PS (Spelets regler)

Det som inte kom med - stigarna som lämnades outforskade, trådarna som spanns men hamnade utanför väven. Vill samla dem här för eventuellt framtida bruk. De är inte skräp, utan led-trådar vidare. Från detta och in i nästa fas/projekt/tanke.(Lägger upp lite fler bilder i morgon)

Teori jag snubblat över av en slump, som kanske kan förtydliga mitt sökande, vad mina luddiga motfrågor var ett försök till visualisering av:

  

 Idén är en historisk förankring av allt som är gäckande, halt och flyktigt i en sannings tillblivelse. Men den kan vara detta endast om den erkänner denna aleatoriska, gäckande, hala och flyktiga dimension som sitt eget reala. (Badiou, Alain, s. 23. Kommunismens idé. Tankekraft förlag, Hägersten. 2011)

 En idé påstår alltid att en ny sanning är historiskt möjlig [... och] är en oändlig uppgift, eftersom skapandet av nya politiska sanningar alltid kommer att förskjuta skiljelinjen mellan statliga, och därmed historiska, fakta och de eviga konsekvenserna av en händelse. (Ibid, s. 27)

 Jag har försökt fånga det bisarra i att fånga kulturen, frysa idén, avgränsa process genom förtingligandet, exkluderandet som ska göra den exklusiv. Förtingligande kan, som inom konsten, vara ett sätt att symboliskt konkretisera och peka på företeelser för att kunna prata om och lättare analysera dem, men det kan också vara ett sätt att försöka påstå att processer och idéer kan ägas, som ting. Jag ser idé och kultur som ett görande, något som behöver levas för att vara (även om både kultur och idéer kan plockas upp senare och levas igen, men alltid i en ny tolkning beroende av kontext) och inte enkelt kan få sitt värde genom samma lagar som ting (tänk kulturexklusivitet, där "svenskhet" eller "konst" görs till något exklusivt för de få invigda, "värdiga"):

[D]en centrala frågan idag [handlar] om knapphet och reducerbarhet, vilket gör att kampen kan beskrivas som en strid mellan exklusiv och delad egendom. [...] Idéer, bilder, kunskap, koder, språk och till och med affekter kan privatiseras och kontrolleras som egendom, men det är betydligt svårare att bevaka ägandet, eftersom allt detta så enkelt kan delas och reproduceras. Den finns en ständig impuls som driver dessa produkter mot att undfly egendomens inskränkningar och bli gemensamma. Om du har en idé som du väljer att dela med mig innebär detta inte att din nytta av idén minskar - tvärtom ökar den i regel. Faktum är att idéer, bilder och affekter måste delas och bli gemensamma för att deras produktiva förmåga ska maximeras. När de privatiseras minskar deras produktivitet dramatiskt - och samma sak sker, skulle jag vilja tillägga, när det gemensamma omvandlas till offentlig egendom, det vill säga underkastas statlig kontroll och förvaltning.

(Hardt, Michael s. 194-195. Kommunismens idé. Tankekraft förlag. Hägersten, 2011)

 Att behandla kunskap som fast materia, kultur som något som kan ägas av en exklusiv grupp, eller kan/borde kontrolleras genom institutioner (litterär kanon etc) är en paradox då den genom att påstå att kultur/materia/världen som den är idag kan avgränsas och uppdelas på sätt som är fasta och därmed bestående (oändliga) samtidigt blir en ändlig bild av verkligheten och livet, då processer av ständigt pågående föränderlighet förnekas.

Bilder ur The Medium is the Messge. An inventory of effects av Mc Luhan och Fiore (Bantam Books. New York, 1967). Klicka för större bilder! 

 

Den sjunde dagen

Nu är allt klart. Eller är det det? Är det bara uppvärmning än?

Visuell lägesrapport för idag:

BeSTÄNDIGhet? (Spelets Regler)

Vad är och förblir som det var? Norden, enligt andra versen i "Du gamla, du fria" - Eller du friska, som det tydligen var länge om man får tro svenska Wikipedia (sången i sig är alltså inte så oföränderlig som den Nord den besjunger). De sista verserna (som inte brukar sjungas nu för tiden) finns även i flera varianter. Enligt samma källa saknar vi i Sverige egentligen också i principiell mening nationalsång då det aldrig fattats något officiellt beslut om detta, men det verkar inte bekymra kungahuset. Bilder av enhetlighet och beständighet (även vad gäller immateriella företeelser) verkar vara intimt kopplad till tanken om värde i vårt poängsystem.

