Spelets regler, Handledning 2

YTA. Det var väl det samtalet mest kretsade kring. Yta som bedrar. Som förför. Som lurar. Att leda någon i fördärvet. Att spela ett fult spel, där alla inte vet reglerna. Där man håller masken för att behålla sin makt, sin positition. Jag söker det provocerande. Inte blommor i ett vapen som en fredsmanifestation, utan rosor som camouflage för det dödliga, sårande. Vill utforska skenheligheten. Dubbelmoralen. Det vi inte vill, orkar, vågar se och därför döljer bakom en fasad av "humanism".

Mummel och motfrågor som yta och speglingar. Att spegla varandra. Hitta våra speglar, och spegla andra. Om vi blir till i mötet - Vad har vi för ansvar när vi speglar varandra (tänk skola: vårt ansvar som lärare när vi möter elever och kollegor - vad uppmärksammar vi, vad projicerar vi, vad uppmuntrar vi)? Vad har vi för ansvar när vi speglar oss i andra (objektifiering av den andre - tänk flirtar och förhållanden för att egoboosta oss själva, när vi vill stila med våra färdigheter för att få beundran och ära)? När vi svarar (gensvar, an-svar - se SAOB), an på något)? Svar genom ord och/eller handlingar som blir svar/motfrågor på skeenden.

Yta som identitet. Vi förväntas vara sociala kameleonter, ändå oss själva. Vara genuina, övertygande. Klara av många olika miljöer, situationer, sociala spel. Och vara personliga - bryta normer, men bara om vi känner spelet, reglerna tillräckligt väl (kan visa att vi egentligen klarar av normerna, men spelar i en högre liga och kan skita i dem). Men vilka är vi då? Vari består jaget, självet? Vi söker oss själva genom att försöka se den andre, förstå oss själva genom andra.Vad händer när vi inte förstår den vi möter? Rebecca Oras Watching Lilian får illustrera mummel (mumlighet - svårnåbarhet bakom yttre yta) och (mot)frågor genom handling och ansvar mot varandra:

Watching Lillian from rebecca ora on Vimeo.


Yta/Identitet som historia. Men om vi inte minns? Om vi inte vill minnas? Vilka erfarenheter räknas? Får vi välja det med? Tänker på Ellens handledningsstund, när vi kom in på idealet om att vara beläst, kunna så mycket - men hur ska vi ha tid när det finns så mycket??! Tänker att det är som identitet: om identitet till stor del är erfarenhet, minnen, självbild (projicerat på oss eller frammanat av oss), och vi förväntas vara både djupa och breda - kunna välja ytor, men samtidigt spela dem autentiskt (d.v.s. som en roll, inte ett mish-mash av många): är inte detta en motsägelse, en omöjlighet? Har funderat mycket på detta - jag är en motsägelse, ett mitt-emellan det mesta (språkligt, nationellt, sexuellt - you name it). Ändå känner jag mig rätt hel. Inte splittrad, inte mittemellan. Bara som något annat. Något som inte har ett enkelt ord. Men inte ensam. Som något många är - är skillnaden om man erkänner splittringen, eller till och med söker den (vurmar för tvärvetenskap, söker det bisarra - kopplingarna mellan vitt skilda fält, sambanden som spänner över till synes omöjliga områden. Hävdar komplexitetens nödvändighet i samtalet, etiken, betygsättandet, livet ...). Men visst, jag är också en naken kejsare som inte vill avslöjas i min låtsasdräkt. Vi försöker få syn på oss själva hela livet. Ändå skyggar vi så ofta för andras blick, för de sanningar vi inte vill låtsas om, utan vill att andra ska fortsätta spela med, låta oss behålla vår invanda självbild.

Skenet bedrar (Spelets Regler)

Mummel och motfrågor som speglar och illusioner. Som kamouflage. Som yta som bedrar. Som skogsrået, djuphavsfiskar, greenwashing och miljöbil utan samåkning. Som falska leenden, eller landminor som ser ut som leksaker (Se även Landmine museum, Kabul).

Vad är mummel? (Spelets Regler)

Ellinors konfliktgestaltning

Mummel som mutter? Försök att fånga ett ord/uttryck tar ofta underliga vägar. Eller vad sägs om översättning till engelska där fumla, stappla blir synonymer till mumla? Mycket fri (och trevlig!) tolkning må jag säga.

Vad är en motfråga, är en motfråga, en motfråga, motfråga, fråga ...?  
(Vad blir det kvar av kommunikationen om svaren begränsar sig till motfrågor? Tänker lärare, skola; kravet på att elever ska ta ställning, vara "fria", men ändå bedöms efter en mall; en delvis osynlig sådan. En icke-normerande undervisning i en skola baserad på Värdegrunden, är det ens möjligt? Vari ligger friheten om begränsningarna dols, göms? All kunskap är ett ställningstagande, normativ -  vad blir lärandet om vi inte skulle påverka varandra, lära av varandra? Som två speglar som speglar varandra? Här en diskussion som inte kommer ett dugg närmare svaret ... )


Ellinors konfliktgestaltning får stå som dagens exempel på mummel och motfrågor.

Mumla och ställa motrågor #1 (Spelets Regler)

Här är mumlet:

(Från Simons blogg)

(Mummel beror väl ibland till viss del på mottagarens förmåga att uppfatta budskapet; jag uppfattade det som mummel. Otydlighet i kommunikation. Därav det upplevda obehaget.)













