Nära Tidens Slut

Märker att jag försöker hålla mig från att blogga för att "spara mig", dämma upp en massa till slutbloggen på fredag, men vad tusan. Får väl ljuga ihop nåt då, eller reflektera ytterligare.

Hade individuell handledning idag, och det var verkligen lättande, som att "bikta sig". Allt löser sig nog, bara jag gör det jag ska ;)

Pratade om olika tolkningar; om hur en man resp. kvinna påverkar betraktarens läsning, om klädseln, titlar och referenser. Hm. Som sagt; känns som jag fortfarande söker (förstå mig rätt, det är ett trevligt tillstånd); det är ett ämne som inte tar slut. Varje gång jag tycker mig förstå något, öppnar sig en annan fråga.

Har alltså gett upp mina passiva läckande glas (dom där vattnet mäts upp av en person utanför bild, undantaget en hand), och istället filmat människor som dricker vatten ur läckande glas. Om glasfilmningen var en visualisering av vår förståelse av tid, så är filmerna med "drickarna" en konsekvensanalys av mötet mellan våra liv och denna förståelse av tid. Hur vi tolkar tiden, upplever den, tror att den är. Och hur vi sedan beter oss därefter.

Tolkningarna av visualiseringen kan nog, hoppas jag, gå isär, men jag har i handledningsträffarna (både de individuella och gemensamma) mest fokuserat på skol- och kunskapsperspektivet. Inser att jag däremot "privat" och också här på bloggen övervägande fokuserat på annat, såsom olika tolkningar av tid, ekonomi, global politik eller andlig törst. Det hela är nog mer att se som ett försök att fånga ett allmänt, nutida västerländskt förhållningssätt till tid, liv. (Även om jag varit inne på just hur en visualisering av tid i sig skulle se ut med).

Fysiken har ett stort tolkningsföreträde till det världsliga, fysiska, men också till tiden, som ju räknas in under dimensionerna. Vi får inte glömma att det till syvene och sist ändå handlar om just tolkningar av verkligheten och inte en verklighet i sig även i Fysikernas fall; även om det sker med matematikens språk som kan verka relativt exakt, vilket inte på minsta sätt säger att det är mer "riktigt" eller sant än någon annan tolkning; språklig eller visuell. (Hur noga vi än räknar på vår omvärld, eller beskriver den med ingående formler; ja rentav bevisar den, så kan vi ändå inte förnimma just den verkliga verkligheten så som vi förstår den genom våra kroppar, utan måste först tillgodogöra oss det matematiska språket, för att sedan utifrån våra egna sinnlkiga erfarenheter och referensramar tolka det den försöker förmedla). Men de språkliga metaforernas religiösa förflutna hänger envetet kvar i vår vardagliga uppfattning av tid. Jag har velat visa på paradoxen häri, men samtidigt försöka begripa hur de olika synsätten påverkar "bilden" av tid, för att få blicken att klarna i det konstnärliga gestaltningesarbetet.

För den som undrar vart minimeringsprojektet tog vägen så kan jag avslöja att det lades ner på tisdagen efter det startades upp, d.v.s. efter fem dagar istället för sju som var första planen. Tyckte ganska snart det kändes irrelevant för gestaltningen; inte helt det jag sökte efter. Det var inte speciellt jobbigt, men inte en stor lättnad heller, och de eventuella sociala konsekvenser som kunde varit av intresse att för undersökandet (social utsatthet, undrande blickar, kommentarer o.s.v.) skulle antagligen dröjt ytterligare några veckor eller månader. Det avgörande var dock den här:

Hade efter kvällens upptvättning av kläderna helt enkelt glömt att sätta på handdukstorken, och var för bekväm för att gå till skolan och frysa. Så ni ser: jag är en själ utan geist, ger inte allt för konsten.