En försmak av redovisningen:

Carola sjunger Sveriges (inofficiellt antagna?) nationalsång

Duchamp (Spelets regler)

Om att leka för att förstå, bryta spelets regler och konst som tankeredskap för att se världen på nya sätt:



Om vi läser ämnesplanen för Bild i GY11 blir det tydligt att skolverket dragit en skarp gräns för området vår undervisning får röra sig inom - inom det visuella bildframställandet. Eleven ska få förutsättningar att utveckla "[f]örmåga att arbeta nytänkande, idérikt och med personligt uttryck samt att arbeta i kreativa processer [och] Förståelse av vad ett konstnärligt förhållningssätt innebär", vilket kan tolkas som en öppning för arbete med andra sinnen än bara synen, men en mycket diskret sådan. Sett i ett samtidskonstperspektiv frågar jag mig om det inte snart vore dags att bryta med ämnets begränsningar och fokusera undervisningen på just "konstnärliga förhållningssätt" istället för förlegade ämneskategoriseringar? "Seende" handlar om så mycket mer än traditionell bildframställning.

Slump, process, urval, perception (Spelets regler)

Om perception och process:



 Här en utdrag ur en spännande recension av Entropic Growth, av Christopher Manzione.

"[I]t is the spectacle of someone attempting to locate an invisible artwork and track it using the screen of their smartphone that expands both the boundaries of common space and the concept of a public imaginary into the virtual frontier." (Kris Timken, Art Practical)

Att förstå är att uppleva, men också att göra urval. I skolan möter vi ett urval av upplevelser och lär oss ett system för vad som är viktigt att lägga märke till, och hur vi bör kategorisera detta. Ett kulturellt tankemönster helt enkelt (präglat av bl.a. klass, lokalitet och tid (detta är ett urval av exempel baserat bl.a på mina a) kulturella förförståelser av vad som är viktiga perspektiv och b) min föreställning om att någorlunda korta texter är läsarvänliga)). Att ha metoder för urval och fokus gör världen möjlig att greppa, prata med andra om och lättare att navigera i. Samtidigt sätter det upp begränsningar för vad och hur vi ser, gör, förstår och värderar (skolan är och bör inte eftersträva värdeneutralitet. Vad och hur vi fokuserar på lärandeobjektet bestäms av normer och värderingar. Däremot kan vi vara tydliga med att det vi lär är just kulturella perspektiv och inte universella sanningar, något som öppna upp för konstruktivt kritiska förhållningssätt till hur vi lever våra liv). Att ta hjälp av slumpen, nya medium eller varandra är sätt att medvetet försöka nå bortom den egna förståelsehorisonten och plötsligt låta sig överraskas av något nytt. Men vi får inte glömma att också språket (kategorierna), liksom förståelsen av världen är ständigt flytande.  Är:et - ordet/tinget/förståelsen i nuet - är en yta av perception som kanske är viktig (och ibland nästan precis) just nu, men det är inte ett skäl att försöka "hålla kvar" vid det i framtiden. En omöjlighet i sig, då att förstå något (vilket vi gör dagligen igen och igen) alltid är att tolka, och därmed omtolka, förvandla. Även den mest konservativa person förändrar med tiden sin världsbild, livsföring och därmed sina handlingar, sin värld, då vi hela tiden upptäcker/ser nya samband/nyanser som ger nya perspektiv och därmed kulturella yttringar.

Mitt sökande handlar om hur vi förstår världen genom våra föreställningar om förståelse, tid, uppdelningar, ting och görande, för att fatta mig kort.

Maten i montern (Spelets regler)

Lämnade verket ifred i måndags, och blev glatt överraskad vid dagens besök. Det växer och frodas i min kub! Hade förväntat mig förruttnelse, men jordgubbarna har fått vacker mögelull på sina skuldror och grädden jäst till smör. När jag tejpade igen fogarna för att hålla odörerna i schack (lägger man näsan intill kan man dock känna en bekant doft av rötmånads-soprum. Är rätt glad att jag skippade kräftor som traditionsrepresentant ... ) glömde jag det faktum att även fukten skulle kapslas in. Monterns skenbart stillastående blir en organisk gjutning i tidrummet - processerna vandrar vidare utan min direkta kontroll (mer än förmågan att avbryta det roliga så klart). Urvalet var mitt, slumpen blir mitt redskap (en metod av planerade oförutsägbarheter. En balansakt där slumpen hjälper tanken, förståelsen vidare). Funderade mycket under förra veckan på redovisningsform, men nu har ett (skenbart?) lugn lagt sig över hjärtat och magen vilket gör det lättare att pröva idéer i tanken. Tror jag kokat ner min buljongtärning rätt bra nu. Knutit ihop de lösa trådarna så mönstret i väven syns. Men vi får väl se - kanske blir buljongen för svag, eller väven för gräll?

