Skola?

Mitt stora sökande handlar i grund och botten om vad skolan egentilgen går ut på - vad ÄR skola och utbildning i västvärlden idag? Vad fyller den för funktioner, både de uttalade och de outtalade? Vad sägs utbildning leda till, och vad leder den till? Vad är det för symbolhandlingar vi genomför? Vad är det för ritualer vi gestaltar? Hur motiverar vi skolplikt och högre utbildning?
I den förändring som äger rum, där betydelser förskjuts, vill jag granska legitimiteten av skolan som institution - vad säger vi att skola är, och vad gör vi/skolan? (Både hur vi som verksamma inom skolan legitimerar vår verksamhet, och den bild av vad skola är och/eller bör vara som samhället har är intressanta att tydliggöra) Och, vare sig det vi säger att vi gör stämmer överens med det som sker inom skolans verksamhet eller inte så är följdfrågan: vem tjänar på det? Vilka syften tjänar skolan? Och vad händer med vårt "människovärde" (för att återigen använda ett tvetydigt begrepp)? Är det de demokratiska värdena vi tjänar i utbildningsväsendet, eller helt andra värden?

Citerar Niclas Rönnström "Pedagogik mellan dialog och monolog —
kommunikativa reflektioner över moderna samhällen och institutioner i ljuset av förintelsen":

Baumans varningar om att alltför ensidiga rationaliseringstendenser kan urholka moraliska och demokratiska aspekter i offentliga sektorer och skolan bekräftas idag av forskare som pedagogen David T Hansen och statsvetaren Erik Oddvar Eriksen.¹⁵ Inom pedagogisk forskning rapporteras tecken på på ensidig rationalisering som en effekt av den globala re-kontextualiseringen av skolor som aktörer på en marknad. Skolforskaren Carl Bagley menar till exempel att marknadiseringen av skolan formar skolkulturer, yrkesroller, identiteter och relationer utifrån konkurrens och överlevnad i en problematiskt stor utsträckning.¹⁶ Peter McInerney menar att det nya skolledarskapet har ökat avstånden mellan aktörer i arbetsprocesserna, och att ett ensidigt fokus på resultatuppfyllelse och kostnadseffektivitet medfört att moraliska och demokratiska aspekter av skolledarskap trängts undan.
(s. 36, Pedagogik som motstånd. Alba och Wibaeus. Holmbergs, Malmö 2010)

Även Henry Egidius tar i sin bok Pedagogik för 2000-talet (Natur och kultur, Stockholm. 2009) upp den förändring av ideal som skett från 80- och 90-talet till nu där skolan gått från frihet mot hårdare styrning. Målstyrning blir nu blir synonymt med kravstyrning och prestationer ska vara tydliga, mätbara och tidsangivna till skilnad från 90-talets mer svårmätbara bildningsideal (ibid, s. 172). Han drar vidare en parallell mellan Performace management inom näringslivet och skolutvecklingen och skriver att: "[l]iksom anställdas mål ska vara kopplade till företagets övergripande mål enligt denna modell för företagsledning, ska elevers och studenters mål i skola och högskola stämma överens med och samordnas med kompetensbehoven i svenskt och europeiskt näringsliv i ett globalt perspektiv." (Egidius, s. 173)
Var kommer den fria tanken in här? Och tankar om demokrati, medbestämmande? Vems ideal blir "goda" ideal (de eftersträvade, de som genomsyrar verksamheten); vilka elever behöver sålunda ändra eller inte ändra sina ideal? Sina planer, drömmar, mål? (Vare sig det handlar om att uppnå skolans mål, eller inte uppnå målen och därmed riskera att inte kunna fullfölja sina drömmar). Att vara motiverad handlar i det här sammanhanget om att vilja det skolan vill - och vad är det? Vilka normer lever i undervisningen och betygssystemet, så som det praktiseras? Vem formulerar och beslutar om mål för lärandet - och vad har dessa personer för åsikter, ideal? Jag funderar än mer över skolans självdisciplinerande verksamhet - om du inte följer skolans ideal, blir det straff. Skolan som auktoritär makt.

Ur janusz Korczaks "Barnets rätt till respekt", s. 44 , skriver han om vårt krav att blint respektera de äldre - och den dubbelhet det innebär (tolkar jag hans ord som), då vi samtidigt ser ner på tonåringar (som ju är både barn, och de äldsta bland barn):

Dessa obalanserade knölar driver omkring och muckar gräl med allt och alla, de slåss och gör skada - och utgör ett dåligt exempel. Och barnen själva delar ansvaret för detta, för ibland driver de också oss till vansinne. Det är dessa undantagsfall som upprör den respektabla allmänheten, som sätter ytliga men tydliga fläckar på barnens liv. Det leder till rutinåtgärderna: strama tyglar, även om det skapar förtryck, hårda tag, även om det sårar, stränghet, med andra ord - brutalitet.

Vad händer med barn som uppfostras aktoritärt?
Vad händer med samhället? Både det samtida och det kommande.
En hemsk, men tänkvärd film som tar upp dessa frågor är Das weiße Band, eller The White Ribbon på engelska. Här en trailer:

Om rädsla, döden och livet

Min guru Nina Björk har, åter igen, gjort en fantastisk krönika i P1, denna gång om det livsfientliga i att konkurrenssamhället har institutionaliserad rädsla som drivkraft - rädslan för att hamna efter, bli sist, sämst. Förlora i livets lopp.

