En sista uppdatering av gestaltning och process (Blogg 19, LBD500)

December månads övergång i skrivande har dragit nästan all uppmärksamhet till sig. Jag har sen sist arbetat vidare med gestaltningen, skrivit ut mitt 3d-ansiktsklot och gjutit av det, testat olika varianter på skuggidén och funderat på hur jag bäst bygger upp gestaltningen så den förmedlar det jag vill. Det kluriga har varit att för mig själv visualisera hur det kommer bli - jag har prövat olika ljuskällor, både hemma och i HDK:s bibliotek, men ännu inte hittat någon jag är nöjd med. Detta, ihop med vilka hängningsmöjligheter som finns då vi LBD500:are gemensamt ska komma överens om utställningens utformande, är faktorer som kommer påverka gestaltningen.

Skuggskiss: Skärpa, placering och ljuskvalité undersöks.

Min gestaltning är inte så mycket en fast åsikt eller ett färdigt resultat, snarare ett perspektiv på och en fråga om hur vi ser/förstår varat. "Ser" ska här uppfattas som seende i dubbel bemärkelse: det handlar ju både om det visuella uppfattandet, men också om det inre visualiserande som sker när vi tänker mentalt. För mig ligger bild, gestaltning och filosofi nära varandra (vilket kanske redan framgått).


Filosofen Maria Sá Cavalcante Schubacks tankar i essäsamlingen Att tänka i skisser (Glänta produktion, Göteborg 2011) har också varit en mental "samtalspartner" i gestaltningens slutskede. Hennes tankar om abstraktionen som ett sätt att synliggöra hur tingen blir ting att genom den abstrakta formen peka på det signifikanta - att "i formen bli varse rörelsen till form" (s. 114). Jag håller med om hennes syn på verkligheten som relationellt betingad och föränderlig, alltså inte en fast verklighet. Hon talar om tänkandet som ett skisserande av varat - varat som en rörelse mot tanke där "det som glider undan träder fram"  där "tänkandet är varats bild"(s. 176-177), d.v.s. både är och inte är det som är ... Klurigt? Ja, det tycker jag med - men det är just det som gjort att jag intresserat mig för frågan. Om kunskapande och tänkande vore enkla frågor att besvara, hade jag sökt en annan problemformulering i min gestaltning. Nu balanserar jag på det yttersta genom att utmana min tanke att tänka det jag ännu inte kan tänka, och genom att inte vara klar över om jag kan uppnå ett "resultat" som ryms inom kursplanens kunskapsramar. Det känns ibland som gestaltningen varit som ett försök att se mig själv i en spegel när jag blundar, medan jag i det nu pågående textarbetet istället varit askungens syster, som förtvivlat försökt få på mig en liten nätt glassko. Ett brottande med gränser och begränsningar - både inre och yttre sådana.

Ljustest i biblioteket - denna ljuskälla diskvalificerades
p.g.av brandrisk.

Svårigheten i gestaltningsarbetet har varit att inte fastna i en Platonsk skildring av verkligheten som bestående av "fasta" skuggbilder i bemärkelsen något som endast avspeglar en annan verklighet, utan att fånga hur verkligheten både blir till och förändras i denna översättning. Jag förstår verkligheten som en skuggvärld, men en relationell och rörlig sådan - där skuggan blir vår föränderliga tolkning, men som likväl är den verkliga verkligheten för oss. Jag söker inte i gestaltningen efter tingens eller företeelsernas "sanna jag" - det som intresserar mig är övergångsprocessen till det vi kan greppa och begripa, mellanrummet där perceptionsprocessens tolkande av företeelser till verklighet sker - som att fästa blicken i luften mellan ting och skugga där kunskapens ständiga tillblivelse i mötet med världen äger rum. Detta gestaltningdilemma, att visa på det relationella och det osynliga elemetets osynlighet, brottas jag fortfarande med. Får se om jag lyckas lösa det; om skissen bara får skildra just en lättare tänkt bild av kunskapen, eller om jag kan skissera en bild av det ännu otänkbara ...

Schubacks tankar om bildligt och filosofiskt skissande som en "negativ" pedagogik är det jag tycker bäst beskriver det jag försökt göra - att  "avlära" mig  färdiga tankar och se världen på nytt - lära nytt om vad lärandet kan ses som och vara - i förändring, genom bildandet av nya bilder.

