Process och tanke; metamorfos utan fasta stadier/ytor.

Lite till tankar om litteraturen och görandet. Skälet till att jag bloggar om detta är att jag försökt ringa in vad jag håller på med, och det jag kommer fram till är att sökandet kring yta, inuti/utanpå också handlat om hur vi tänker på oss själva och vår omvärld. Därför tycker jag att det är relevant med denna parentes-reflektion kring inuti-utanpå och världen som flytande förändring:

Jag kan aldrig helt med orden greppa processen, då talet också är en del av processen och jag därmed skulle fastna i limbo – ett evighetstal om talet självt. Men jag kan genom talet reflektera åtminstone en del av processen och därmed lyfta det till en annan medvetandenivå. En abstraktion och omtolkning, som alltid i sig kräver nyförståelse. Genom talet kan jag inte bara bli medveten om mitt görande på nytt; jag kan också (till viss del) kommunicera det till andra, få respons och därmed lägga ytterligare ett lager av förståelse till mitt görande.

Är du en katt- eller hundmänniska?

Yta har upptagit en stor del av min sommar, liksom gränsen mellan ett och ett annat. Var går gränsen? Är vi så tydligt separerad från omgivning som vi tror? Från luften vi andas, vattnet vi dricker, sinnesintrycken? När uppgår maten jag äter i min kropp, mitt "jag"? Är håret en del av jaget? Vad vore jag utan mötet med dig? Utan andras tankar och upplevelser? Går jaget någonsin att helt avskilja från kollektivet, duet, rummet? Det är här metamorfosen kommer in: sett såhär är vi i ständig tillblivelse och interaktion med varandra och omgivningen. Vi avger och intar. Vi dör och föds – både i kropp och tanke. Inte linjärt, inte enkelt mätbart. Mer flytande. Ytan är en vag tankekonstruktion, och även under ytan finns lager av ytor och gränser. Vävnader, förståelser. Tänk er en eld: Var går gränsen mellan elden och det som brinner? Vad är vad? Vi benämner de olika delarna (stadierna, formerna) men att dra en klar skiljelinje är omöjligt. Tar du bort det ena, försvinner det andra. Det är en successiv övergång in i varandra. En metamorfos, en process, som allt är i. Vi är vana att tänka på oss själva som "goda", vanliga och därmed trygga. Men vi är inte homogena eller "rena", vare sig som individer eller kollektiv. Vi är kaos och "smuts" kulturellt  och kroppsligt sett (nu använder jag ett "tvärt om språk" som en reaktion mot de termer som ofta används för att tala om ett tänkt homogent "vi", om en intellektuellt/kulturellt konsruerad verklighet som speglar världen ur endast ett snävt perspektiv).

Självporträtt av övre del av jag-kropp

Tänk en cyklist: cykeln blir en del av kroppen, balansen  - vårt sinne "intar" cykelns kropp. Vi blir en ”ande” som går in i tinget, tar det i besittning, gör det till en del av oss - eller oss till en del av den (referenser A, B)? Vi känner markens ojämnheter, balanserar kroppen/cykeln i farten. Vi är en kropp som färdas framåt i en hastighet. Har skissat lite kring ytor och kroppar,  att avskilja eller vara del av utifrån språk och min upplevelse. Avskiljande handlar inte bara om perception utan också om definition - och emotion (att innesluta/utesluta i jaget/viet). När naturhistoriska museer förr ställde ut ”naturfolks” kulturenna ting i botaniska samlingar, var det en annan form av avskiljande och därmed förståelse av världen än vi har idag. När jag sjunker ner i soffan känner jag mig som en del av soffans stora kropp; men ibland när jag tänker blir mitt intellekt en bubbla som svävar långt utanför min kropp.