Så låt oss fundera på vad det linjära tänkandet kring tid gör med våra liv. Så tvådimensionellt! Hit eller dit, fram eller bak - (för att "stå still" är ju i denna logik att bli lämnad efter, och automatiskt "bakom") alltid bara två alternativ. Där det ena är "bra" och det andra "dåligt", bara för att de motsvarar en "riktning" - utan att ta hänsyn till egentliga följder. Vi lämnar alla livets nyanser (och alternativa vägar - krokiga, backiga, cirkulära, hackiga eller svårbestämbara) därhän, och visst är det svårt - jag kommer hela tiden på mig själv med att också använda samma sorts förenklande terminologi, där ett antingen-eller tänkande lyser igenom. Kan det inte vara fler alternativ? Antingen -eller - och? Svart eller vitt eller rosa? Metaforer - som de vi har om tid - som istället för linjen brukar andra bilder, som för tanken till puls, andetag, något som inte bara har två. Sen och Då. Nu är ett mitt-emellan, ett bindeord som förbises, trots att det är det enda existerande (det som skett blir alltid till på nytt i nuets sken).

Det är en utmaning att lära om - tänka nytt. Eller våga det annorlunda. Både i språk, tanke och i fysisk handling.

















Kirsten Grönlien Zetterqvist skriver spännande i Svenska Korczaksällskapets skriftserie "Pedagogik som motstånd" (Alba & Wibaeus. Holmbergs, Malmö 2010) om livet som mer än en förflyttningssträcka mellan två punkter. Ur hennes bidrag Varför skall vi minnas? En filosofisk betraktelse plockar jag ut följande:

"Om vi lever med föreställningar kring människans liv endast i förhållande till vetskapen om att vårt livs riktning är döden, riskerar vi att summera och därmed reducera människans existens i förhållande till denna slutpunkt.
Det är en linjär tidsuppfttning där ögonblick efter ögonblick ordnar sig efter en linje som så i och med att döden inträffar plötsligt klipps av. Inom en sådan livsbild för döden den sista repliken.
Vi kan ha olika religiösa eller sekulära uppfattningar om livet före födseln och efter döden, men har vi fullt ut utforskat människans livsvillkor mellan detta tvåspann som ramar in existensen? Vilka livsbilder skulle bli möjliga om vi låter födelsens faktum vara utgångspunkt för de tankar vi gör oss om verklighetens beskaffenhet?
I den filosofiska undersökning som jag har gjort om födelsens fenomen väcks frågan om varat, särskilt förhållandet mellan 'är' och 'blir'. En poäng som blev tydlig i min forskning handlar om risken med att förstå det mänskliga varandet endast som ett ständigt blivande. Då kan 'är-et' lätt komma i skymundan, den varaktighet som följer med människan och mänsklighetens historia genom skiftande ögonblick av ständig tillblivelse." (ibid, s. 19-20)

Oktobertankar om betyg och bedömning - och den eviga frågan om vad i hela friden skolan går ut på

Bilden kommer från Ester Svensson, keramiker och illustratör.


Bra i Lärarnas Nyheter om litteratur som lyfter frågan om ifall dagens bedömningsformer verkligen är de rätta, samtidigt som artikelförfattaren efterlyser just frågan om bedömningens vara eller icke-vara: Vägning, mätning, rankning och sållning - vad gör det med oss?

Det finns många andra sätt att skapa dialog kring lärande och medvetandegöra läroprocesserna för/med elever. Till exempel genom den inte alls nya teorin om ZPD som Lev Vygotskij (eller Vygotsky på engelska) utvecklade för si sådär en 100 år sedan. Eller genom att använda sig av problembaserat lärande och arbeta utifrån teman istället för att förminska lärandet till tentamensplugg och faktamätning. Man kan se världen på många sätt; det finns inte bara en sanning, ett "rätt" sätt att lära eller mäta. Det finns inget som säger att det linjära lärandet (det t.ex. årskurser ger sken av) är bättre än det icke-linjära lärandet - det som sker i konstnärliga processer, men även i andra reflekterande verksamheter, där teori och praktik tillåts alternera. Och det finns inget på förhand givet rätt eller fel i att mäta eller inte mäta. Men vi bör fråga oss VARFÖR vi lär, VAD, och i så fall HUR? Samma frågor gäller mätandet av det lärda. Och, såklart, vad konsekvenserna av detta mätande blir.

Råkade dyka på ännu en tänkvärd blogg om vad vi gör, och varför: Målet med det vi gör
Måste vi hitta en färdig pedagogisk roll? (Och då menar jag inte sluta söka efter vårt uppdrag) Även om vi utgår ifrån styrdokument och lagar -och har en välformulerad uppgift för vårt arbete - Är det ultimata att vi hittar ett färdigt svar, slutar fråga? Om elever ska uppmuntras att fråga, och söka svar - kan inte också vi leva efter samma devis? Även om åren ger oss både erfarenhet och faktakunskaper som berikar vårt perspektiv på saker och ting, så kan vi aldrig bli "full-lärda", färdiga. Samhället förändras, skolan förändras (om inte annat så genom att just kontexten förändras), vi förändras, liksom de elever vi möter. Och andra saker består, så klart, trots omorganisationer och nya direktiv. Detta utesluter dock inte att vi försöker hitta riktningar att arbeta efter, minsta gemensamma nämnare och ta steg mot "det goda livet". Här bra tankar om skolans centrala innehåll från bloggen Körlings ord.