Svävande skulpturer - konstruktion (Blogg 18, LBD500)

Beskrivning av mobil: Obstruction - Man Ray

Mobiler är fascinerande; de ser ut att bryta mot all logik och svävar fritt i rummet. Så det kändes först ytterst spänannde att försöka bygga ihop en ställning för mina "tidsprofiler". (Bra tips och råd om hur man gör egna mobiler hittade jag på Timothy Roses sida. Och här kan man pröva på att bygga en virituell mobil. Något för matte/bildlärare?).
Har dock, desto mer jag böjt ståltråd och stänger, kommit fram till att jag nog inte behöver ha en så komplicerad anordning för att få den effekt jag eftersträvar. Det är juskuggspelet och det tyngdlösa svävandet jag vill åt; inte briljera med avancerade tekniska upphängningslösningar.


Att belysa saker som då visar ngt annat än det ser ut att vara är något Sue Webster och Tim Noble pysslar med, och som jag först nu ser kopplingen till i min gestaltning, men i en abstraktare form (ofrivilligt plagiat eller omedveten inspiration?). Ett klockrent exempel på konstens förmåga att visa på något som något annat än det vi tror oss se.

The Game Keeper’s Gibbet, Sue Webster och Tim Nobles

Jag tänker att det här också handlar om själva perceptionsprocessen - hur och från vilken vinkel vi belyser ett fenomen, påverkar hur vi uppfattar och tolkar det. Det bygger också på förförståelse - kan vi se ett för oss tolkningsbart mönster i det betraktade, eller är det allt för främmande för att vi ska uppfatta det som något? Är det tillräckligt sammanhängande, eller klarar vår förförståelse av att fylla i de delar som saknas? Ett ständigt pågående rorschachtest IRL.

Peception som rorschachtest? 

Gestaltningens koppling till vad jag vill skriva om (Blogg 17, LBD500)

Så. Nedan en bild på min 3d-modellerade "ansiktsurna". Idag ska jag försöka få klarhet om den går att skriva ut i 3D-printer. Annars gör jag liknande "profiler" i ngt annat material.

I min gestaltning ska dessa "profiler" vara upphängda så att de kan snurra/röra sig. De ska vara belysta så att skuggorna träffar vägg/tak/liknande och då ge en statisk profil (även om de rör sig).

Det jag arbetat med är hur vi lär/förstår världen i tidens rörelse (nuet), hur detta nu är konstant men osynligt för oss. Hur denna då-nu-sen är evigt rörlig, men ändå konstant (som skuggprofilerna).

Jag har även arbetet med hur vi förstår världen genom tolkning (skuggorna), vilket jag också vill skriva om. Tolkning som det enda sättet att förstå världen. Inte som att vi successivt inkorporerar mer och mer av världen i vår förståelse, utan att vi ständigt omförstår allt, inklusive oss själva.

I min text vill jag koppla detta lärande-skeende till just bildens görande som alternativ till synen på lärande som linjärt, mätbart och förutsägbart inhämtande. Hur vi kunskapar då vi förstår/bearbetar/tolkar genom att göra, agera.

Men hallå, eller - alternativt "I once was blind, but now I see - again" (Blogg 16, LBD500)

Uppsköte i fredags Konsthallens utställning med Jonas Dahlberg och den var helt, helt underbar! Tack Sanna för tipset! Jag tror jag ska flytta in dit. Dessa drömska iscensättningar av minnen om platser, som drömmar jag ville stanna i för evigt. Rörelsen, ljuset och tystnaden ger en känsla av tid utan tid, och med sina små variationer skapar filmerna ett oändligt spektra av känslominnen. Det kändes som jag varit i alla rummen; bekanta i sin avskalade enkelhet. Som videon där betraktaren sjunker ned som i en hiss genom våningarna/lagren av tid, medvetande och minnen (likt hissfärden i Jan Svankmajers Alice).



Det jag kopplar närmast till min gestaltning är just rörelsen, ljuset och tystnaden, som ger känslan av alla tidslager -  även om jag vill fånga nuet (den vi ännu ej hunnit fästa minnen och känslor vid), och han fångar känslan av det vi minns.

Mobil. Alexander Calder. Göteborgs Konstmuseum.

