HögTid för reflektion, v.21

I vår sex veckor långa gestaltningsprocess har vi utgått från temat konflikt, men ämnet har ändå varit öppet för ett oändligt antal tolkningar och förståelser. Vi har haft en given tidsram att förhålla oss till, det gemensamma övergripande temat, kravet att fokusera på processen/synliggöra vårt eget lärande och dra paralleller till skolvärlden. Men dessa ramar ihop med just den fria och relativt långa tiden för detta har gett fantastiska möjligheter att utvecklas både didaktiskt och konstnärligt, då det skapat utrymme för reflexivitet och en fördjupad dialog inom de grupper om ca tio personer som vi haft handledning i/med under tiden. Vi har inte bara ytligt satt oss in i ett ämne för att krysta fram ett vackert/uppseendeväckande/spännande alster, utan haft chans att pröva våra idéer på djupet, själva och i grupp, för att pröva, söka och förkasta uppslag och "skisser", och sedan sålla bland idéerna, ta ett beslut, gå vidare och utveckla vår gestaltning. Vad är det vi vill att betraktaren ska erfara och hur når vi bäst fram till detta uttryck? Ett forskande kring det visuella, där bilden fördjupar och återfår sin kommunikativa och betydelsebärnade innebörd. Där vi utmanat oss själva att lära oss nya tekniker och finna nya visuella uttryck än de vi vant oss vid att använda, inspirerat och inspirerats av gruppen.

Som blivande bildlärare ser jag det som självklart att använda mig av detta processlärande, där grupp och omvärld spelar starka roller i gestaltningsarbetet, och TID avsätts för en verkligt forskande i ett ämne, där närmandet skapar aha-upplevelser samt ger eleven tid att utvecklas då denne utvecklar sina resonemang och sitt visuella uttryck, får tid att tänka varför, eller varför inte hen väljer ett visst uttryck (jmfr. Hannulas resonemang om fördjupandet i en diskurs på s. 24, 25 i ”Allt eller Inget”). Att teorianknyta de visuella studierna och trycka på att Bildämnet är ett kommunikationsämne, där det inte bara handlar om att måla något trevligt att vila ögonen på eller uttrycka sig själv för sig själv, utan även bli medveten om omgivningens läsningar och förståelser, samt placera sig/verket i en kontext (Mika Hannula citerar i sin text ”Allt eller inget” s.21 Juha Manninen ang. processen och analys av en världsbild). För att kunna arbeta på detta sätt som lärare mäste vi självklart även ha genomlevt processen själva, föra att kunna förstå och förklara dess olika faser för eleverna, och kunna handleda dem på ett givande sätt.

Julia stack till mig en mycket intressant bok, ”Elevernas tid och skolans tid” av Ingrig Westlund (1998) som på ett mycket intressant sätt belyser en del av den problematik jag försökt komma åt i min gestaltning, då hon problematiserar skolans stelbenta sätt att organisera tiden/kunskapsinhämtningen efter timplaner och scheman. Det är allmänt vedertaget att alla elever har olika förutsättningar att lära – detta varierar inte enbart från elev till elev, utan samma elev kan ha olika lätt att lära olika perioder i livet, eller olika tider samma dag. Att hålla lektion före eller efter lunch kan spela en mycket stor roll för det lärande som kommer ske, vilket belystes mycket i första pedagogikkursen LAO 110. Men även den sociala miljön i sig, som sociokulturell teori fokuserar på spelar in i allra högsta grad på hur ”fort” eller hur ”mycket” vi lär oss på en viss tid.

Min gestaltning med läckande glas är alltså en tolkning av av vår (subjektiva) upplevelse av tid, och människorna som dricker vattnet på mina inspelningar får gestalta hur vi som subjekt förhåller oss till och agerar efter denna förståelse. Ingrid Westlund tar i sin bok (Elevernas tid och skolans tid, s. 28-30) upp två huvudriktningar inom förståelsen för tid som jag tycker käns relevanta för det tema jag arbetat kring, den Ontologiska tidsaspekten, som kan sägas representeras av fysikens antagande att tiden är en dimension, (en del av verkligheten så som andra objekt, bortsett från att vi inte kan uppfatta den med våra sinnen, och alltså något högst verkligt) och den Epistemologiska tidsaspekten istället säger att tid bara finns då vi människor erfar den (en dialog mellan den yttre tiden och vår inre upplevda tid som kan variera. ”upplevelse av tiden blir en förutsättning för tiden”, ibid.s.28).

Westlund har även med ett citat jag fastnade för från Norbert Elias (Elevernas tid och skolans tid, s. 29) : ”Vi bygger vår erfarenhet och upplevelse av tiden på det som finns och accepteras i det samhälle vi lever i.” Det är denna upplevelse av tid som varit central för mig att fånga, försöka förstå vart den kommer ifrån, vad den beror på och hur den berör oss.