Ett uppmuntrande exempel från "verkligheten": Idag har inte en enda elev frågat om betyg. Jag imponeras av lärare som håller en undervisning där eleverna fokuserar på sitt lärande, inte bokstavskombinationer. Att hitta glädjen i att lära, se sin egen utveckling, se sig som kompetent framstår för mig som så mycket viktigare fokus, även om lärandemålen är de samma (om vi nu utgår från den situation som råder. Men vad är alternativen, och är de möjliga, önskvärda att nå? Och vad är syftet med förändring om vi riskerar att bara ersätta ett paradigm med ett annat? Dubbelhet!).


Utopia

Island where all becomes clear.

Solid ground beneath your feet.

The only roads are those that offer access.

Bushes bend beneath the weight of proofs.

The Tree of Valid Supposition grows here
with branches disentangled since time immermorial.

The Tree of Understanding, dazzling staight and simple.
sprouts by the spring called Now I Get It.

The thicker the woods, the vaster the vista:
the Valley of Obviously.

If any doubts arise, the wind dispels them instantly.

Echoes stir unsummoned
and eagerly explain all the secrets of the worlds.

On the right a cave where Meaning lies.

On the left the Lake of Deep Conviction.
Truth breaks from the bottom and bobs to the surface.

Unshakable Confidence towers over the valley.
Its peak offers an excellent view of the Essence of Things.

For all its charms, the island is uninhabited,
and the faint footprints scattered on its beaches
turn without exception to the sea.

As if all you can do here is leave
and plunge, never to return, into the depths.

Into unfathomable life.

Wisława Szymborska

Försmak av våren

Liten parentes ang. framtida studier: Har under hösten varit i kontakt med internationaliseringen på pedagogen och diskuterat möjligheten att göra ett längre studiebesök i Finland, detta pedagogikens mecka, under LAU 210 eller 270. Många uttalar sig positivt om vårt grannlands skola, få har sett det. Men är det bara är guld och gröna skogar - och var har den sunda kritiken tagit vägen?

"Eleverna är inte rädda för sina lärare men man visar respekt för lärare och rektorn. Finland har hög kvalitet i undervisningen och lärarna är duktiga och kräver prestation av eleverna för det är viktigt med kunskap i Finland (Min kursivering). [...] De använder försittning som straff. Det innebär att eleven måste komma till skolan klockan sju och sitta i klassrummet innan skolan börjar. Det är avskräckande, menar Laila."
(I Finland finns inga A- och B-skolor, Skolverket, 9 Juni 2008)

Citat som det ovan får mig att undra - Sen när tycker den svenska skolan att kunskap inte är viktigt? Och är inte just straffets syfte att skrämma (Läs: avskräckande, som ju intervjuade Laila själv säger) elever? Och vad, om inte lärarens omdöme om dem, är då eleverna rädda för? Den lilla insyn jag har i Finska skolan, från besök i mina kusiners skolor under 90-talet, får mig sock att undra vad det är som lärs, egentligen. Och om inte lydnaden har ett pris att betala i form av auktoritetsrädda, diskussionshämmade elever? Återstår att se, som sagt. 90-tal var 90-tal, nu lever vi i en upplyst tid. Bra att inte skolor delas upp i "bra" och "dåliga", och jag hade ett barns perspektiv (fast; är det inte just det perspektivet vi pedagoger behöver bli medvetna om?)

Skolan som maktinstitution?

Björklunds kamp mot "flumpedagogiken" är snarast att likna vid ett krig emot eleverna - ett vi och dom- tänkande, där skärpt disciplin ska skapa "ordning och reda" (som om det vore den enda vägen dit; som om inga andra eftersträvar en lugn studiemiljö) bland dessa oregerliga individer som inte vet sitt eget bästa (bra blogginlägg om det bisarra i skrämselpedagogikens motsatta effekt på Flumpebloggen och Lilla O).
I somras antogs en ny skollag som kommer trädde i kraft den 1 Augusti i år, och kommer att tillämpas på utbildningar från och med 1 Juli 2011. Visst finns det positiva aspekter med den nya, omarbetade och förtydligade lagen (det lilla jag har läst), men min skepcis till benägenheten att lösa problem med hårdare straff, kvarstår. Skolverket sammanfattar det så här:

"Lärares och rektorers allmänna befogenheter förtydligas. Fler disciplinära åtgärder ska kunna användas mot elever som stör andra elevers trygghet och studiero." (Skolverket, 13 Oktober 2010)

Disciplinära åtgärder så som utvisning från resten av lektionen samt kvarsittning högst en timma efter skolan har funnits även tidigare, så frågan är vad de nya reglerna ger för verkningar i skolvardagen. Jag reagerar också på den retorik man använt sig av när man laggt in straff (som ju disciplinära åtgärder faktiskt är) under en så positivt klingande rubrik som "Trygghet och studiero". Straff blir godtyckliga när maktförhållandet är som det är, inte för att jag tycker den omvända förslagen heller är bra (där elever ska få betygsätta sina lärare, vilket i sin tur ska kunna ligga till grund för lönesättning - same, same but different). Snabba, lätta lösningar nu, kan ge helt andra utslag senare.