Monter-ad monter

Fredagen ägnades åt inköp (kände mig som en marsian i mataffären - jag förstår inte hur animalier kan vara så billigt! Fast det har inget med min motfråga att göra), lördagen åt matlagning och söndagen till montering. Så här såg det ut då, före jag förseglade verket med tejp och täckte över det. Nu återstår att följa processen, fundera över presentation och se om idén håller ...

Jag har alltså släppt den rena ägg- och köttskulpteringstanken - det är svårt att formulera en motfråga som är så luddigt mumlig för mottagaren att poängen inte går fram alls, blir en helt annan. Och det är inte riktigt det äcklet jag vill ha tag i (ägg var för övrigt en symbol mer laddad med liv än död - men tror som sagt jag har en del andra konnotationer till djurmat än andra, vilket gör att jag ibland har svårt att förutsäga mottagarnas reaktioner). Tradition och bevarande var en bättre ingång till frågor kring yta/inuti/utanpå, och mat ett tacksamt medium (vilket gjorde att köttet ändå fann sin plats).Visst ser det rätt läckert ut? Måste medge att jag blev förvånad över min förmåga att plagiera husmanskosten (men tyvärr fick ostkakan träda av scenen till förmån för jordgubbar och grädde ...)

Åh! Mitt avspärrningsband var förresten kvar ännu på HDK:s toalett! Den klart fräschaste toan en söndag eftermiddag kan jag lova! (Alla andra var helt sönterskitna - vad gör designfolk om helgerna??!)

Det var en gång ett är (Former av avgränsning, Spelets Regler)

Ordlista för mitt görande (jag analyserar inte, jag gör):

Moratorium: "[A] suspension of activity". (Från Merriam-Webster)
 
Vivarium:  "[L]iterally 'game enclosure, fishpond', from vivus 'living', from vivere 'to live' (Från Oxford Dictionaries).
 
DisPlay: " [T]o show or make visible [...] to disclose or make evident; reveal." (The free dictionary).
Se även Dis- och Play när ordet delas upp. Att visa upp, eller inte visa upp/spela. Pausa, stanna tiden. Gömma? (Vad är det vårt urval inte visar?)


Vad är ett var som är?

Processen i sökandet av yta/inuti/utanpå/avgränsning har lett fram till yta/är som tidsbundet och tiden som görandet, skeendet, livet. Materiens föränderlighet, och beständighet (vi har världen till låns) och myten om pausknappen som inte finns. Vi är i är-et, ihop med allt annat som också fortsätter att vara, tills vi "går ur tiden" (dör). Vi kan aldrig bevara ett är mer än i berättelsen, myten, minnet, sinnet. Tingen kan vara ledtrådar till detta är som var, men förståelsen blir automatiskt en annan - kontexten till är-et förskjuts och därmed är är-et ett annat. Tinget - men också berättelsen, myten - som ska pausas i tiden följer automatiskt med tiden, nuet, och är i det i lika hög grad som vi är i nuet.

Jag har satt ned foten - lite lätt iaf. Jag ägnar mig åt att fysiskt formulera en motfråga till dem som stödjer samtidens kulturkonservativa strömningar. Frågan handlar om det bisarra i viljan att "bevara den svenska kulturen" genom att avgränsa den som ting (och därmed något som går att "bevara"), istället för att se det som ett görande, levande - och därmed i ständig förändring. Jag gör det genom att helt enkelt kapsla in en bit svensk kultur under en vecka, utan att preparera den (förändra (se tidigare inlägg om taxidermi) tingen genom konservering. Att "bevara" är att förändra, för att uppnå skenbart pausläge av materien/tiden. Men är det då samma ting/varelse/företeelse? Vad är det vi bevarar?). Genom att göra (bevara, samla, avskärma) försöker jag också fånga processen i det skenbart stillastående och intakta. Det är ett var som är.
 

Input - om tingens ordning och processer (Spelets regler)

Blu




Underligt uppstoppade djur (att tro att något består och förblir "intakt" (sant) bara för att man försöker förstena det, göra en avgränsning i materie och tid) på den här Facebook-sidan. Bästa exemplet är väl Gripsholms slotts lejon:

Läs mer om Lejonet här

Och Vanessa Vobis matinstallation i mötet mellan konst/vetenskap, dött/levande, tolkningsbarhet/vetenskaplighet, galenskap/förnuft:

(Re)Searching Translatability

Ägg 2 (Spelets Regler)

Inuti - utanpå.