S. Lundblom

Tog vidare en sväng genom skulpturhallen för att ta en titt på Klara Kristalovas utställning igen men hej - att jag kunnat vara så blind! Både Sivert Lindbloms staty från -68 som är en siluett av en människa (hittar inga referensbilder, men den ser ut ung. som bilden här intill. Blev f.ö. mkt inspirerad att läsa mer av honom från den lilla presentation som finns i länken) och Alexander Calders mobil är ju precis det jag tänkt göra, rent visuellt. Känns lite B, som högstadie-elever skulle säga. Har ju sett skulpturerna en hel massa gånger innan, men bara inte blivit medveten om dem, eller deras eventuella påverkan på min process, förrän igår.

Även alla andra skulpturer, både i skulptursalen och Klara Kristalova-utställningen, blev helt nya, då jag plötsligt såg dem

Oreducerade DT Swiss-ekrar i
rostfritt stål. 320 mm långa, 2 mm Ø.

 så mycket mer med, eller genom, sina skuggor.

SVD-artikeln "Tolkning kan handla om att förstå sig själv" som jag fick rekommenderad under torsdagshandledningen har varit mkt givande att läsa. Måste dock smälta den lite innan jag kan diskutera den vidare.

Ska på måndag försöka få tag på semestrande Jocke som har hand om 3D-printern och prata teknikaliteter kring eventuella utskrifter. Här till höger ekrar, material till kommande mobilställningen. Om jag nu kan få min idé att fungera rent praktiskt ...

Efter sista handledning, inspiration och nya insikter (Blogg 15, LBD500)

Lägesrapport:

Grundfrågan jag började med var: Varför behöver vi ha bild i skolan? Och: Hur kan jag förhålla mig till ämnet bild?

Jag har i gestaltandet försökt greppa  kunskapandet i skeendet, nuet. Det har lett mig in på Hermeneutiken, men också surrealismen - hur vi tolkar världen genom att finna mönster och foga del till helhet i meningsskapande processer i spänningsfältet mellan dåtid-framtid, grupp-individ, känt-okänt. I detta sökande har jag reflekterat över vad det är vi gör när vi gör saker i Bild. jag har försökt tydliggöra lärandet och öva mig att sätta ord på detta. Det har också gett mig en tydligare bild av vad jag tycker bildämnet kan tillföra skolan och oss - som ett sätt att bearbeta och förstå världen, livet genom ett icke förutbestämt sökande efter nya sätt att förstå.

Efter torsdagens handledning (jag älskar handledning! Det är den dialog som för tanken vidare, ger oss möjlighet att se på saker i nytt ljus!) föll många bitar på plats. Jag beskrev mina planer på att göra en snurrande lysande skulptur/lampa, och vi pratade om  problemet med artefakter som alltid "förbi"  så fort dew skapats. Har funderat kring att gestalta lampan/skulpturen som trasig - jag vill tala om nuet, i nuet, och då blir en statisk skulptur just historia. Eller om jag borde ha flera oblekt ihop (de snurrande kloten ska ju vara någon sorts ansiktsprofiler som blickar åt båda håll) som liksom snurrar mot varandra och möts i dialog. Just mötet - mellanrummet och relationen är för mig viktiga, vilket den här gestaltningen på många vis visat.

Ord jag arbetat med i gestaltningen:

Rörelsen: Jag vill ha med rörelse i gestaltningen som tidens ständiga rörelse. Rörelsen när världen och vi förändras när vi förstår - ser - den på nytt. Har sökt rörliga saker, både för att rent praktiskt lösa det, men också som möjlig symbolik för det snurrande, rörliga.  

Ljuset: Det är ljuset som gör att vi ser - ljuset vill jag ha med som symbol för vad som sker när vi "ser"/förstår något (på) nytt (tänk språkliga metaforer såsom att belysa ett problem, ljushuvud, det gick upp ett ljus o.s. v.) , men också som juset som rent fysikalisk företeelse som möjliggör ögats seende.

Mötets betydelse är allt. Det är möten som tar mig vidare i tanken och görandet, vare sig det är mötet med en människa, ett konstverk eller något helt annat.
  När vi under senaste handledningen t.ex. pratade om tiden som alltid något pågående sista handledningen, och på det viset statiskt i sitt flöde (tiden vrider sig, men förhållandet då-sen består, och vi står så länge vi leger kvar i nuet) kom jag fram till att jag borde arbeta med skuggor istället för upplysta skulpturer. Det tidigare nämnda tafatta 3D-animerinngsförsöket resulterade nämligen i en "ansiktsurna" - en cylindrisk tingest med en profil likt ett janusansikte.  