Jag mumlar motfrågor till svar:

 

Lite kriminalfoto:

Spelets regler: enskilt projekt

mumla 

Swedish

[edit] Verb

1. mumble (to speak unintelligibly)

(Från Wikipedia)
____________

Synonymer för mumla

knorra	:	knota
tala otydligt	:	prata för sig själv, brumma, muttra, prata i skägget, viska, knysta, sorla, tissla och tassla

 (Från Woxikon)
 ____________
MOT-FRÅGA, r. l. f. fråga (ofta innebärande en invändning l. dyl.) varmed ngn bemöter en annan fråga som är ställd till honom.  Besvara en fråga med en motfråga. 2LittAH 26: 324 (1869). BERGMAN LBrenn. 253 (1928). (Från SAOB)

 Gårdagens grupphanleddning var en god idéhjälp (tack gruppen!). Här några associationer: Mummel/motfrågor som ett överläggande av ansvar på den andra att fatta beslut och ha en åsikt.  

Mummel = otydlighet som martyrskap, då det är nästan omöjligt för omgivningen att läsa av korrekt och mumlarens/motfrågarens outtalade åsikt då ändå blir en maktfaktor (vi förväntas ta demokratiska beslut, men vad händer om en part är otydlig?) Konturlös, undflyende. Svårdefinierbar och därmed svårkritiserbar. Mummel som något man hör, men inte kan tyda. Otydlighet som ett skydd, ett sätt att vara okritiserbar. Mummel på grund av blyghet, rädsla eller som maktstrategi (kritik/yttranden som inte kan bemötas). Mummel i klassrummet - något väldigt tyst, som ändå kan fylla ett helt rum (Ellen drog en parallell till en Biblisk historia om hur ljuset från ett enda ljus kan fylla ett helt rum) och påverka stämningen i en stor grupp. Mummel som att spränga en bomb under ytan. Något större som bara anas. Bakom, skymt av fasad. Att inte "komma ut". En skugga av något. Mummel som otydlighet i uttal - eller åsikt? Som ett uttryck för osäkerhet, ilska eller irritation. Intetsägande, enerverande. Svår att få syn på. Svårt att begripa, kategorisera, ha en åsikt om eller besvara. Fegt. Att ha en (halvt) dold agenda. Ordlöst yttrande. (Mummelbyxor?).

Motfrågor som ett sätt att glida undan, slippa ta ställning, ett (mer sofistikerat?) sätt att inte svara på tilltal.  

Lite förskräckt är jag än – hur gestalta "mumligt", otydligt? Eller otydligheten, mumlandet? Ska jag börja med att helt enkelt utforska fältet genom att i min vardag mumla och ställa motfrågor eller pröva att vara otydlig med vad jag tycker och försöka ta in det vaga i uttryck som text och bild? 

Sen reflektion (Spelets Regler)

Läste en recension av Nina Björk om Tigermammans stridsrop och kan inte annat än förfasas. Vad är skolan till för? Vad är livet till för? Vad är samhälle, jobb och vänskap till för? Lever vi nu eller för dagen vi kommer i "mål"? För livet, eller äran och rikedomen? Tänk om vi inte kommer i "mål" - om vi dör i förtid (tänk Janusz Korczaks tankar om barnets rätt att leva också nu). Vem skriver reglerna för hur livet ska levas av andra (läs: barn)?
 Jag kan inte se att det finns inte inte något externt "mål", något kommande himmelrike för de få utvalda. Det är här och nu livet sker. Vi kan kanske spela ut varandra och nå tillfällig framgång (ära?), men aldrig vinna lycka (om nu inte pengar verkligen kan köpa lycka) i ett utopiskt "sedan" genom tvång och hot (vare sig vi tvingar eller blir tvingade).

Spelets regler 8,5: Slut på spel ett

Genomgång av workshopen idag. Sedan städ. Kul att höra folk berätta om sina byggen: Om tvådimensionellt som blev tredimensionellt som blev tvådimensionellt igen, om att följa eller inte följa regler, om lek och/eller spel, om lust och olust. Om att känna sig själv. Fällorna i de fluffiga vita molnen berörde mig starkt. Obehagligt.
  Skönt att riva bort sen. Det lät vackert av allt krash och pang och skrrruncsh. Och samtidigt lite sorgligt: Hejdå lilla stad, alla välartade medelklassfamiljer (Jag vet, jag generaliserar - men jag tänker mig invånarna som rediga kontorsråttor med pengar på banken, stilfulla gardinkreationer och ekbord i matsalen. Som gjort för en deckare!), alla välvårdade gräsmattor och dramatiska skuggor.

Hej gestaltning och grupp! Jag ska utgå från "kortet" (det var en handskriven lapp) "mumla och svara med motfrågor" i min gestaltning. Mummel som otydligt tal, motfrågor som otydlig åsikt/individ... Någon som är svår att få grepp om, kategorisera, definiera. Någon jag nog skulle kunna bli provocerad av. Är jag den någon? Ibland kanske.

Spelets regler 8

Kom att tänka på ett program som sändes av K-special för nåt år sen som handlade om dataspelsutvecklare och hur de förhöll sig till sina "verk". Om de var domargudar eller skapargudar: de som agerar reglerande poliser och ser till så lag och ordning följs, eller de som bara skapat världens "ramar"/förutsättningar och sedan lämnat den åt människorna att omvandla och fortsätta utveckla (tyvärr hittar jag inte länken, men om någon vet vad programmet hette blir jag väldigt glad). Vem styr oss mer än vi själva och rädslan för "domedagen"? Gruppen eller lärarna? Självdisciplinering eller yttre ordningsmakt (hur stor inverkan har gruppen)? Bloggen som Panopticon. Funderar på skolsystemet, på den kontrollverksamhet vi kommer verka inom. På alla lagar och regleringar som kommer styra vår vardag, hur kommer vi förhålla oss till dem? Kan vi komma för sent, strunta i mitterminsbetyg, eller upprätthålla en låtsaslärarlagsaktivitetsfasad? Uppfylle vi regeln bara för att det är en regel (ögontjäneri), eller på ett sätt som känns relevant även för oss? Och allt kräver tolkning - tolkar vi ensamma på vår kammare eller i grupp? Kommer vi samarbeta eller köra vårt eget race? Kommer våra kollegor bli samarbetspartners eller rivaler, konkurrenter, motspelare?