Att slöjda i svensk kultur

Söker material för mitt vidare skulpterande. Vad är Sveriges nationalrätt? Ostkaka som Centerpartiet motionerade om i Riksdagen 2004? Eller smörgåstårta, köttbullar, grisfötter, sill? Ska jag vända mig till vardagsmat som köttfärssås och falukorv? Eller mer moderna varianter som kebab och hamburgare? Kött dominerar paletten hur som helst, den saken är klar.

Traditionell midsommarmat enligt Gerd alias Vinkocken

Förredovisning

Jag är förvirrad. Typiskt att det ska komma sista veckan. Frågor och trådar handledningen väckte och accentuerade:

• Norska stolar med mjölktänder
• Köttlim
• Mummelprocess ger annorlunda svar/resultat
• Kristina Skantze (associerar till Sonja Nilsson)
•  Avsmak - det okända. Hur kontext påverkar vår förståelse av något. Hur saker ändrar skepnad när det kallas det ena eller det andra "What I'm trying to do with these works is to give society a jolt and make it ask questions" (Evarsti, Reuters).
• Hur jag ska fortsätta mitt sökande/vad vill jag säga? Skalandet - upptäckten. Hur fånga görandet/processen? Ska jag fortsätta med mitt fyllande? Gelatin eller bara äggskal, naglar, hud i ägg? Skulptera i kött, grisfötter, nationalrätter ("Svensk kultur")? Gjuta genom att frysa sandiskuber, blod (fånga process, det förgängliga - lite som mitt idealsökande)?
• Blev uppmanad att fortsätta med det handgripliga, mumla utan att förankra i teori. Men hur mycket ska jag säga? Hur mumligt hemlig kan jag vara?

Glömde förresten en sak när jag redovisade process igår: När jag gick igenom bloggen före förredovisningen fastnade jag vid avspärrningsbandet kring betongklumparna. Så jag införskaffade en rulle för att se vad den kunde användas till. Efter lunchsamtal med Lisa vågade jag tänka tanken fullt ut - På väg hem började jag ställa motfrågor till mina första motfrågor, som ett sätt att dra det en gång till, se om jag kan kräma ur vad det är jag söker:

Hela Slottsskogen var förresten också fylld av avspärrningsband och gulklädda typer som hojtade "Håll er innanför avspärrningarna!" - är det mitt nya gäng? Eller är det utanför avspärrningarna som gäller, och Polisgänget? Nej, nu analyserar jag igen. Ska gå och göra något istället.

Efter individuell ledning vid handen

Aniara Page Russell, 2008, Belle Etoile ur Dressing

Men först: har haft en underlig klåda (inte på något obscent ställe, utan bara på helt vanlig hud) senaste dagarna och satte mig för att söka vad det kunde vara. Då träffade jag på bilder av Ariana Page Russell som skriver om sina bilder att:
  
The tattoos are red and pink shades of sensitivity so I can adorn myself with a longer lasting, intentional welt or blush. Rather than being frustrated by my skin’s transparency, I claim it by dressing up in the crimson hues that reveal my vulnerability. (Russels hemsida)

 Hon har gjort det jag funderade kring i början av sommaren: att skapa större sammanhängande ytor av hud, tatueringar och mönster. Hon undersöker ytor som avgränsning av kroppar och skydd.

Nu till handl(edn)ingen:

Samtalet, de gemensamt tänkta tankarna, förlöser och frigör arbetet. Det väver mönster av tanketrådar som förut varit lösa ändar, skapar betydelsebärande sammanhang. För mig är mötet och delandet av tankar den största källan till kunskap och lärande (Tack HDK och SAPE för denna insikt).

Jag har alltså arbetat med yta, inuti-utanpå. Det pluralistiska. Det som sticks och river, det vi ofta kallar ”smuts” för att det bryter (den skenbara) enheten. Och yta som skal. Som hölje av skydd, kamouflage och/eller gjutform.
Mitt gjutande har liknat celler och ägg (i betong) som blev delikata bakverk (yta som förför, innehåll av mångtydighet, oförutsägbarhet), som gick vidare till att bli gjutningar i ägg. Har fått släppa tanken på gelatingjutning, då Sorbitol och Xylitol bara verkar gå att få tag på med recept. Har istället gått vidare med stearin, men experimenterat med att gjuta i tunna lager och kyla i omgångar för att få en mer transparent känsla. Med ägg-gjutningen, och äggkartongens rationella funktionalitet som ägghållare blev skolmetaforen än tydligare – det sociala formandet av individer, där ytan och formen blir viktigare än innehållet. Förpackningsbarheten, där vi anpassar och likriktar. Det vita skalet – skenet av ”renhet” (drar en parallell till rashygien, sättet vi ser på barn som naiva och ”rena”, och oskuldsföreställningen). Odör och vätskor, liksom löst hår och hud, förpassas från det "rena" ("naturliga") till smuts. Vi är djupt selektiva.