Denna "processparentes" (3D-animeringsförsöket) blev plötsligt en möjlighet, då "urnan", liksom tiden, har ett ansikte åt var håll (då-sen) och samtidigt ett  osynligt ansikte vänt, i nuet, mot betraktaren. Att ha flera sådana roterande "ansiktsurnor" och belysa dem, skulle i skuggan ge till synes statiska siluetter.


Under handledningen pratade vi även om Platons grotta - symboliken kring att vi lever i en skuggvärld, förstår vår omgivning enbart reflekterat i vårt inre. Vilket fick mig att senare börja fundera kring planeter och planetarium, och den enkla ordleken S(k)olsystem. (I antiken, denna för kunskaps- och vetenskapsidealet ännu fullt levande guldålder, sågs solsystenet som en form av "gudomlig ordning", likt skolans läroideal - givet, "evigt" (för även om läroplaner skrivs om med jämna mellanrum så är de ämnade att uppfattas som "eviga" då den redan framskrivna meningen är odiskutabel - och på så vis också, bisarrt nog, ändliga i sitt tilltal och  - se J.P.Carse).)

 Att montera ansiktsurnorna, likt ett solsystem, i en rörlig mobil skulle förhoppningsvis, om man belyser det, kunna ge en effekt där skuggorna möts och skiljs mer slumpvis, och inte bara snurrar på samma platser. Ett fluxus-tillstånd, där det ordnade tillåts bli något nytt.

Visuell input (Blogg 14, LBD500)

Funderar kring vad jag inspirerats av och inser att Klara Kristalova kan ha spökat i mitt bakhuvud med sina verk typ de här:

Twice as happy, Klara Kristalova

Redhead, Klara Kristalova

Ser nu att minnet av Joseph Beuys Honungspump antagligen skvalpat runt i bakhuvudet på mig - konst som görande och inte ett ting. Konst som tanke i dialog (När jag såg den som tonåring på Louisiana, nedmonterad, förstod jag ärligt ingenting. Men den provokation det väckte fick mig att försöka ta reda på vad Beuys ville kommunicera med den - en fortsatt dialog, trots att - eller tack vare? -  verket var nedmonterat och "ur bruk").

Skiss till Honey Pump at the workplace, Joseph Beuys

"SUBJEKT - OBJEKT

SEENDE "

står det på kortet här bredvid. En varseblivandets och tänkandets dialogicitet. En kunskap i process, tanke i förändring.









Även alkemins symbolik, som jag delvis varit inne på, är en inspirationskälla med sina symboler för ljus/källan till allt, fluxus som rörelse och vägen till nya insikter m.m. När jag gör, förstår jag.

Fluxus

Genom att arbeta fysiskt med språket [i.e. även bild*], knåda det, töja det och dela upp det, kan man ”förklara” för sina djupare psykiska skikt vad som pågår.

(ur Alkemins mål, hämtat 2012-11-28. * Min kommentar)

 Att arbeta med bild blir för mig att göra för att förstå hur jag förstår, och då förstå på nytt. Ordna kaoset, för att sedan bryta upp ordningen (utopin) och omordna det igen. En djupt anarkistisk tanke :)

Prototyp 1:1 på tork (Blogg 13, LBD500)

Sådär, nu får vi se om dettahäringa objektet  hinner torka till morgondagens (sista!) handledning. Var inne på att 3-d animera (fastnade till slut för Anim8or, ett gratisprogram som verkar rätt sjysst på de bilder och videor jag sett!) lamp-skulptur-ansiktet-eller-vad-det-nu-är för att kunna pröva idén och leka runt med den, men ännu har mitt tafatta prövande inte gett något för andra begripligt resultat ;)

Inspirationen kom, förutom från måndagens handledning, från alla serietidningar jag läst (aha-lampan), men också på något vis från de roliga, fina och överraskande lampskärmarna som nyligen satts upp i Vasaparken (lyckas inte hitta bra källa till vem som gjort dem) som låter logiken flöda fritt och förvandlar oss till Alice i underlandet.

Tror det måste bli flera huvuden, om det ska ge önskad effekt. Eller nån form av iscensättning runtom. Och jag måste fundera på om det är en lampa eller en lysande skulptur, om den ska snurra, vilka (och hur många! två el fyra på varje, olika på alla ...!) ansikten jag ska använda, om jag ska inkludera ord o.s.v. o.s.v. blablabla god natt.