Sen undrar jag över vårt samhälle, både uppe i HDK-salen och i "vanliga" världen: är de relations- eller funktionsfokuserade? Eller blandningar? Vad är värdefullt? Vad lägger vi tid och energi på? Ett samtal med en vän som är för viktigt för att avsluta, eller att komma i tid till ett arbetsmöte? (relationer det med)

Spelets regler 7.5 - kurskommentarer

Var nödd att avvika tidigare idag, så har varken byggt tak (vilket jag i och för sig dragit mig för - tycker det är fint som det är, så jag har gjort allt annat än just det), målat parkeringsrutor eller bloggat om de andra kursdeltagarnas blogginlägg under dagen (men uppfyllt kortets regel: avbilda verket i två tekniker. Här återges en. Den andra var foto).

Men, angående bloggar: det verkar som vi alla är lite förvirrade över vad som egentligen förväntas av oss. Lite lätt paranoida. Ingen verkar veta vad spelet egentligen går ut på (Ville frågat det i början, men det känns lite som att be någon förklara livets mening. Visst, deras mening, men är det min? Fast å andra sidan kan en förklaring så mig att tänka vidare kring vad det då är som jag eventuellt inte håller med om). Ska vi följa eller bryta reglerna? "Vilka fuskar och vilka spelar på riktigt"? När spelar de andra sina kort, och när spelar de bara sina "vanliga" roller? Vilket är isf mest sant? (Varför reagerar vi så olika på en och samma handling beroende på avsändare och avsikt, om det är på skoj eller "allvar"? Och hur kan vi någonsin helt avgöra vad någon annan har för avsikter?) Ska vi vinna genom att spela emot eller med varandra? Vem är motspelare? Finns det någon motspelare? Och vad har vi i så fall för poängsystem?
Spel brukar ha en given mening, ett mål. Att komma först till slutrutan, ha mest poäng, kunna flest svar eller prestera mest i en fysisk aktivitet. Vad är egentligen målet med vårt spel, mer än själva spelet? Det är här jag inte blir klok på om de tär ett spel eller en lek. Jag har nog hela tiden utgått från James P Carse och hans tankar om att allt spel är frivilligt. Och ja, jag är här frivilligt. Jag vill spela/leka det här spelet, jag är nyfiken på reglerna. Men jag erkänner också spelet/leken, livet som en ständig process av tolkning och omtolkning. Även den striktaste handbok kräver läsarens tolkning. Även katederundervisning kräver att kunskap processas och omtolkas.

När det i en text står fönster tänker du fönster, jag fönster och någon tredje person fönster.  Vem har mest rätt?

Spelets regler 7 - sociala regler och dubbelspel

 Fredag: Six Dollar Fifty Man, The Delicious och Two Cars One Night.

Sociala koder. Regler. Vem bryter dem? Och vad händer då? Sker det medvetet eller omedvetet, med omgivningens beundran och godkännande, eller med risken att bli diskvalificerad? Vem får gå i konstiga hattar, fula jeans eller med orakade ben? Är det den som har en privilegierad plats i gruppen och spelet eller redan visat att den behärskar reglerna? Den som har fullt av extraliv, bonuskort och bryter reglerna med måtta genom att hålla kvar vid andra regler desto starkare och därmed inte utmanar systemet i grunden kommer ofta undan med mer än den som inte står lika högt i rang (de som verkligen står utanför kan ofta också komma undan med udda beteende, men då för att deras sociala status redan är körd i botten och omgivningen snarast förväntar sig ett udda beteende. Detta ger då inte status i form av positiv individualitet, utan blir bara ytterligare bekräftelse på annorlundahet).

Har funderat på dem som "luras" i spelet, både dem som kommer undan med det och dem som blir misstänkliggjorda. Som glider undan betraktarens definitioner, antingen för att de utesluts, väljer ett utanförskap eller helt enkelt är frånvarande då de sysslar med annat. Den svårdefinierbara som har en dubbel identitet - som på så sätt kan passera mellan världar, spelar i flera spel samtidigt, öppet eller i smyg. Häxan, bedragaren, spionen, fuskaren eller resenären. Den som är något den inte ser ut att vara. Som hotar våra regler, kategorier och allvaret i spelet som Det Enda Sanna Spelet.



Är vi inte alla falskspelare med dubbla masker i någon mening? Med hemligheter, dolda agendor, romanser eller intriger. Det som skapas av oss när spelet blir för trist och förutsägbart. Det som kittlar och utmanar då vi riskerar att bli avslöjade.
 Men vi kan också bli opålitliga i andras ögon då vi har en del av Den Andre i oss, speciellt om det inte direkt syns (Andra generationens invandrare, klassresenärer, de som konverterat till en religion; kort sagt alla de som inte bara är det de ser ut att vara vid första anblicken, eller inte går att enkelt placera in i ett fack utan har erfarenhet av andra spelregler och spelplaner). Det är en styrka och svaghet att tillhöra eller ha tillhört  flera kategorier, då vi både kan flera spel och samtidigt riskerar att inte helt tillhöra något.


Och så konkret spel: Fredagens kort var en favorit i repris. #3 är dock en baddare på att genomskåda mitt spel (bra läraregenskap). Mina hus har fått skuggor. Dubbelskuggor. Vilken värld tillhör de egentligen? Den i HDK-salen, eller den där bilden tagits?

Parkeringsrutor, bilar och ev tak står på morgondagens schema, insallah.