Westlund tar även upp Bergsons syn på tid, där han pratar om två sorters tid, d.v.s. Tidrummet/rumtiden och varaktigheten/tidsflödet:
”Vår praktiska orientering i rummet får grepp om oss på bekostnad av tillträde till varaktigheten. Kraven från omvärlden kommer som slagen från en metronom och klipper av rörelsen i vår livsrytm. Att leva rutinmässigt är inte att leva sitt eget liv. Frihet är att hänge sig åt varaktigheten” (S.30 ibid. Min kursivering).
Vi talar ofta om att vara ”fri som en fågel” eller på annat sätt leva i samklang med naturen, men det är absolut inte detta stadium jag eftersträvar med min tidskritik. Bergsons citat ovan fångar på ett bra sätt det hela. Vore jag en fjäril hade jag levt mitt liv i en cykel, utecklats (kroppsligt), ätit, vilat, fortplantat mig och dött, alltså inte heller valt min egen tid, varit fri. I skolans och vår kulturs förväntningar på individens agerande efter tid ligger också invävt denna ofrihet, där individen fråntas rätten att själv bestämma över sin egen tid, att utvecklas och vara fri även i tidrummet.

Under onsdagens handledning blev jag tipsad av K om Maria Fribergs bilder av kostymklädda män. I hennes bildspråk ser jag en parallell till mina strikt allvarliga personer, som lätt tappar distansen till sitt eget görande. En mild karikatyr över vårt samhälle för att bättre se de karaktärer vi själva representerar, det spel och de roller vi spelar. Utan att för den skull skratta elakt åt någon; jag är minst lika delaktig som någon annan och vill väl just därför genom min gestaltning lyfta det, problematisera det och inbjuda till dialog och eftertanke.
Men i det omättliga, omåttliga tidshetsen i gestaltningen ligger också något girigt. Att bara häva i sig, skynda mer och mer, utan egentlig törst. Eller, om det nu blivit en törst, så är den frikopplad från våra primära behov, snarast bulimiskt, tvångsmässigt. Hur och vad ska vi lära/göra om vi inte har någon egentlig längtan att göra det, ser några skäl mer än just själva görandet i sig, eller den kvantitativa inhämtningen? En marknadasanpassning av själva vårt varande, där tid är pengar, liksom kunskap är pengar, och vårt varande bör rationaliseras till det yttersta.

Med mig i arbetet har jag hela tiden haft essän vi skrev tidigare i våras om bedömning. Klipper helt enkelt in några citat med små förändringar för att tydliggöra vart jag började mitt forskande om vår förståelse av och förhållande till tid, och vad för grundsyn som präglat min gestaltning:

"En flexibel skola som kan ge utrymme, tid och resurser för att se varje elevs behov, där lärande i grupp ses som ett sätt att lära mer och en samhällsnödvändig övning i samarbete och solidaritet, borde vara målet om vi vill ha ett samhälle där alla kan och vill delta. [...] Sven-Eric Liedman skriver i ”Tankens lätthet, tingens tyngd” (2004) att den svenska liberalismen idag betonar individens rätt till en rad olika punkter, så som åsikts-, yttrande- och ägandefrihet, men inte de civila rättigheterna. En s.k. negativ frihet, där ansvaret läggs på individen om denne inte lyckas trots sina friheter. I realiteten menar Liedman, har människor inte samma möjligheter att förkovra sig, främst på grund av olika sociala och ekonomiska bakgrunder. Denna negativa frihetens tankeformel tycker jag mig se speglad i skolans betygssystem, där de individer som av någon anledning inte tar sig igenom kurserna på angiven tid ”straffas” med ett Icke Godkänt. Möjligheterna finns där, friheten att vara en (ekonomiskt) fri individ i en fri framtid efter utbildningen, för den som tar sitt ansvar och studerar. De andra får helt enkelt skylla sig själva. [...] En elev behöver inte skrämmas till lydnad att lära, om dom vill lära. Bara till lydnad att lära det ”rätta”, på ”rätt” tid, men frågan är vem och vad detta tankesätt gynnar mest."

Så tidspress, betygshets, stress och ofrihet är för mig intimt förknippade ämnen. Jag hoppas betraktaren kan skratta år det tragikomiska i situationen i min gestaltning; En situation som åt minstonde jag känner allt för väl igen, både från egna erfarenhet och som utomstående betraktare, från skolvärld och vardagsliv, busshållplatser eller arbetsplatser. Drick fort! Drick mest, var bäst. Låt inte tiden gå till spillo.