Lämnade verket ifred i måndags, och blev glatt överraskad vid dagens besök. Det växer och frodas i min kub! Hade förväntat mig förruttnelse, men jordgubbarna har fått vacker mögelull på sina skuldror och grädden jäst till smör. När jag tejpade igen fogarna för att hålla odörerna i schack (
lägger man näsan intill kan man dock känna en bekant doft av rötmånads-soprum.
Är rätt glad att jag skippade kräftor som traditionsrepresentant ... ) glömde jag det faktum att även fukten skulle kapslas in. Monterns skenbart stillastående blir en organisk gjutning i tidrummet - processerna vandrar vidare utan min direkta kontroll (
mer än förmågan att avbryta det roliga så klart). Urvalet var mitt, slumpen blir mitt redskap (
en metod av planerade oförutsägbarheter.
En balansakt där slumpen hjälper tanken, förståelsen vidare). Funderade mycket under förra veckan på redovisningsform, men nu har ett (skenbart?) lugn lagt sig över hjärtat och magen vilket gör det lättare att pröva idéer i tanken. Tror jag kokat ner min buljongtärning rätt bra nu. Knutit ihop de lösa trådarna så mönstret i väven syns. Men vi får väl se - kanske blir buljongen för svag, eller väven för gräll?
No comments:
Post a Comment