Spelets regler mellanspel: Reflektion över plats och process.

Vi är lite som Doozarna, och Fragglarna samtidigt. Bygger upp, river ner (inte så mycket rivande än, men lite). Så det finns plats för något nytt. Tänk er en statisk stad, ett perfekt samhälle. En färdigplanerad, utan plats för nya idéer, förändringar. Utan mellanrum att inspireras av, irriteras av. Ett Utopia som blir en dystopi då inget mer finns att göra (jmfr James P Carses definition av ondska igen). Inget behov av vidareutveckling, ingen plats för människor att förändra, vara delaktiga mer än som arbetskraft. Göra det redan förutbestämda. En evighetsmaskin som lika gärna kunde stå still. Så trist.

Självkolonisering - Frölunda torg som ett raderande av oviktig historia.

Tack och lov har vi många saker som behöver förändras, som kan förändras. Att konsensus inte råder. Tyvärr är många saker som borde förändras inte tillåtna att förändra, eller möjliga, enligt det stora spelets regler (lagar, förgivettaganden, förväntingar, tankemönster). Vi bygger fast oss i strukturer som blir svåra att förnya (Som vårt förhållande till bilen. Den tar upp en stor del av våra resurser, vår tid och vår gemensamma plats jämfört med fotgängare, cyklister m.fl. Den förbinder områden med varandra, men delar också upp områden då vägnätet saknar över- och undergångar för de boende att passera via, utesluter dem utan bil). Eller så tar vi bort allt. Raderar minnet. Bulldoozrar ner den prägel tidigare generationers liv haft på landskapet. Döper om. Bygger nytt. Glömmer.
   Men vad är historier, det kollektiva eller individuella minnet bra för? Vilka minnen sparar vi, och varför? Vad glömmer vi? Hur förstår vi dessa spår av tidigare tid, plats, liv? Vad blir rutin, ritual, myt? Något vi repeterar, återskapar, reglerar - som högtider och ceremonier? Eller beteenden och koder för socialt uppförande?

Såg äntligen filmen Caracas. The informal city igår. Kan vi bygga städer, samhällen som open source? Gemensamma grundstrukturer som öppnar upp för interaktion, initiativ, nya läsningar? Hur bygger vi strukturer där vi lämnar delar öppna för förändring? Som säger: varsågod, skapa, lek! Kan både långsiktig stadsplanering/stabil organisation och snabbt genomförda medborgarinitiativ samsas, berika helheten? Kan historia, ansvar, nutid och förändring samexistera?
   Wikicity skriver om aktivistgrupper som visar på ett behov, genom att skapa (ofta tillfälliga) lösningar, som visar på nya/andra möjligheter än de befintliga. Många arkitektfirmor arbetar med liknande idéer, bl.a. danska Gehl Architects (bl. a. i New York, se rapporten World Class Streets: Remaking New York). Eller konstnärer som Alfredo Jaar:



Men vad är plats utan historia? Vad blir platsen som enbart praktiskt funktion i nuet, utan fysiska spår av tidigare verksamhet (Utan tidens regler för vad som är möjligt utifrån vad som tidigare skett)?

If we cannot live there long enough to make them our own, and if they cannot develop over time, what makes them real places that create social and physical foundations for our experience of the world? [...] [W]hat if we ask the question the other way around and wonder whether the techniques developed in the world beyond bricks and stone, wood, steel, plastics and concrete, can help us shape a more ephemeral, quicker to rise and faster to disappear, community. Can we build the character of place instantly and let it fade away without fear? (Ur inledningen till arkitekturtävlingen Everyville, 2008)

Plats som tillblivande. Som process och känsla. Som Doreen Masseys definition av plats som rum i förändring (se bl.a. A Global Sense of Place). Skeende beroende på plats, av plats. Funderar över kursens arbete och våra bilder, områden (Vilka bor där? Vad händer, både i det befintliga rummet, i bilden och i gestaltningen? Massey skriver att: "Geographers have long been exercised by the problem of defining regions, and this question of 'definition' has almost always been reduced to the issue of drawing lines around a place". "Place" som utsnitt av rum vid specifik tid. Här en tolkning i statistik över olika områdens karaktär. Kan vi enkelt kategorisera, och säga att platser är lika, eller olika? Kan vi ge rättvisa åt en känsla i siffror? Eller avbilda en bild av en plats vi aldrig besökt i papp och frigolit, utan att omtolka den till något helt nytt?). Hur påverkar våra möten som deltagare i spelet oss – att ta tid och plats i anspråk, låta det flöda över. Inte skynda. Slösa med utrymme i tidsrymden. Vara närvarande på Platsen (bloggen och HDK). I kontrast till den västerländska s.k. tid-rumskompressionen, som lämnar iaf mig med en känsla av livsinflation, av upphackad tidspyttipanna (Högskolestudier har för mig ofta den karaktären; kolla tusen olika mailar, hålla mig uppdaterad med forskning och samhällsdebatt, kontrollera så ansökningarna registrerats, skriva rapporter, planera VFU, hålla liv i alla sociala kontakter och knyta nya o.s.v. Lite av mycket, hela tiden. En känsla av att förväntas göra så mycket; men desto mer jag skyndar, desto mindre hinner jag. Som att springa mot tiden i aldriggränd i Momo, av Michael Ende) så tar kursen, gestaltningen TID. Eller ger oss tid.
  Men kanske är denna tids-rumskompression, som Massey beskriver som positiv för bara vissa grupper, att likna med motorvägar där den utan bil inte deltar i de fysiska avståndens krympande. Hur betalas räkningar av den utan internettillgång? Hur kontaktas myndigheter utan mail eller telefon? Vad innebär det att resa som charterturist, eller båtflykting? Vem har makt över informationsflödet, vem har frihet att röra sig, vem får vara med i leken/spelet och vem har (officiell) rätt att tolka och förhandla om reglerna?