Ägg som metafor – påsk - död och återfödelse – spikarna i köttet (det som skaver) är det jag undersöker. Ägget är också ett embryo, ett förstadie - skalet en hård men ändå skör (gjut)form. Porös men stabil. Men skapelserna blir egna varelser, ting i världen, okontrollerbara monster  - som Frankensteins monster - en parallell till graviditet och förlossning, vi tvingas släppa kontrollen och skräms av tanken på det okontrollerbara. Det vi ej förstår, ej kan kontrollera, det räds vi. Försöker skjuta ifrån oss, eller förenkla för att försöka förklara och förutsäga och på så vis få kontroll över (tänk förlossningssalarnas vita; ljusa babykläder, ljusa barnrum, ljusa, rynkfria, lyckliga mammor). Folkhems- och uppfostringstanken återkommer här igen. Viljan att kontrolelra och forma fram ett bättre liv, en bättre mänsklighet. Men hur kan vi någonsin till 100 % veta hur ngt blir (gjutningen, barnet som föds och växer upp, framtiden för vårt samhälle) i förväg? (Tänk vetenskapliga metoder för undervisning när efterverkningar i realiteten inte märks förrän långt efteråt - som the White ribbon).

Vitt, rött, svart återkommer (intellektet/skalet/ytan, blodet/köttet/innehållet och mörkret/det dubbla/det som skaver?). Som snövit. Och det inuti som skrämmer (tänk "tvillingcysta" eller dermoidcysta).
Vi är alla människor (med rött blod), med ett jag utan slut (vi bär, liksom tärningsspelaren, ett oändligt antal ”jag” inom oss – hinnor av oändliga möjligheter och potential) – vårt människovärde, liksom vårt ansvar gentemot varandra är därmed också oändligt (Påskmetaforen här igen - jag förstår den långvariga populariteten kring berättelsen om Jesu död och uppståndelse, då den är så allmänmänskilg i sin symbolik om livet).

Yta som nuet, det tillfälligt avgränsande. En sårskorpa, ett hudlager. En hinna. Lager på lager, töjbara och tunna på samma gång. Genomsläppliga. Transparenta. Eller som äggskal? Hårda men sköra – tillfälliga membran att skala av. Ytor ger stabilitet, men liksom jordskorpan omvandlas de, förändras.

Låt oss erkänna dubbelheten, mångtydigheten, ”smutsen” som inte är smuts utan det som är intressant. Det sterila, elitistiska, välrakade, ”rena” är om något det Onda. Det som hävdar sin egen storhet och överlägsenhet. Det som rangordnar, utklassar och avsäger sig sitt ansvar mot sin nästa. Det som låtsas att det är vit yta rakt igenom – som förvandlar sig till marmorhjärta och strävar efter utopisk stillhet och perfektionism. Ondska är det som bara vill sin egen sak och tror att det är höjden av utveckling (jmfr Carse), som tror att vi kan stanna tiden (alla de som via konserverande verksamheter  om vill "bevara svensk kultur" – som om kultur gick att förstena, vilket avslöjar ett fundamentalt missförstånd om vad kultur är – jag ser kultur som görandet, levandet av vissa tankar och tankemönster, handlingsmönster, som tar sig uttryck i det visuella, i talet, i matlagningen) och forma samhället utifrån en färdig, av ett fåtal utsedd, plan.

Ägg 1 (Spelets Regler)

Stearinäggen blev mörkare än jag trott. Smälta om eller behålla? Tyckte jag fyllde dem väl med hår, fjädrar och grejer, men det skulle inte skadat med dubbelt så mycket "fyllning".

Process och tanke; metamorfos utan fasta stadier/ytor.