Så jag drar, återigen, ett citat från mannen som sägs vara inspiratör till FN:s konvention om barnets rättigheter, för att påminna om vad den svenska skolan (skolpliktens kravfyllda titel till trots) bygger på för tankar:

Vi är dåraktiga nog att önska att ingen enda skall ställa till med besvär, att inte en enda av de tiotusen sekunder som utgår en lektion (räkna dem) skall skapa problem.
Varför anser en lärare att ett barn är bråkigt, medan en annan påstår att det är ett snällt barn? Vi kräver att barnen alla stunder på dagen skall bära en uniform av idel dygder, och att uniformen dessutom skall falla oss i smaken och passa in i våra egna mönster.
Kan man hitta maken till tyranni i historien? Nero har fått många efterföljare.
(Barnets rätt till respekt, s.67)

Sveriges Eleveråds Centralorganisation -SECO - riktade redan förra året skarp kritik mot förslaget om försittning (Fel med avstängning av elever grundskolan, 2009-04-14):

"- Man kan tycka vad man vill om regeringens skolpolitik, men här är Jan Björklund fel ute. Han utgår från att skolan ska bestraffa, men en sådan befogenhet har enbart domstolar eller vissa delar av det militära. En myndighet ska kunna garantera ordning och säkerheten på skolan. Då kan tillsägelser eller rent av skriftliga varningar vara rimligt, men aldrig att tvinga elever att stanna kvar i skolan som bestraffning".

Som blivande pedagog ser jag det som viktigare att sätta eleven först och utgå ifrån de yrkesetiska principer som antogs 2001 före partipolitiskt maktspel. Det finns många goda reformer, men vi behöver inte svälja allt:

Lärare förbinder sig att i sin yrkesutövning

• hålla de yrkesetiska principerna levande genom att dels återkommande diskutera och bearbeta yrkesetiska ställningstaganden i arbetet, dels ta upp de konflikter av etisk innebörd som uppstår
• påtala fel, komma med konstruktiv kritik och i yttersta fall genom aktivt handlande ingripa mot sådant som strider mot den människo- och kunskapssyn som lärares yrkesetik vilar på.
  
  (Att upprätthålla lärares yrkesetik, De yrkesetiska principerna, se länk ovan)

Processen, resan, vägen...

Processen är en stor del i betygsättningen, även om betygen i de flesta ämnen sätts utifrån uppnåendemål - på gott och ont; alla kan få MVG, våra kunskaper ska kunna jämföras i ett nationellt/internationellt perspektiv för att avgöra vår förmåga att ta del av vidare studier o.s.v. Men om vi ser till det lärande som faktiskt pågår, som process, här och nu - är det inte kontraproduktivt att ha fastare ramar, större faktafokusering? Vi glömmer så lätt att våra sanningar nu kommer bytas ut (eller gör vårt bästa för att glömma; och att fostra våra barn att bevara de "sanningar" vi kämpat för) - våra lagar, regler, mått på bra och dåligt förskjuts. Att då från vuxenvärldens håll sträva efter färdiga kakmixar för att få en så god kaka som möjligt nu (d.v.s. den tillfälliga slutprodukten, uppnåendemålet), istället för att lägga fokus på att ge barn skarpa instrument för den egna matlagningen, snarare stryper än eggar lusten att lära. För hur roligt är det att laga en kaka som alltid smakar likadant, när det finnsoändliga kulinariska smakkombinationer att upptäcka?

Dagens Korczak-citat blir därför:


En tiggare gör vad han vill med de allmosor han får, men barnen äger ingenting och måste avlägga räkenskap för varje sak som ställs till deras förfogande.
Det är förbjudet att riva sönder, förstöra och smutsa ner, förbjudet att ge bort något, förbjudet att tacka nej. Barnen måste ta emot och vara nöjda. Allt är förutsett och reglerat i förväg, både tid oh plats, allt är förnuftigt och välmenande och görs i god avsikt.
[...]
I gengäld förväntas barnen vara undergivna och uppföra sig väl. De må gärna tigga och försöka luras, bara de inte stälelr krav. Ingenting har de rätt till, allting beror på vår goda vilja. (En pinsam analogi kommer för mig: en rik mans älskarinna.)
Barnens fattigdom och materiella beroende har korrumperat de vuxnas attityd gentemot barnen.

(Korczak, Barnens rätt till respekt, s. 18)

























Vad menar vi med en demokratisk skola? Vem får vara med och bestämma? Och hur? Om regler och mål redan är fastlagda - då blir barnens frihet att själva välja väg, ströva fritt i tanken, en en chimär, hur goda våra föresatser än må vara. För i kursplanernas och årskursernas strama tidsschema finns ingen tid för utflykter utanför den raka vägen till målet; ingen tid för spontana pauser, simturer, begrundan av en vacker sten. Och frågan är: Är det verkligen med barnens väl och ve framför våra ögon vi lägger fast målen - är det inte i fruktan för att de ska tänka annorlunda, nytt, som vi indoktrinerar dem i våra tankemönster, försöker framställa vårt samhälles regler som det enda rätta? Är vi inte egentligen rädda för att de regler för status och bekräftelse vi själva "investerat" våra liv i, plötsligt kommer stå utan "värde"? Jag drar en parallell när jag läser Korczak-citatet till välgörenhet när det praktiseras i sin fulaste form - den som har ger till den som inget har; men inte tillräckligt mycket för att förändra i grunden, och utan att förändra reglerna för det "spel" vi spelar. En tacksamhet förväntas från - och därmed makt över - den som inget annat val har än att ta emot. Vi förklär vår makt i termer av godhet och omsorg.

Min pedagogiska "samtalspartner"

Har nu äntligen beslutat mig för den här terminens pedagogiska/filosofiska samtalspartner. Valet föll på Janusz Korczak, vars idéer och arbete ligger till grund för Barnkonventionen.