Tid, Rörelse, Fluxus - det eviga äre:ets ogeppbarhet (Blogg 12, LBD500)

Under helgen hade jag hunnit komma fram till att det är rörelsen, dynamiken som är det viktiga i min gestaltning. Funderade kring ord som resan, rörelsen och förändringen, liksom rytm, förgänglighet (förgängligheten som rymmer både den djupaste vemod, men också humor och självdistans, då vi ser vår egen förgänglighet) och det evigt existerande (då nuet är det enda som är, ett vara vi tvingas följa med i så länge vi lever), samtidigt oändligt korta nuet.

Janusansikte som vänder sig, förståelsens process

 Så vi pratade under måndagens handledning om förgängliga material och processer, som att gjuta och stöpa, smälta. Har dock kommit fram till att det inte är det jag söker då det ändå ger ett fast eller slutgiltigt resultat. Vi pratade även om platonska idealbilder och yta/innehåll, tid som avlagringar eller lager som nöts bort och lämnar spår, tidskapslar och bilder av/om framtiden (fantasi och minne, likt Hugin och Munin). Fick tips om bl.a. Jonas Dahlbergs utställning på Konsthallen, ska gå och titta så fort jag kan. Rebecca tyckte jag skulle lägga upp skissen på ansiktet som vänder sig (se bild här intill). När jag väl tittat närmare på denna bild kom den förlösande "aha-så-det-är-det-här-jag-söker-och-håller-på med"- känslan. För jobba med saker som är i process i form av förruttnelse har jag redan gjort.Och gjutit i stearin och gelatin.

Det är istället brytningspunkten, den milli-millimeter då framtid bryts till dåtid, kaos till kosmisk ordning, ögonblicket då delarna bildar en helhet och får mening (likt den Hermeneutiska spiralen) jag söker sätta fingret på eller gestalta metaforiskt, dra fram i blickfånget. Det där ständigt undflyende.

Har gjutit till synes meningslösa saker för att för mig själv klargöra vad det är som sker och filmat stelnandet, processen för att sedan kunna klippa ner det i tid och loopa det med en spegelvänd "återupplösning". Att känna motståndet då materialet ändrar karaktär ger tanken en ny insikt om skeendet. Även om det bara blir en symbolisk, och därmed ändlig handling, har det hjälpt mig framåt i processen att förstå det ständiga skeendets ogreppbarhet, det kreativa fluxus-tillståndet innan massan/kunskapen stelnar och "utopia"/"kosmisk ordning" gjuts fast (en symbol för det ändliga spelets värld). Kopplat till skolan tycker jag vi allt för ofta hamnar i just den ordnade, utopiska kunskapssynen. Den är logiskt strukturerad, redan utredd och synliggjord och därmed en tacksam bedömningsmall att stöpa elevers förståelser i. Ett sätt att mäta genom att kunna passa in i förutbestämda mönster, släta ut och likforma.

Gick sedan visdre från tanken på att gjuta i material som kunde smälta av ljus och byta skepnad och på så vis ta fram något nytt (metamorfosen), saker som växer och förändras (skulpturer av växter) till tankar på en ljusskulptur i form av en lampa, närmare bestämt ett Janusansikte med en lampa i (eureka- och aha-upplevelser, men också föreningen mellan just minne och tanke/vår förmåga att tänka framtid som sker i det osynliga nuet och ger oss ständigt nya insikter)och har nu experiementerat med silkespapper för en lampskärm.

 Helst vill jag även få lampan att snurra, vända sig likt en klocka, eller likt tiden. Har googlat en del, men verkar rätt klurigt. Vissa drivs på varmluft, men då får jag tänka om med hur jag utformar lamphuvudet. Har jag en motor, blir problemet istället sladden till lampan ...

Några ord har fastnat i mitt huvud

Ars via Illuminare eller ars via flux. Eller tvärt om.

Alltså konst genom upplysning eller konst genom flöde. Flödet i skeendet, tanke och handling, samtal och tidigare kunskap. På hittepå-Latin ("kunskapens" språk). Typ.

Janus/Diana, Nadja/Nadjana (Blogg 11, LBD500)

Jag försöker se det jag gör i ett större sammanhang, i ljuset av min förförståelse (den hermeneutiska spiralen), för att ge mening åt det jag gör och urskilja en riktning.