Spelets regler 6

Så här ser det ut nu. En del av det jag praktiskt byggt. De relationer jag byggt är svårare att dokumentera i bild, svårare att definiera, avslöja.
 
Igår skrev jag att jag ville leka. Ska förtydliga: leka tillsammans med, inte med, så som katten leker med sitt byte. Det är inte en lek som leder framåt, vidare, skapar möten och nya idéer. Bara en egoboost, en maktmarkör. "Jag leker med dig för att jag kan. För att du är i underläge. Och jag vill fortsätta ha det så". Att leka tillsammans är att vara i grunden jämlik, även om vi leker ojämlika. Att ha regler, men bara för att vi själva väljer dem, tillfälligt eller igen och igen. Vi förhåller oss aktivt till varandra, och världen.

Igår: "De ofrivilliga" Har sett den flera gånger, alltid lika otrevlig. För den är så verklig. Situationerna bekanta. När går vi över gränsen? När glömmer vi att lyssna in den andre? Eller struntar i, för att själva vinna?

När någon avslöjar det allvarliga spelets regler, det spel vi själva tror vi måste spela, som vi tror är den enda sanningen - så hotas vår identitet (tänk sexualitet som överskrider traditionella könsroller, whistleblowers m.m.). När vi tror att vår identitet är fast och den enda identiteten, så tror vi att också vi hotas om den hotas. Riskeras att avslöjas som en roll, en spelare (en hycklare?). Så vi hotar tillbaks. Hotar att förgöra. Eller åtminstonne stänga ute, tysta, skrämma. Förnedra.

Skuld och skam. Det sägs att vi inte har dessa känslor när vi är små; utan att vi lär oss det i det sociala samspelet. Vi lär oss också att ljuga. Kanske bara lite först. Hålla minen. Inte störa, förstöra "den fina stämningen". "För vi har det ju så trevligt. Vi är en så fin grupp/familj/etc". Men vad händer när det går för långt? När vi spelar vidare, fast vi inte vill? Tänker att det är som Katten: Vi blir bytet, som leks/spelas med.

Gårdagens kort var en stooor utmaning. Igen. Vågar jag? (En ny grupp - folk kan faktiskt tro jag är allvarligt rubbad) Hittar jag någon annan som vågar ställa upp? Igen genomskådades det dock tidigt - jag är en dålig skådis. Eller kanske feg. Skrattet bröt igenom min allvarliga mask.

Spelets regler 5 1/2

Människan leker bara när hon i ordets fulla bemärkelse är människa, och hon är helt och hållet människa bara när hon leker.

Friedrich Schiller.

Gårdagens input: Filosofiska rummet om Lek och Lek och kreativitet. Tänker på spel och lek. Skillnaden - att leka tillfälligt eller hela livet. Att spela allvarligt eller leka med spelet. Att ha regler för att så många ska kunna vara med, eller så få. Att leka ihop, eller spela för att vinna. Hur spelar vi? Leker vi? Lyssnar vi av varandra? Är det retorik och övertalning eller dialog som dominerar kommunikationen? Är gruppen en grupp att spela med, eller i? Måste vi ha en vinnare, en som är bäst/sämst? Och vem bestämmer i så fall det? Lärare, högre makter (Skolverket, politiker ...?) Ser vi varandra som medspelare att passa till, eller rivaler, konkurrenter att tävla på liv och död (även om det bara är en fiktiv död i just det spelet, typ lägst betyg i skolan? För visst jämför sig många, trots att betygen ska vara relativa. Och visst bygger systemet på ett jämförande, då vi sedan räknar om bokstäverna till meritpoäng för att kvala in på högre utbildningar) om förstapriset och äran?

Kan vi spela ett spel allvarligt om vi vet att det vi bygger upp inte är för evigt? Om vi ser det viktiga resultatet som de erfarenheter vi tar med oss ur spelet/leken /kursen? Tänker liv - döden som det faktiska slutet för vårt deltagande. Vissa fysiska förutsättningar som ramar, regler (även om dessa inte är alls så fasta som vi ibland inbillar oss) påverkar oss trots allt. Tänk Nina Björk vs marknadsekonomi. Jordens resurser som ändliga (då vi "förbrukar" resurser och skapar skräp istället för att leva hållbart), inte mänsklig kreativitet.

Idag ska jag leka.

Spelets regler 5

Ang.regler: Jag väljer att spela det här spelet. Vara så aktiv jag kan. Förhålla mig till reglerna, korten, alla som är med och det som sker.  Jag vill se vart det leder. Få nya idéer. Leka!

  Gårdagens kort spelade jag dock inte så bra. Försökte, men missade hela tiden alla fina tillfällen att surna till. Svårt i en ny grupp att veta var man ska lägga ribban också, vad konsekvenserna blir. Så det blev mer lite halvtjurigt mutter emellanåt. Sorry för det.
  Idag var det lurigare, men lättare när det väl började rulla: "Ingå en pakt med # 1  och #7-gör något eget tillsammans, koppla era territorier." Tyvärr var inte #7 närvarande, men bygget realiserades ändå.

Det blev en golfbane-bro-tunnel. Och min bild förminskades - någon var på och rev av en bit. Inte mig emot dock - besparar mig en hel del arbete. Och så blir det, efter tips från allmänheten, prima parkeringsrutor till den nya golfbanan där istället. Ser fram emot morgondagen! (Undrar om något står kvar? Helt klart nödvändigt att dokumentera processen väl!)

