Efter individuell ledning vid handen

Aniara Page Russell, 2008, Belle Etoile ur Dressing

Men först: har haft en underlig klåda (inte på något obscent ställe, utan bara på helt vanlig hud) senaste dagarna och satte mig för att söka vad det kunde vara. Då träffade jag på bilder av Ariana Page Russell som skriver om sina bilder att:
  
The tattoos are red and pink shades of sensitivity so I can adorn myself with a longer lasting, intentional welt or blush. Rather than being frustrated by my skin’s transparency, I claim it by dressing up in the crimson hues that reveal my vulnerability. (Russels hemsida)

 Hon har gjort det jag funderade kring i början av sommaren: att skapa större sammanhängande ytor av hud, tatueringar och mönster. Hon undersöker ytor som avgränsning av kroppar och skydd.

Nu till handl(edn)ingen:

Samtalet, de gemensamt tänkta tankarna, förlöser och frigör arbetet. Det väver mönster av tanketrådar som förut varit lösa ändar, skapar betydelsebärande sammanhang. För mig är mötet och delandet av tankar den största källan till kunskap och lärande (Tack HDK och SAPE för denna insikt).

Jag har alltså arbetat med yta, inuti-utanpå. Det pluralistiska. Det som sticks och river, det vi ofta kallar ”smuts” för att det bryter (den skenbara) enheten. Och yta som skal. Som hölje av skydd, kamouflage och/eller gjutform.
Mitt gjutande har liknat celler och ägg (i betong) som blev delikata bakverk (yta som förför, innehåll av mångtydighet, oförutsägbarhet), som gick vidare till att bli gjutningar i ägg. Har fått släppa tanken på gelatingjutning, då Sorbitol och Xylitol bara verkar gå att få tag på med recept. Har istället gått vidare med stearin, men experimenterat med att gjuta i tunna lager och kyla i omgångar för att få en mer transparent känsla. Med ägg-gjutningen, och äggkartongens rationella funktionalitet som ägghållare blev skolmetaforen än tydligare – det sociala formandet av individer, där ytan och formen blir viktigare än innehållet. Förpackningsbarheten, där vi anpassar och likriktar. Det vita skalet – skenet av ”renhet” (drar en parallell till rashygien, sättet vi ser på barn som naiva och ”rena”, och oskuldsföreställningen). Odör och vätskor, liksom löst hår och hud, förpassas från det "rena" ("naturliga") till smuts. Vi är djupt selektiva.

Ägg som metafor – påsk - död och återfödelse – spikarna i köttet (det som skaver) är det jag undersöker. Ägget är också ett embryo, ett förstadie - skalet en hård men ändå skör (gjut)form. Porös men stabil. Men skapelserna blir egna varelser, ting i världen, okontrollerbara monster  - som Frankensteins monster - en parallell till graviditet och förlossning, vi tvingas släppa kontrollen och skräms av tanken på det okontrollerbara. Det vi ej förstår, ej kan kontrollera, det räds vi. Försöker skjuta ifrån oss, eller förenkla för att försöka förklara och förutsäga och på så vis få kontroll över (tänk förlossningssalarnas vita; ljusa babykläder, ljusa barnrum, ljusa, rynkfria, lyckliga mammor). Folkhems- och uppfostringstanken återkommer här igen. Viljan att kontrolelra och forma fram ett bättre liv, en bättre mänsklighet. Men hur kan vi någonsin till 100 % veta hur ngt blir (gjutningen, barnet som föds och växer upp, framtiden för vårt samhälle) i förväg? (Tänk vetenskapliga metoder för undervisning när efterverkningar i realiteten inte märks förrän långt efteråt - som the White ribbon).

Vitt, rött, svart återkommer (intellektet/skalet/ytan, blodet/köttet/innehållet och mörkret/det dubbla/det som skaver?). Som snövit. Och det inuti som skrämmer (tänk "tvillingcysta" eller dermoidcysta).
Vi är alla människor (med rött blod), med ett jag utan slut (vi bär, liksom tärningsspelaren, ett oändligt antal ”jag” inom oss – hinnor av oändliga möjligheter och potential) – vårt människovärde, liksom vårt ansvar gentemot varandra är därmed också oändligt (Påskmetaforen här igen - jag förstår den långvariga populariteten kring berättelsen om Jesu död och uppståndelse, då den är så allmänmänskilg i sin symbolik om livet).

Yta som nuet, det tillfälligt avgränsande. En sårskorpa, ett hudlager. En hinna. Lager på lager, töjbara och tunna på samma gång. Genomsläppliga. Transparenta. Eller som äggskal? Hårda men sköra – tillfälliga membran att skala av. Ytor ger stabilitet, men liksom jordskorpan omvandlas de, förändras.

Låt oss erkänna dubbelheten, mångtydigheten, ”smutsen” som inte är smuts utan det som är intressant. Det sterila, elitistiska, välrakade, ”rena” är om något det Onda. Det som hävdar sin egen storhet och överlägsenhet. Det som rangordnar, utklassar och avsäger sig sitt ansvar mot sin nästa. Det som låtsas att det är vit yta rakt igenom – som förvandlar sig till marmorhjärta och strävar efter utopisk stillhet och perfektionism. Ondska är det som bara vill sin egen sak och tror att det är höjden av utveckling (jmfr Carse), som tror att vi kan stanna tiden (alla de som via konserverande verksamheter  om vill "bevara svensk kultur" – som om kultur gick att förstena, vilket avslöjar ett fundamentalt missförstånd om vad kultur är – jag ser kultur som görandet, levandet av vissa tankar och tankemönster, handlingsmönster, som tar sig uttryck i det visuella, i talet, i matlagningen) och forma samhället utifrån en färdig, av ett fåtal utsedd, plan.