Lite till tankar om litteraturen och görandet. Skälet till att jag bloggar om detta är att jag försökt ringa in vad jag håller på med, och det jag kommer fram till är att sökandet kring yta, inuti/utanpå också handlat om hur vi tänker på oss själva och vår omvärld. Därför tycker jag att det är relevant med denna parentes-reflektion kring inuti-utanpå och världen som flytande förändring:

Jag kan aldrig helt med orden greppa processen, då talet också är en del av processen och jag därmed skulle fastna i limbo – ett evighetstal om talet självt. Men jag kan genom talet reflektera åtminstone en del av processen och därmed lyfta det till en annan medvetandenivå. En abstraktion och omtolkning, som alltid i sig kräver nyförståelse. Genom talet kan jag inte bara bli medveten om mitt görande på nytt; jag kan också (till viss del) kommunicera det till andra, få respons och därmed lägga ytterligare ett lager av förståelse till mitt görande.

Är du en katt- eller hundmänniska?

Yta har upptagit en stor del av min sommar, liksom gränsen mellan ett och ett annat. Var går gränsen? Är vi så tydligt separerad från omgivning som vi tror? Från luften vi andas, vattnet vi dricker, sinnesintrycken? När uppgår maten jag äter i min kropp, mitt "jag"? Är håret en del av jaget? Vad vore jag utan mötet med dig? Utan andras tankar och upplevelser? Går jaget någonsin att helt avskilja från kollektivet, duet, rummet? Det är här metamorfosen kommer in: sett såhär är vi i ständig tillblivelse och interaktion med varandra och omgivningen. Vi avger och intar. Vi dör och föds – både i kropp och tanke. Inte linjärt, inte enkelt mätbart. Mer flytande. Ytan är en vag tankekonstruktion, och även under ytan finns lager av ytor och gränser. Vävnader, förståelser. Tänk er en eld: Var går gränsen mellan elden och det som brinner? Vad är vad? Vi benämner de olika delarna (stadierna, formerna) men att dra en klar skiljelinje är omöjligt. Tar du bort det ena, försvinner det andra. Det är en successiv övergång in i varandra. En metamorfos, en process, som allt är i. Vi är vana att tänka på oss själva som "goda", vanliga och därmed trygga. Men vi är inte homogena eller "rena", vare sig som individer eller kollektiv. Vi är kaos och "smuts" kulturellt  och kroppsligt sett (nu använder jag ett "tvärt om språk" som en reaktion mot de termer som ofta används för att tala om ett tänkt homogent "vi", om en intellektuellt/kulturellt konsruerad verklighet som speglar världen ur endast ett snävt perspektiv).

Självporträtt av övre del av jag-kropp

Tänk en cyklist: cykeln blir en del av kroppen, balansen  - vårt sinne "intar" cykelns kropp. Vi blir en ”ande” som går in i tinget, tar det i besittning, gör det till en del av oss - eller oss till en del av den (referenser A, B)? Vi känner markens ojämnheter, balanserar kroppen/cykeln i farten. Vi är en kropp som färdas framåt i en hastighet. Har skissat lite kring ytor och kroppar,  att avskilja eller vara del av utifrån språk och min upplevelse. Avskiljande handlar inte bara om perception utan också om definition - och emotion (att innesluta/utesluta i jaget/viet). När naturhistoriska museer förr ställde ut ”naturfolks” kulturenna ting i botaniska samlingar, var det en annan form av avskiljande och därmed förståelse av världen än vi har idag. När jag sjunker ner i soffan känner jag mig som en del av soffans stora kropp; men ibland när jag tänker blir mitt intellekt en bubbla som svävar långt utanför min kropp.

Angående verksamheten (Spelets Regler)

Just nu står mina första stearingjutna äggprototyper på avsvalning. Det blev fem, då jag hade lyckats ha sönder ett ägg på väg hem från affären. Verkar som stearin krymper rätt mycket när det svalnar, så resultatet kan nog bli minst sagt spännande i morgon.

Har tänkt vidare kring en sak som jag också tog upp under litteraturseminariet - I tärningsspelaren slumpar huvudpersonen om olika "fasta" och skenbart "hela" roller att inta och utforska. I dagens komplexa samhälle behöver vi, enligt boken, inte låsas fast vid ett jag, vi t.om. borde eftersträva att ge upp detta. Det jag hade som motargument är att vi samtidigt, faktiskt, på många vis också blir mer och mer likriktade och specialiserade i våra yrkesliv. Vi har ett samhälle av specialister för det som förut var "vardagsgöra" för de flesta (barnomsorg, hantverkare, städfirmor ...) vilket på så vis begränsar oss som personer, om vi ser att vilka vi "är" beror på våra erfarenheter (har vi erfarenhet av att storstäda eller ta hand om gamla, så har vi även erfarenhet av en annan "roll"). Utvecklingen är alltså dubbel. Men tärningsspelarens "enkla" rollbrytande kanske är ett första nödvändigt steg, likt den period många har i tonåren av att "vara" hårdrockare, emo o.s.v. Ett prövande av enskilda roller, som i nästa led kan bli att införliva många roller i våra "jag", att erkänna oss själva som både och. Inte bara en sak i taget, utan faktiskt samtidigt (även om vi inte alltid lever ut det samtidigt. Mer som ett flytande erfarenhets- situations- och vanebaserat jag. Komplext, men inte för den skull splittrat).