Googlade förresten Mr Brainwash. Killen är ju inte klok. Är han på riktigt? Vad vill han??! Pratade med en vän som trodde han var en skådis. Kanske? En meta-ironi påhittad av Banksy, eller gravallvarlig mästerspelare (flest titlar - här på kortast tid - vinner)? Tom repetition - men nytänk? Han spelar helt klart störst - men skickligast??! Vad är det som räknas? Hur kul är det att leka när någon bara leker större och större, men helt efter reglerna? Tänker på Fanny Ambjörnssons bok "I en klass för sig", där tjejer som är "för perfekta" misstänkliggörs. Ses som bara yta. Men när blir ytan sann? Börjar vi inte alla som "amatörer"? När ska vi tas på allvar och inte skrattas åt? Kanske när vi kan skratta åt oss själva?

Spelets regler 4

Igår: EXIT THROUGH THE GIFT SHOP.

Funderar på sociala regler, och att bryta dessa. Att skapa ett parallellt spel, som ändå utgår från det stora spelet. Att spela nattetid istället för dagtid. Att göra just det det stora spelets regler förbjuder (för att det är förbjudet?). Som att göra mål i halvlek? Kan vi nånsin helt frigöra oss från det stora spelet? Förhåller vi oss inte alltid till det som är - satanister till kristendom, revolutionärer till det rådande systemet. Kan vi tänka utanför systemet? Kan jag tänka utanför skolans ramar? Kan jag vara i ett system, och ändå tänka nytt? Är inte alltid våra försök att förändra knutna till det som är, eller påverkade, styrda av det? Förblindade av det vi tror är viktigt.
  Tänker också på hur förtvivlat pinsamt det kan bli när någon avslöjar reglerna. Kanske speciellt om vi har VIP-regler. Om någon gör parodi på oss. Är det parodi, eller allvar? Kan vi skratta bort det? Konst som kapital. Stil och identitet som kapital. Något som kräver TRO. Tro inte bara från oss, utan från den stora gruppen, på värdet. Kapital, värde, som makt. Banksy trycker låtsaspengar att handla för och undergräver rådande system, riskerar hårda fängelsestraff genom att aktivt bidra till inflation (hur kan de vara mer låtsas än de pengar vi redan har? Inflation är något ofrånkomligt i vårt ekonomiska system, vi behöver stöndigt öka vår konsumtion, när pengarna krymper. Bankernas guld motsvarar inte heller våra pappers- eller digitala pengar. Speciellt inte nu, när räntorna överstiger det "reella" kapitalet), Terry gör "låtsaskonst" och tjänar miljoner. Vad är tomt, yta? Vad är sant? När vi lägger ner vår själ i det, gör det själv? När vi spelar det på allvar? När vi tror på det tillräckligt hårt? Gör vi någonsin något helt själva?

Spelets regler. Igår var mitt kort svårt. Idag ännu värre. Bygger och bidar min tid. Pratade igår om de trista husens individualitet. Men vet inte om jag vill ta fram det individuella i husen - ska jag falla till föga för förenklandet, av egen lathet? I mitt huvud fortsätter de att vara likadana kuber, med olika skuggor. Bilder kommer senare (min mobil behåller sin hemlighet). Inte kul att bara "fuska". Som att hoppa direkt i mål på fia med knuff. Men svårt att spela kortens regler, när andra inte spelar med samma regler. Känner mig lite så här:

Level - Erik Johansson

Spelets regler 3

Igår såg vi två delar ur dokumentärserien ”THE POWER OF NIGHTMARES”. USA-Sovjet, och sedan Kriget mot terrorismen. Viljan att dela upp i gott-ont, vi-dem. Att få militär och politisk makt genom myten om Fienden. Retorik och lögner som spelstrategi, för att vinna (vinna utåt, för att få vinnartiteln i andras ögon. Publiken som en nödvändighet för handlingarnas mening). Skrämseltaktik och rädsla som ett sätt att kontrollera, få människor att inte våga tänka andra alternativ. Lögner som från början var medvetna, men sedan förblindar även avsändaren. Hur länge kan det fortsätta? När ska vi sluta vara rädda, sluta peka på varandra som "felet", som behöver rättas till. Syndabocken, som vi kan begrava allt ont med.
 Tron på två grundkomponenter: religionen och nationen. Det komiska är att båda sidor har samma mål, strategi och svartvita världsbild. Kanske är det en nödvändighet med. Tänker på sverigedemokraterna.Eller den allmänna trend som råder, där vi som "svenskar" sägs behöva bli stoltare över "vår kultur" och våra traditioner. Som att vi har en enhetlig kultur. Som att vi skulle gå omkring och skämmas för hur vi lever våra liv. Eller ska vi ta upp gamla seder och traditioner vi inte har någon anknytning till? Skapa konformade förenklingar, nytolkningar av gamla (v)anor. Allt för en (fiktiv?) känsla av ett "vi".

Måste vi vara utåt likadana för att tycka om varandra, för att trivas och fungera socialt ihop? Och vari ligger likheten, (med)mänskligheten? I känslor av glädje, sorg, kärlek? Eller yttre regler för hur vi ska klä oss och fira våra högtider?

Har byggt tak med ihoplimmade dagstidningssidor. Än så länge försöker jag hålla mig till reglerna, även om det hela tiden är ett kompromissande, för att se vart de tar mig. För att kanske bryta mina egna regler. Mina konformade hus såg jag först mer och mer detaljer i, men märker i byggandet att jag faktiskt har stora problem med att tänka på dem som olika. Förfaller ideligen till förenkling, stereotypisering. Tidningstaken ger dem åtminstone en annan karaktär. Men vad ville de som ritade husen, eller de som köpte dem? En evighet av variationer på ett och samma tema.

