Angående verksamheten (Spelets Regler)

Just nu står mina första stearingjutna äggprototyper på avsvalning. Det blev fem, då jag hade lyckats ha sönder ett ägg på väg hem från affären. Verkar som stearin krymper rätt mycket när det svalnar, så resultatet kan nog bli minst sagt spännande i morgon.

Har tänkt vidare kring en sak som jag också tog upp under litteraturseminariet - I tärningsspelaren slumpar huvudpersonen om olika "fasta" och skenbart "hela" roller att inta och utforska. I dagens komplexa samhälle behöver vi, enligt boken, inte låsas fast vid ett jag, vi t.om. borde eftersträva att ge upp detta. Det jag hade som motargument är att vi samtidigt, faktiskt, på många vis också blir mer och mer likriktade och specialiserade i våra yrkesliv. Vi har ett samhälle av specialister för det som förut var "vardagsgöra" för de flesta (barnomsorg, hantverkare, städfirmor ...) vilket på så vis begränsar oss som personer, om vi ser att vilka vi "är" beror på våra erfarenheter (har vi erfarenhet av att storstäda eller ta hand om gamla, så har vi även erfarenhet av en annan "roll"). Utvecklingen är alltså dubbel. Men tärningsspelarens "enkla" rollbrytande kanske är ett första nödvändigt steg, likt den period många har i tonåren av att "vara" hårdrockare, emo o.s.v. Ett prövande av enskilda roller, som i nästa led kan bli att införliva många roller i våra "jag", att erkänna oss själva som både och. Inte bara en sak i taget, utan faktiskt samtidigt (även om vi inte alltid lever ut det samtidigt. Mer som ett flytande erfarenhets- situations- och vanebaserat jag. Komplext, men inte för den skull splittrat).

Marco Evaristti, Helena, 2000

Jag har funderat över detta i förhållande till mitt görande, och kommit fram till att jag delvis utforskar en "ny" roll i min aktivitet: jag närmar mig det görande jag reagerar emot (medvetet utforskar det jag inte vill vara del av), skriver in mig bland syndare som Nathalia Edenmont (som Pedagogen f.ö. hade en tavla av för några år sedan) och Marco Evaristti. Inte för att jag vill rättfärdiga, tvärt om! Jag söker ansvaret, och hyckleriet genom motfrågor, även om mina inte är lika provocerande som deras (Joh 8:7). Carse skriver att vi alltid välja att delta eller inte delta. Jag tänker att även det vi gör indirekt (jmfr Carses resonemang om den osynliga fienden) räknas. Genom de handlingar vi begår som kollektiv, genom det system vi lever i och stödjer. Jag äter veganskt, men jag står fortfarande inte fri från skulden för djurplågeri, för matkrisen och miljöförstöring. Jag är, och vill fortsätta vara, en del av vårt samhälle. Att friskriva sig från ansvar genom att särskilja sig själv från resten ser jag som hyckleri, istället för att delta och kunna förändra. Jag känner likadant inför skolan: det är mycket, väldigt mycket jag är kritisk mot, men att bara ställa mig utanför är ingen lösning. Det finns mycket bra med skolan med, och en förändring tror jag bara är möjlig inifrån genom deltagande Just på grund av vårt ansvar.

Nu finns en stor brist i mitt resonemang: jag tycker inte det går att applicera på t.ex. vapenindustrin. Å andra sidan ser jag verkligen inget gott i den över huvud taget. Hyckleri? Kanske. Eller paradox. De universella sanningarna får vänta. Jag ställer mumliga motfrågor under tiden.