Marco Evaristti, Helena, 2000

Jag har funderat över detta i förhållande till mitt görande, och kommit fram till att jag delvis utforskar en "ny" roll i min aktivitet: jag närmar mig det görande jag reagerar emot (medvetet utforskar det jag inte vill vara del av), skriver in mig bland syndare som Nathalia Edenmont (som Pedagogen f.ö. hade en tavla av för några år sedan) och Marco Evaristti. Inte för att jag vill rättfärdiga, tvärt om! Jag söker ansvaret, och hyckleriet genom motfrågor, även om mina inte är lika provocerande som deras (Joh 8:7). Carse skriver att vi alltid välja att delta eller inte delta. Jag tänker att även det vi gör indirekt (jmfr Carses resonemang om den osynliga fienden) räknas. Genom de handlingar vi begår som kollektiv, genom det system vi lever i och stödjer. Jag äter veganskt, men jag står fortfarande inte fri från skulden för djurplågeri, för matkrisen och miljöförstöring. Jag är, och vill fortsätta vara, en del av vårt samhälle. Att friskriva sig från ansvar genom att särskilja sig själv från resten ser jag som hyckleri, istället för att delta och kunna förändra. Jag känner likadant inför skolan: det är mycket, väldigt mycket jag är kritisk mot, men att bara ställa mig utanför är ingen lösning. Det finns mycket bra med skolan med, och en förändring tror jag bara är möjlig inifrån genom deltagande Just på grund av vårt ansvar.

Nu finns en stor brist i mitt resonemang: jag tycker inte det går att applicera på t.ex. vapenindustrin. Å andra sidan ser jag verkligen inget gott i den över huvud taget. Hyckleri? Kanske. Eller paradox. De universella sanningarna får vänta. Jag ställer mumliga motfrågor under tiden.

Gjuta (Spelets Regler)

Fortsätter med mina gjutningar, forskandet i inuti-utanpå-ytan, i äckligheter och otrevligheter. I befogad och obefogad rädsla. I det vi kan ana, men inte veta, och hur vi förhåller oss till det dubbla, paradoxala, svårdefinierbara. Det som inte enkelt kan delas upp (kan något det? Jmfr bl.a. James P. Carse s. 99, och något från Ecology without Nature). Hittade ett recept på "gelatingummi" på nätet, men har ännu inte fått tag på Glycerin och Sorbitol (ännu en svaghet med de nya apotekssystemet):

Ett väldigt basic recept
100g Glycerol
100g Sorbitol
20-30g gelatin (med 300 bloom styrka)
Blanda ihop och låt stå över natten. Värm gelatinet i mikrovågsugn i 5-10 sec intervall och rör om mellan gångerna. Det får inte koka eller bli "punktvarmt" som mikrovågsugnar lätt kan göra. Den massan du har där funkar för att göra enklare proteser och delar.

Har införskaffat ägg och ska försöka blåsa ut innehållet så jag får kvar skalet som gjutform, som en variation på betonggjutningen, men skörare (intimare äckligare?). Fortsätter med temat fjädrar, hö, hår, vassa saker inuti, men tills jag hittat alla ingredienser till gelatinspecialblandningen så får stearin bli mitt gjutmedium.

Gjuta - att skapa, forma i något givet, ändå göra något nytt. Det är inte som att skulptera, måla, där processen är synlig och utdragen. Det är att leka alkemist och förbereda formen, blanda ingeredienserna, sedan (fasta och be? nej) vänta och se. Har det lyckats? Hur blev det, vad blev det? Något hålls fördolt tills gjutformen avlägsnas och vi av(be)slöjar det skapade. På något vis lockar mig tanken på att vara en skapargud utan i förhand klart givet mål, utan klara svar till vart skapandet ska leda. Att vara "oförsäkrad" ger en skräckblandad förtjusning - ska jag våga titta? Tinget frigör sig, är en kropp utanför mitt (galna vetenskaps-) medvetande. Jag är dr Frankenstein och mina gjutningar är namnlösa monster; skrämmande, levande döda. Skrämmande, då de saknar titlar, språk att greppa dem med. Levande, då de trots sin själlöshet hemsöker min tanke likt gengångare - och efter skapelsen till viss del står "fria" i världen för andra att tolka vidare, förändra.


