang kring måleri som konstens paradigm och drar en parallell till Fysik som all vetenskaps måttstock. Men är Psykologi eller Sociologi minde värdefulla vetenskaper frågar han sig, bara för att de inte är mätbara på samma vis som Fysik? Här tänker jag att det finns en parallell till allt mänskligt lärande och görande, all kreativ verksamhet: Hur kan vi "objektivt" mäta värdet av något så mångbottnat? Vad är rätt sätt att förstå tid på? Fysikens, Filosofins, Psykologins? Hur kan vi förstå tid utifrån ett konstnärligt perspektiv, visualisera den annorlunda, bortom urverkets tickande visualisering? Att det, precis som i texten vi fick i måndags, "Allt eller inget" av Mika Hannula, handlar om en pluralism, många verkligheter som överlappar varandra: "Vi kan aldrig uppfatta verkligheten neutralt, objektivt eller naturligt. Vi är själva en del av problemet. En del av ett spel, ett ytterst intrikat nätverk, som fullständigt omöjliggör illusionen om en utomstående tolkare, iakttagare eller kritiker"(s. 15). Denna omöjliga objektivitetsdröm som Mika slår hål på, drömmen om den sanna rena mätbara kunskapen kombinerad med av oss uppsatta tidsramar, föder en olustig stress och press, där vi förväntas prestera och ta oss igenom olika steg för att bli något, vara någon, vara något "värda". För vi förväntas alla ha gått igenom ungeför samma faser, ligga på ungefär samma "kunskapsnivå" vid en viss "tidpunkt" i våra liv. Och, så klart, ständigt jaga efter mer, under tidspressens fana. För tid är ju pengar, som i vårdexemplet ovan?

Så jag vill visualisera vår tids förståelse av tid och tidsmätning. Visa på att sättet vi upplever och förstår tid är just en tolkning, en symbol för något ogripbart. Tid är som sagt en begränsande faktor, en mycket relevant aspekt till våra liv, något vi alltid förhåller oss till (Vi har bara från vaggan till graven på oss, inga extraliv att ta till. Och utan tid ingen rörelse, inget förlopp?), men hur kan vi förstå tid på ett annat sätt? Detta visualiserar jag alltså inte, men det skulle vara intressant att bygga vidare på framöver. Tid som är, eller kommer som Ellinor pratade om, istället för tickar, rinner, försvinner iväg. Att fånga dagen, jaha, men vart är det den, vi springer? Är tid alltid bråttom? Tid som går längsamt, som står still. Tid som något subjektivt, något vi upplever (som kärlek, död - är det mätbart? Visst är tid något ytterligare annat, men kan vi mäta, väga, se den som en volym?). Tid som något icke-linjärt (även om linjemetaforen kan vara ett effektivt sätt att förstå historia på). Kan vi hitta andra symboler, tolkningar, förståelser till det hegemoiniska synsättet av tid? Kan vi förhålla oss till tid på ett annat sätt? Ett icke-destruktivt, stressat?

Tid som cyklisk är ju annars ett gammalt sätt att förstå det hela på, som återkommande, och som fortfarande är högst närvarande i våra runda klockor och repeterande skolscheman, veckodagar, månader och år. Men cirklarna dras ut till raka streck och en tidslinje är åter skapad.