Spelets Regler, blogg 2

(Eftersom jag ännu inte avslutat LDB 440-kursen, så kommer jag hädan efter för tydlighetens skull markera vilken kurs jag syftar på imitt blogginlägg)

" I was blind, now I see." (John 9:25)

Gäller kanske inte mig än, men försöker så ögonen går i kors. Var är jag, vem är du? En ny grupp är alltid förvirrande. Full av nya möten, men också lite skrämmande. Ser jag vem du är? Ser du vem jag vill bli sedd som? Vet jag ens vem jag vill eller kan vara, spela, innan jag känner er?
  I fredags såg vi The Game. Funderade över våra sociala regler - hur svårt eller lätt det kan vara att se dem som regler, släppa dem eller leka med dem. Vilka behärskar reglerna för skolan, universitetet, HDK? Vilka betraktas som "okej"? Vilka kan göra som de vill, testa gränserna - "på rätt sått"? Vilka är vi utan sociala regler, utan vännerna, sakerna, de sociala strukturerna som ordnar vårt liv, våra "jag"? Tänker på en vänskapskrets jag brukade hänga med förr, där sammanhållningen kan tyckas stark, men de sociala reglerna överskuggar all personlig frihet. Du är en i gruppen så länge du har en roll, en karaktär som passar in i pjäsen (den här pjäsen är inte en fri impro utan mer som en Hollywoodfilm, där karaktärerna ä statiska och intrigen lätt att förutse). Om du inte vill/orkar spela din tilldelade/tillkämpade roll en dag, så är gruppen snabbt där och påminner dig om "den du är". Genom skämt och jargong. Sätt att tilltala eller inte tala till. Sätt att tala OM varandra (för mytifieringen om den egna gruppen, värnandet om Varumärket, är en högt stående punkt på agendan).

Nåväl. Nog om sociala regler för nu.

Mer om konkret handling. Jag har, efter vånda och ångest, påbörjat mitt plagieringsarbete. Jag har, så klart brutit mot varenda regel som getts. Så klart. Formen på "planen" omöjliggjorde direkt den exakta kopieringen. Sedan var det perspektivet. Så jag gav blotta f-n i alla regeldilemman och gav mig hän åt byggnationsarbetet: Husen på bilden tycks vid första anblick vara exakt lika dana, men desto mer man tittar, desto fler skillnader och detaljer framträder. Så jag kan inte göra en  Ctrl + C på alla hus och tro att jag är klar. Upptäckten gav ett än större mentalt motstånd. Det blev dock en grundritning (väggarna) som får vara en markör för var husen ska stå. En halvt förskjuten variant på det underliga perspektiv flygfotot illustrerar.Jag fick göra om denna  ett antal gånger innan det var någorlunda "likt" (allt är relativt). Och plötsligt, strax före mitt arbetsskift var slut, slog det mig att jag faktiskt på något underligt vis njöt av eländet.

Fredag natt drömde jag sedan om att bygga hus. Bruna, fyrkantiga, lika dana. I hundratal, tusental täckte de golvet - och jag tyckte inte bara att det var en OK sysselsättning, utan faktiskt riktigt KUL. Läskigt.
    Läste nyss om en undersökning om studenter som fick i uppgift att utföra en väldigt trist och monoton uppgift (kan tyvärr inte för mitt liv hitta var jag läste den längre!). En grupp fick en dollar i timmen och den andra gruppen 20. Sen skulle de rekrytera andra studenter för att utföra samma uppgift. Den grupp studenter som fick dålig lön beskrev över lag uppgiften mycket mer positivt än den grupp som fick bra betalt. Forskarna drog slutsatsen att studenterna med den dåliga lönen agerade som de gjorde, d.v.s. bytte inställning till den monotona uppgiften för att klara av att hantera den inre konflikt det innebar att utföra en till synes meningslös uppgift med en skitlön. För att helt enkelt stå ut fast de egentligen visste att det inte var OK. Kan det vara förklaringen till min plötsliga acceptans av dessa omotiverade regler, denna övning utan ett klart varför; att jag helt enkelt väljer sida i den inre konflikten. Vad är alternativen? Vad är lättast? Hur löser jag den splittring det innebär att sälja min skäl, min tid (mitt liv!) genom byggandet av små fultrista lådor? Jo, jag omfamnar reglerna, vilket i sin tur kräver att jag omtolkar upplevelsen av att följa dem till något roligt och givande. Kreativitet eller passivitet?
   Tänk 68-generationen (en symbol för min föräldrageneration; de som en gång brann men nu falnat eller blivit förbittrade "förlorare") "Nytänkande är för naiva ungdomar. Vi har försökt, det gick inte. Acceptera världen som den är, omfamna den, dra nytta av den". En syn på livet som en samling fasta regler, omöjliga att ändra. Drar en parallell till James P Carses definition av Ondska.

Spelets Regler

Nu började det. Först intro utifrån begreppen i James P. Carses bok "Ändligt och oändligt spel : en syn på livet som lek och möjlighet". Sedan workshop med regler, regler - traditionell, avbildande bildundervisning. Detta har vi att förhåll oss till:

Vi fick var sin ruta med tillhörande bild.
Denna bild ska avbildas tredimensionellt på respektive yta.
Hela ytan ska täckas, och hela bilden avbildas.
    Kände motståndet komma krypande direkt! Har åtminstone asfalterat min spelplan ... Problemet, utöver mitt eget totala motstånd, är: Reglerna säger emot sig själva. Ska jag lyda en regel, måste jag bryta mot en annan. Frågan är bara vilken. Börjar jobba, lära känna reglerna, får se vilken som kräver civil olydnad i upprättandet av mitt samhälle.