Börjar med att läsa den lilla, men mycket tänkvärda boken Barnets rätt till respekt. Här ett utdrag:

Vad värre är - barnet är svagt.
Vi kan lyfta det kasta upp det i luften, tvinga barnet att sluta springa, sätta stopp för dess ansträngningar.
Om barnet inte gör som jag säger har jag andra medel att tillgripa. Jag säger: »Gå inte dit, stå stilla, flytta på dig, inte röra, ge mig det.« Barnet vet att det måste ge med sig. Hur ofta försöker inte den
lille förgäves följa sin egen vilja innan han förstår att det är lönlöst. Han ger med sig och resignerar.
Under vilka extraordinära omständigheter skulle någon våga knuffa, slå eller slita i en vuxen? Men hur vanligt och harmlöst anses det inte vara ge barnet en klapp, en svidande dask eller ta det hårt i armen.
Känslan av maktlöshet skapar respekt för makt. Inte bara de vuxna, utan var och en som är äldre eller starkare, kan på ett grymt sätt demonstrera sitt missnöje, sätta makt bakom orden, kräva lydnad och kränka ostraffat.
Genom vårt eget exempel fostrar vi till förakt för den svagare. Det är en dålig uppfostran och ett dåligt förebud.
(Janusz Korczak. s.12, Barnets rätt till respekt, 2002, Natur och Kultur, Stockholm.)

Och en liten tanke apropå entreprenörskapsfostran:

Jämte förnuft och kunskaper är förslagenheten en hjälp i kampen för tilvaron och i kampen för inflytelserika positioner. En fixare som alltid är på språng för alltid mera i utbyte än han förtjänat. Utan skrupler uppnår han sina mål snabbt och lätt. Det krävs slughet för att förstå sig på människan, hon kan vara både en helgedom och en svinstia. (Ibid, s.15)

Entreprenörskap #2

Tendens har en serie om Entreprenörssjälar med anledninga av att Regeringen vill att alla ska utbildas till entreprenöter - Här ett spännande avsnitt Alla är vi entreprenörer.

Funderar över om entreprenörskap måste vara tävlingsburet? Varför tävlan - mot andra - så ofta är det vi ser som framgångskoncept? (Även om vi har målrelaterade betyg i sverige, så används de senare som relativa poäng så de räknas om till poäng - En kunskapssyn som förmedlar hierarkiskt tänkande - att det bara finns en viss summa kunskap, inte olika kunskap). Om den som är bäst på att presentera sig, är den med bäst idéer? Åter igen - form som kosmetika - så klart vi ska undervisa i presentationsteknik, "retorik", men att det ska få så oerhört stor tyngd, i samhället och i skolan, är vad jag vänder mig emot. Det går emot det demokratiska tankesättet om att alla ska kunna delta - om vi alla har olika styrkor, så varför premiera en?

Radioprogrammet drar en parallell mellan entreprenörskap och kreativa yrken som konstnärer, en parallell jag vet att många bildlärare redan lyft, och jobbar efter i sin undervisning - men då som ett sätt att samarbeta, bygga gemensamt, nätverka och nå längre tillsammans - inte genom att "komma högst upp" eller för att vinna mot andra. Jag vill därför lyfta en fråga om vad det är för underförstådda tankestrukturer vi har och ladda termen på nytt, i skolans värld. Entreprenörskap och kreativitet behöver inte vara synonymt med tävlan och "starkast vinner" - även om den nyliberala agendan är att denna rikedom sedan automstiskt kommer spilla över till de andra "stackarna" som inte "kan" vara i toppen (en agenda vars verkliga "positiva" samhällseffekter starkt kan kritiseras).

Om skolan ska vara en grogrund för ett gott samhälle, en demokratisk institution, vad ska lärandet kretsa kring då? Och vad är ett gott samhälle?

Om skolans segregerande effekter

Pressmeddelande från skolverket 29 Juli:

Social bakgrund styr ungas syn på demokrati

Ur artikeln:

Föräldrars utbildning har stor betydelse

Skillnaderna i resultat mellan elever är större i Sverige än genomsnittet för de europeiska länder som deltar i studien. Socioekonomisk bakgrund, kön och migrationsbakgrund är tre faktorer som har betydelse för resultaten. Socioekonomisk bakgrund är den faktor som framträder tydligast. Barn till högutbildade föräldrar når bättre resultat och inget annat europeiskt land i undersökningen visar en större effekt av föräldrars utbildningsbakgrund än Sverige.

Skolsegregation förstärker skillnader

Både elevens egen bakgrund och klasskamraternas familjebakgrund påverkar en elevs kunskapsresultat. De båda faktorerna samverkar också. Barn till högutbildade tjänar mer på att gå i samma klass som andra barn till högutbildade än barn till lågutbildade gör. Skillnaderna mellan elevers medborgarkunskaper förstärks därmed av skolsegregation.

Projekt-projektet

Igår var jag och träffade anställda vid projektet jag hoppas kunna följa - verkar lovande, men i vilken form jag kan följa dem återstår att se. De ska höra med de involverade ungdomarna okså. Vi diskuterade möjligheten att vara med elevgruppen helt; för att just lättare få deras bild av verksamheten nu, framtidstankar och tidigare erfarenheter.
Funderar även på ingängen i mitt skrivande; Att ta del av projektet blir en "verkligeht" att reflektera det jag ser i texterna mot, ett sammanhang som får mig att formulera klarare frågor och en kunskapskälla (de har en gedigen teoretisk grund samt många kontakter, en erfarenhet som jag ser fram emot att ta del av) och så vidare.
Vad är relevant att granska närmare? Hur jag ska förhålla mig i materialet till projetet och den "fakta" jag inhämtar återstår att se - jag använder mig hellre av det som just en källa till kunskap och eftertanke, än gör en studie av bara detta projekt, som det känns nu skall tilläggas ... Jag vil gärna se hur vi kan formulera en skola för alla; en pedagogik som inte från böran exkluderar, utan är motiverande (ja, jag skall ägna ordet motivation en reflektion ed; känns inte riktigt som jag är bekväm med att använda det än).