(Spola fram ca 3 min om ni är otåliga)

I materialen vill jag utforska det levande och det döda, det hårda och det mjuka, det organiska och oorganska - och därmed det bekanta, obekanta. Hybriderna och mellantingen. Det som får och inte får mötas, tabuet i vissa medium, vissa kombinationer (Tabu som det vi ej får vidröra, för att ej bli besmittade. Hur är det med olika material som vidrör? Ytor som går ihop, inte längre avskiljer kroppar? Ting som inte "ska" höra ihop, som plötsligt genomgår en metamorfos och blir ett, med en gemensam yttre yta?). Mumlar motfrågor till betraktaren och mig själv.

Annat som pågår, plågar och inspirerar (Spelets regler)

Ett blogginlägg med "annat"; sånt som finns med i tanken, upptar den utan att ännu ha organiserats in i någon logisk följd eller logik.

Finlandresan, speciellt bastandet, tjärdoften och tvillingkalvarna som föddes har etsat sig fast. Vet inte riktigt vad de har med kursen att göra, eller om de alls har med något att göra, eller om allt har med allt att göra. Men de gör sig påminda. Eld, rök, födelse. Hinnor, blod och mjölk. Kropp och kultur. Minnen och känslor. Livet. och Döden.

En stol gick sönder. Jag tog hand om den, blåste och plåstrade om.

Inspireras av Louise Bourgeois konst, och stötte på det här citerade citatet:  

Louise Bourgeois, Utan titel, 1996

There are rules of the game. You cannot have people breaking them right and left. In a family a minimum of conformity is expected. (från Circa)





















Här ett foto från i våras som jag associerar till mina muffins:

Istället för handledning (Spelets regler)

Idag skulle vi haft handledning. Bakade finfina muffins att ta med. Och nånstans i den processen (bjöd in en vän som medarbetare och bollplank) kom jag tillbaks till processen före resan. Hon har visst också sysslat med hud i sin konst, vilket jag inte visste. Vi gjöt i muffinsformar istället för i betong och samtalade undertiden kring görandet, livet, ytan-huden. Det som finns under, det som ibland skymtar. Det som ska döljas, som skrämmer oss. Som vi tabubelägger med tystnad och skam, eller kallar "ont" (eller försöker avlägsna med våld, som en cancersvulst. Men kan vi särskilja det "onda" från det "goda", separera det okända, okontrollerbara, från oss själva?). Funderar över kulturen, reglerna: vad är ont och vad är gott? Vad är fint eller fult? Vi skräms av det annorlunda, av när ytan brister, men accepterar andra galenskaper. Hur agerar vi när ytan inte "håller vad den lovar", när den blir genomskinlig, genomsläpplig? När innehållet inte är lättdefinierat, kategoriserat? Vill vi hellre blunda, inte veta? Vad är det vi inte talar och tänker kring? Och beror tystnaden det av okunskap, ovilja eller oförmåga? Tar ett steg tillbaks och betraktar senaste tidens skeende, görande. Istället för inställd handledning har jag kikat igenom min och andras bloggar. Försökt hitta mönstret som bara syns i efterhand. Men är för rastlös för att fokusera. En del av det som passerat förbi under kursen återaktualiserades dock igen: Jag söker det som vi inte talar om. Det som vi inte riktigt kan greppa i tanke eller ord, för att vi inte vill eller kan. För att vi saknar språk, mod, vilja? Mumlar om det, då inte heller jag har några klara besked. Ställer motfrågor - för att få betraktaren/mottagaren att provoceras till att precisera? Söker det som skrämmer (inte för att skrämmas, utan i ett fåfängt försök att fånga känslan, fenomenet). Och det som inte skrämmer, fast det kanske borde skrämmas. Om förväntning och uppfyllelse av dessa - är världen vad vi tror att den ska vara, och lever vi upp till det som andra tror om oss? Vad visar vi, och vad tar vi in av omvärlden? Blir vi det vi visar? Är yta och innehåll det samma? 

Nedan muffinsprocessens början. Hade tänkt glacera/dekorera, men då syns ju inte innehållet alls. Kanske något för nästa handledning ist? FUnderar på att baka maffiga tårtor, lättare att fylla med spänannde innehåll, och få snygga genomskärningar (Tror förresten ärr och hud håller på att glida över i hår. Det som faktiskt kommer ut (liksom svett, blod?). Låt väl smaka (klicka för större bilder).

Påtår?