Sökandet

Slut på sökandet - här är svaret! Frågan är bara - var söka, och vad? Idealet, när det fångas,  visar en verklighet, ett utsnitt ur tid och rum, likt kartan enligt Doreen Massey.
   Jag står fortfarande handfallen inför idealet. Det finns där, men jag är alltid steget efter. Som att försöka greppa tänkandet medan tanken tänks. Jag kan föreställa mig det kommande (idealet som bilden av), och erinra mig det som skett (idealet som det som drivit fram något) - men att begripa nuet, där det är (det enda som egentligen är - idealet som drivkraften, själva strävandet efter det), förefaller mig omöjligt, utom genom handling. Performance blir en allt oundvikligare väg att gå.

En era är över - idealet som förgänglig dröm

Telefonstolpar, Erik Johansson.

Vad händer när ett ideal blir besannat, när drömmen realiserats, föråldrats, byts ut? (Tänker Vygotskij och hans tankar om fantasin som vårt redskap att anpassa och förändra vår omgivning, våra liv. Hur drömmen blir verklighet, som föder nya drömmar att förverkliga - och hur vi därigenom också blir våra ödens egna gudar). Har äntligen hittat ett objekt för gestaltningen: Ett gäng telefonstolpar. Närmare bestämt en miljon sådana. En handfast, rejäl symbol för ett ideal, där Telia knöt samman vår nation från norr till söder, och lät oss kommunicera över gränser, bortom horisonten, i realtid. Svindlande frihet, omtumlande kommunikationsrevolution. Här och där blev ett, genom elektriskt reproducerade ljudsignaler. Och nu: en era går i graven. Inte drömmen, idealet som sådant - men det har utvecklats till något nytt. Vi har kommit längre än vi kunde drömma om då min farfars föräldrar delade på en linje ut över Bohusläns klippor med de närmsta grannarna en kilometer längre bort. Men det som var en symbol för något nytt, blir nu något gammalt. En svunnen tid. Våra liv har förändrats, vår tankevärld - och nu, även vår fysiska miljö, där stolparna tas ned. En stor död skog som tjänat ut sitt syfte som samtalsledare, förmedlare, underlättare, budbärare, trogna i ur och skur ska nu gå ur tiden. Men nu träder även baksidan fram och dessa grova, gamla, giftiga trädstammar ska osentimentalt kremeras, begravas, förintas, förgöras. Dö en andra död. Adjö kommunikationens rejäla grundpelare. Adjö stolta träsoldater i strikta rader. Adjö fysiska tecken på samtal som färdas genom rumtiden.

Jag blir nyfiken på detta ideals rot - vad drev människor till ett sådant jätteprojekt? Och hur har det utvecklats, gjort med oss, våra liv och drömmar, ideal? Vad händer när stödstrukturer blir normaliserade,  onödiga, osynliga? Varför hålla kvar vid något som inte längre behövs? (Tänk scheman som tidsramar, organisatörer för lärande, arbete - Tidsramar som förkroppsligande något annat, ett ideal av struktur, kontroll?) Vad händer när idealet införlivas, approprieras, uppgår i vår (tanke)värld? Vad ser vi, förstår vi? Vad tar vi för givet så till den milda grad att vi glömmer det? Idealet blir här att synliggöra, uppmärksamma, accentuera.

Vad söker jag? Var söker jag?

The vanishing point - det undflyende idealet, det gäckande. Det som ter sig som en punkt, ett samlat något att sträva mot - men är det det? Trådar, linjer, horisont. Plastband, snören, tejp? Synvillor! Felice Varini här - och här. Och här!

Vi strävar mot horisonten - men borde vi söka någon annan stans? Som Carl beskrev sig: - inte höger, inte vänster, utan uppåt! Koncentrerar vi oss alls på det väsentliga - som med betyg - vi talar om rättvisa, när hela systemet är uppbyggt på orättvisa, att särskilja individer så de får olika rätt och möjligheter i livet! Dömer människor till livstids lidande eller fröjd beroende på prestationer utförda under barndomen (minns att vi satt upp 18 år som den magiska gränsen för inträde till vuxenvärlden!). Kan en person ställas till svars för något som begåtts som omyndig, och bära straffet (nu tar jag i medvetet för att tydliggöra min poäng) resten av livet? Tydligen när det kommer till skolprestationer ... Vi talar om mänskliga rättigheter, men praktiserar sedan endast medborgerliga, klassbundna.
  Ivan Illichs ideal blir mer och mer spännande för mig - han hävdade att i en sann demokrati bör vi inte ha rätt att ta reda på om hur kunskap uppnåtts, utan enbart vad personen kan och skapa skolsystem där den som väljer att studera senare i livet inte bestraffas, utan får det ekonomiskt bättre ställt genom ett räntesystem där innestående studiemedel skulle stiga i värde ju längre personen väntade med att studera (vilket skulle vara en rejäl fördel för arbetar- och underklass jämfört med nuvarande system). OK, det är inte Den Rätta Lösningen, men pekar på att vi kanske inte ska söka rätta till "felen" bara utifrån det som redan är, utan våga se utanför dessa begränsande ramar. Vad har vi för ideal och regler? Vem gynnar de, hur och varför?

Ideal som tankens kraft. Som görandet. Handlingen. Det dialogiska spänningsfältet mellan är och blir. Det möjligen möjliga, tanken före ordet, känslan som bär oss - framåt, någon annan stans eller tillbaks till "det egentliga" (Platon)? I skeendet att plötsligt (in)se det vi förut inte (in)sett, som får oss att se nytt igen - i en ständig kalla-det-vad-du-vill (cykel, linje, spiral, process?). Så åter igen: är idealet alltid långt ifrån det som är, eller kanske här nära - i? Och hur i hela friden greppa, gestalta detta gäckande, fånga det undflyende, frysa det rörliga är:et utan att det blir ett var?

Anamorphic typography - av Thomas Quinn