Nyckelord som de har med, som jag även skrivit om tidigare, och som skulle kunna vara utgångspunkt för vidare undersökning är bl.a: Motivation (många av deltagarna har inte själva sökt sig till projektet, och motivationsarbetet - att tydliggöra varför vissa saker kan vara nödvändiga att göra, samt hitta deras intresse/ingång, blir spännande ör mig att följa. Här en parallelll till grundskola/gymnasium i övrigt - hur kan skolan verka på ett "uppfångande" sätt innan problem uppstår? Varför tappar elever intresset? Vad är relevant, hur, när?), att se eleven i ett sammanhang, självkännedom, grupp-processer, social delaktighet (och i längden hållbarhet) och sysselsättning (=en känsla av "meningsfullhet" i livet så som jag upfattar det - och då inkluderat fritidssysselsättning m.m.)

Motivation är alltså ett ord som återkom vid mötet igår. Även termen interaktion som Louise fokuserar på tror jag kan vara relevant att använda för mig med; ordet används inte i den projetbeskrivning jag läst och heller inte i de "vanliga" kursplanerna, utan oftast just i sammanhang där eleverna inte har svenska som andraspråk, men jag tror det samhällspedagogiska perspektivet i projektet kan beskrivas med just en hög interaktion mellan lärare/anställda och ungdomar/elever. De teoretiska kunskaperna är något de måste ha med sig för vidare studier, men fokus ligger inte på att bara plugga i fakta, utan lärande/varande i ett mycket vidare perspektiv.

Tar gärna emot tankar och synpunkter från er andra! Era erfarenheter, något jag verkar ha missat, spännande rapporter, etc.

Skolans jämställande effekter

Mina största frågor den här terminen är: Vad är skolan bra för? Hur kan vi som pedagoger utforma skolans verksamhet så att ALLA elever klarar av att nå de uppsatta målen, och på så visa få så goda förutsättningar som möjligt i framtiden? (Tänker här på temadagen jag skrivit om tidigare om kopplingen mellan betyg och livsvillkor senare i livet, Utbildning - nyckeln till framgång för ungdomar som varit placerade i samhällsvård?)

Här ett positivt exempel på att negativa trender kan brytas, just genom att inte särsäkilja - och på så sätt ge ett bättre individuellt stöd:
När skolan fungerar som allra bäst

Lärare = ledarskap = makt?

"Power is not an institution, and not a structure; neither is it a certain strength we are endowed with; it is the name that one attributes to a complex strategical situation in a particular society."

Michel Foucault

Kommunikation och mottagare

Sen när kan renar läsa?
Visualiserad tanke om textens relevans eller icke-relevans. Om form, plats och medium.
(Texten lyder: "Rengräns". Foto taget i Puolanka stadspark, sommaren 2010)

Ang. senaste tidens term-rannsakan

Känner att jag behöver förklara lite av vad alla dessa underliga blogginlägg senaste tiden handlar om: Jag försöker göra orden till mina genom att problematisera dem; klä av dem, förvägra dem all rekvisita, granska dem och mina föreställningar om dem, ladda dem på nytt. Så jag kan känna att det är mina ord när jag använder dem , inte bara klyshor jag läst i nån fin bok (Även om de är det från början ;) Men nu har jag knyckt dem, och knådar dem smidiga för mitt syfte). Att jag begriper, griper dem, känns viktigt. Håller dem bekvämt i min hand nu när jag ska försöka forma min första rejäla tankeskulptur med deras hjälp.

Roller, identiteter? Möjligheter? Frihet?

Har funderat en hel del över projektet och min ingång i det - tror inte jag förkastat något av de tidigare idéerna egentligen, men formuler och omformulerar frågan för mig själv. Efter att ha läst bl.a. "Deltagare och åskådare", samt tagit del av "Disidentifikation" på Konsthallen och en del av symposiet i anknytning till det (The Lab), så funderar jag på om det inte helt enkelt vore bra att gå tillbaks till temat roller/identitet och titta på elev-lärar-rollerna/identiteterna. Eller; vad som förväntas av mig när jag blir lärare (spännande metamorfos det här; att gå från larv till fjäril, eller kanske dagslända? Är lärarutbildningen att betrakta som puppstadiet i så fall? Funderar på om inte många studenter just ser sig som det - i vilande fas, inte direkt några studentrevolutioner i sikte), hur jag agerar och hur de som förväntas ha rollen elever agerar/förväntas agera (som vi nu; en "dubbel" roll: Att både se sig i eleven och läraren). Jag funderar på om skolan är en scen där roller övas in, eller en fri arena för fria aktörer, och hur detta påverkar det som görs i denna institution. Vad vill styrdokumenten, vad vill betygskriterierna, vad vill lärakåren - vad sker bland eleverna?
Det var en spännande artikel om just eleven som stereotyp i PM för ett tag sedan, får leta upp den ... Och en del om olika elevroller fins det väl skrivet, samt elaka karikatyrer av olika "lärarroller/typer". Men vad är det för samspel? Vad sker det för metamorfoser i lärandeprocesser? Hur kan vi lösa upp tänkandet kring de klassiska rollerna? Finns det någon frihet för tanken och varandet i våra fasta förväntningar/ramar för vad som ska ske, och hur det ska ske? Hur ska det går till, hur ska det presenteras? (Tänker här närmast på all formalia; förpackningarna av retorik och uppsatsmallar som likt ramar kring konst får innehållet att verka akademiskt/värdefullt/ - ett sätt att bedra oss själva och betraktaren då mer tid ägnas åt att få fotnoterna/ramen/det akademiska språket rätt än åt själva tankearbetet/skapandeprocessen, samt den hierarki som finns i bedömningen: Elev presenterar, lärare bedömer, elelr ger feedback. Elevgruppens åsikter i övrigt räknas bort, ses som mindre värda). Jag vill se om jag kan ta fasta på det som sker i bildvärlden, och se på skolan utifrån det perspektivet. Och tvärt om. Kultur som kultur liksom. Den rörliga tankeväven, en hjärtrytm och andetag av mänsklig handling som bildar mönster i våra liv. Levande så länge den är fri, död så fort vi försöker "bevara" den genom att hålla fast i ett "nu" som genast blir ett "då" genom att skärma av från "annat". Kultur flyter, rör sig, tar in nytt och omformar, nyskapar. Kultur är förändring. Men vad är identiteten, i den? Vad är möjligt, eftersträvansvärt?

Moti-vadå?

Om vi skapar oss själva, och skapas av det sociala skeende vi deltar i, samtidigt som vi skapar själva skeendet; hur skapas då motivation att lära? Att vara, leva, förändra, skapa?
Många jag talat med säger att det är något som kommer inifrån; och visst håller jag med om att jag aldrig kan motivera dig till att lära, om du inte själv vill (eller vice versa). Men samtidigt ser jag det som en förutsättning för förändring att vi, som dialektiska varelser, ingår i ett utbyte med omvärlden, där vi berörs av det som sker. Någonting skapar en tanke, vilja hos mig, en motivation att lära. Den uppstår inte bara ur intet.

Men kanske är det mer rättvisande att titta på det vi kallar motivation i skolan som viljan att lära det som samhället ser som värt att lära och därför synliggör. Vi är redan i världen och därmed involverade i den. Allt liv är plus, handling, skeende i sitt varande. Jag tror ytterst få människor inte motiveras att lära eller göra något, apatiska flyktingbarn möjligtvis. Men är inte deras vilja snarast förlamad, av att omständigheterna/omgivningen inte tillåter dem att leva som de vill, sin motivation? Det här vet jag alldeles för lite om, så jag ska nog låta bli att diskutera det... Min poäng är väl lite att: Vi lever - är - tänker - engageras. Motiveras. Men kanske inte det som ses som relevant, vinstgivande, produktivt, och därför förblir osynligt eller stämplas som negativt beteende av omgivningen.

Läser Ändligt och oändligt spel : en syn på livet som lek och möjlighet av James P. Carse och plockar ut det här (blandat med mina egna tankar. Jag utgår här ifrån jaget som min tilltänkta proffession/roll som lärare och du som elev):

Att beröras av någon är en ömsesidig handling, en handling som berör och påverkar båda parter. Jag tänker att frihetlig (känner att demokratisk är ett allt för problematiskt begrepp för mig att använda just nu) undervisning och lärandeprocesser handlar om just beröring: Ett möte som sker; som inte går att förutsäga och på så vis inte heller går att planera utkomsten av, som påverkar och förändrar både "lärare" och "elev" - en dialog där rollerna upplöses och ingen hierarki längre finns mellan lärd och olärd. I denna oförutsägbara, ömsesidiga handling är allt möjligt, just för att det inte finns några i förhand satta ramar eller riktlinjer.
Ett annat sätt att se på lärande,som känns igen från vårt skolsystem, är det då jag rör dig i en enligt mig lämplig och på förhand bestämd riktning, med ett bestämt mål (kursmål, lärandemål etc). Detta lärande, rörande av den andre, kräver att jag (läraren i det här fallet) är konstant i min roll, opåverkad, orörd. I denna fiktion ingår alltså inte jag/läraren i de processer som sker; inte heller finns det något överraskande eller nya upptäckter i detta lärande (upprepande).













Jag tror kreativiteten hämmas då den ska fångas i på förhand givna ramar (då inte sagt att övningar och mallar inte fyller en funktion; men vi får inte gå från att ha dessa som hjälpmedel till att bli bundna till dem -då ger det som skulle träna oss i frihet en för trygg trygghet; en förenknad verklighet att gömma oss i. Något jag känner starkt nu i C-kurstider. Klarar jag verkligen av allt det ansvar denna frihet kräver??! Svindel av rädsla och glädje - en nyfödd insikt om att JAG ÄR FRI!). Nyheter kommer bara med svårighet prodceras i en skola, i ett samhälle, där lärandet förtubestämts; där vägarna är utstakade och målen klara. Nyfikenheten är dynamisk och dialogisk, inte passivt accepterande. En skola som säger sig vara demokratisk bör innefatta dialog och möten - dialoger som inte har färdiga svar, som hittar nya vägar och språk. Som upptäcker och samtidigt nyskapar de områden den utförskar. Som tillåts vara kritisk mot de ramar som satts upp. Mot de begrepp den förespråkar.
En demokratisk skola, i bemärkelsen frihetlig, har inget definitivt slutmål, inget slut. Det är ett tragiskt sätt att se på människor som "hela"/"färdiga" eller "ofärdiga"/"trasiga". Ett rangordnande som talar om det större som det bättre, det mindre (den outbildade, barnet etc) som mindre värt. Som en andra klassens medborgare, som inte förstår att ta egna beslut, förvalta sitt eget liv. Någon som måste bekyddas - speciellt från sig själv. Och ledas. Röras i en bestämd riktning. I en bestämd takt. Annars blir det Straff. Som ska synas och kännas. Länge. En tanke om att det vi en gång varit, är vi alltid. Inte: det vi varit med om ger oss erfarenheter, som vi kan relatera till och se i nytt ljus. Omtolka.

Dagens Sverige har individualiserats så till den milda grad att Jante biter sig själv i rumpan. När allt ansvar för vad som sker i livet läggs på individen, samtidigt som chanser till senare bättring samtidigt tas ifrån oss, gäller det att prestera max från första ronden. Agnarna skiljs tidigt från vetet (men frågan är om inte denna process egentligen är att likna vid ett slumpens lotteri, som slukar både det ena och det andra), en process som sedan fortsätter livet ut. En fiktiv tävling i svart-vitt där det ständigt gäller att vinna, för att inte förlora. I denna ständiga tävlan om gunst i samhället, om rang, status och aktning, gäller det att inte sticka ut på fel sätt; att inte stöta sig med fel personer eller tänka det som inte redan accepteras av samhället och därmed inte belönas. En självreglering träder in. Censur utan synbart yttre våld eller tvång (mer än i de mest utmärkande fallen av "felsteg", såsom misstänkliggörandet av sjuka och arbetslösa). Det "individualiserade" samhället likriktar sig själv. Eliminerar effektivt inre kritik som kan hota dess existens. Så praktiskt. Alla har ju getts "samma chans" att lyckas, på sin enda chans. Jante myser. Rättvisa är skipad; ingen ska få mer än någon annan (hemspråk, extraundervisning o.s.v); detta är att betrakta som doping eller fusk i den "rättvisa"samhällstävlan alla förväntas delta i (den som utgår från att vi alla har samma sociala och ekonomiska förutsättningar hemma, den som förbiser strukturellt förtryck, den som utgår från en romantiserad bild av barndomen som något skyddat; ett liv i Bullerbyanda).

Jag vet att jag hårdrar resonemangen nu (Argh, detta underliga ord! Tycker alltid det borde vara hårddrar!!! Att dra ngt till sin spets, liksom!), men försöker visa på mönstret; ett underliggande dubbelhet i tankesätt kring rätt till utbildning genom Tvång, Straff eller Hot. Lite som med diskussionerna kring burkaförbud. Att argumentera för demokrati genom icke-demokratiska metoder gör att vi riskerar att hamna där de ryska revolutionärerna hamnade, nämligen i raka motsatsen till det från början önskade. Målet helgar inte medlet. Jag ställer mig ytterst tveksam till om det går att skapa något genom att tillämpa dess motsats eller motverka något genom att använda sig av just det.

Demokrati?

Vad är demokrati?

Känner att mitt ämnesval under C-kursen, men också min (förmodade) framtida proffession kräver av mig att jag problematiserar, och också försöker besvara detta. Värdegrunden ska genomsyra hela skolans arbete, men vari består dessa värden, om vi granskar dem närmare? Vad består skolans demokratifostran i? Vad menas med demokrati? Om jag ska undervisa i demokratisk anda, vad menas med det? Vad menar jag? Hur kan skolan vara demokratisk? Vad menas med en demokratisk undervisning i praktiken?

Ställer mig frågan hur skolpliktens påtvingade "lärande" kan bli demokratiskt lärande? Är det majoritetens diktatur? Konsensusbeslut? Deliberativ demokrati? (detta har tydligen skrivits en hel del om och setts som ett ideal för skolundervisningen. Får sätta mig in i den diskussionen djupare). Att alla ska enas?

Lever vi i en demokrati? Är minoritetsregeringar demokratiskt försvarbara? Är demokratiskt valda partier alltid demokratiska? Och vad i hela friden har kungligheter med saken att göra? Hur kan det komma sig att alla de som inte röstar inte syns mer i valresutlaten? Hur ska jag kunna undervisa i demokratisk anda, då det vi kallar demokrati samtidigt visar sig vara en schimär och snarare är att se som ett ord att slänga oss med för att få internationell aktning; en utopi om rättvisa och folkstyre som trots vackra ord inte praktiseras. För det handlar om makt. Inte medbestämmande. Och en vilja att vara lite bättre.

Hur skapas en god klassrumskultur som värnar de demokratiska värdena? Och vad består dessa värden i då de levs? Att alla får komma till tals, att alla får uttrycka sin åsikt, respekteras ... Men är dessa åsikter alltid demokratiska? Var går gränsen för vad som kan/får uttryckas? Allt? Så länge eleven uttrycker sig tillräckligt retoriskt skickligt (Jimmy Åkesson)? Vari består en undervisning som får eleverna att bli demokratiska medborgare även efter avslutad skolgång? Och vad är i så fall en demokratisk meborgare? Är vi det nu? Eller bara ett gäng skendemokrater i en skendemokrati?

Det som gör demokrati till demokrati är, vad jag förstår, inte att vi är eniga utan att vi har rätt att vara oeniga och till och med uppmuntras därtill. (Liedman s.20 i "Kunskap och begrepp. Centrala motiv i våra läroplaner". Liber, Stockholm, 1986)