Janus/Diana förde delvis min tanke tillbaks till mitt projekt i förra delkursen där vi utgick ifrån Kålltorp både genom den mycket banala ordleken Dia-Na-dia. Då utgick jag ifrån den minnen och den känsla som Kålltorp gav mig, efter att ha återvänt dit för första gången sen jag bodde där kring millennieskiftet. Jag arbetade i gestaltningen med minne, identitet och sanning och skapade alter egot Nadjana (som på finska betyder som Nadja); en dubbelhet av mig liksom Janus/Diana. Nu föll det sig så lustigt i höstas att jag även googlade personen som påverkade mig så starkt under tiden jag bodde i Kålltorp, och som alltså haft stort inflytande över gestaltningen. Denna person visade sig ett konstprojekt ha arbetat med just sanning, och då utgått från boken Nadja (klicka för att provläsa en webbversion) av André Breton (Pequid Press. Malmö, 1996), en surrealistisk roman om en kvinna som kallar sig Nadja. Boken har många kopplingar till mitt Kålltorpsprojekt - den tar upp teman som minne, sanning, fiktion-verklighet, identitet och slump som metod. "Livet måste kanske tolkas som ett kryptogram" (Ibid, s. 102). 

Jag tycker boken påminner en del om vårt bloggande - att blanda text och bild till en berättelse.  Den var radikal när den skrevs i sitt uttryck, men idag nästan ålderdomlig; Ett sorts Hermeneutiskt lärande, men i en större samhällelig kontext - det som en gång var väldigt radikalt, är idag fullt begripligt.

Så nu funderar jag på om maskerna egentligen för tillbaks till detta projekt, ett surrealsitiskt sökande efter verkligheten/olika sätt att se (ut). Lärande som en metamorfos; ett kreativt skapande av ordning i/av kaoset, likt den Kaordiska triangelns Fluxus-princip (se även konströreslen Fluxus).
Nu vill jag förtydliga att denna slumpassociation inte har någonting med någon sorts "ödestro" att göra. Jag är bara den som råkat se och sätta ihop för mig spännande "slumpar" i ett "sammanhang" och skapar ett mönster av bitarna. Detta mönster är förstås påverkat av den tid och det sammanhang jag lever i.
  Den surrealistiska kopplingen, det kaotiska slump som för mig blir ett mönster,  ger mig ännu ett perspektiv på Hermeneutik-Surrealism som två poler på en skala av verklighetstolkande, meningsspakande.

Masker förresten (Blogg 10, LBD500)

Här mina avgjutningar och masker hittills. Plastpåsmasker och kalendermask. Går inte att andas i någon, kanske var jag inspirerad av dödsmaskerna från förra veckans besök på British Museum?

Dödsmask från Rom, British Museum.

Ser masker överallt. Den här stora fanns i källaren på HDK:

Masken som metamorfosen, förvandlingen. Eller kvarhållandet. Som lärandet/skolan - det nyskapande eller återupprepande?

Ber om ursäkt att jag inte lagt ut skissanimationerna (se nedan) tidigare - det var väl den där måste-göra-fina-saker-jante som grep tag i mig - det här var ju bara något jag gjorde för att skissa idéer, typ. Hur som, det hör till min process, och gör kanske det jag skrivit mer begripligt.

StickDraw-animation Janus1 från förra veckan

Metamorfos 1

 

Metamorfosanimationsskissen kom till först, inspirerades av Nathalie Djurbergs surrealistiska animationer på utställningen Fåfänga försök på Röda Sten.

Hermeneutiken, Janus och masker (Blogg 9, LBD500)

Masker som ett sätt att byta ut-seende, blick.

Som jag nämnde i tidigare inlägg är Surrealismens och Hermeneutikens sökande efter möjliga tolkningar något som intresserar mig just nu.

Jag tog på första handledningen upp hur jag söker det icke-perfekta, för att det känns mer spännande, öppet för tolkning. Vill förtydliga att det välgenomarbetade, till synes perfekta, ju förstås också kan rymma denna tolkningsfrihet och icke-perfektion genom en dubbelhet, en fråga som får finnas kvar, en inbjudan till tolkning och vidare samtal. Det avslutade, det perfekta i meningen redan besvarade, redan klara (se tidigare inlägg om Utopia och repetition som död), en monolog som inte vill dialog och vidare tolkning är det jag fasar för. Som ingång i min gestaltning passar då det icke-perfekta, det skissartade och slumpmässiga bättre in, då det överraskar mig och på så vis kan föra min tanke längre än det jag kan räkna ut i förväg.

I mitt sökande har jag fastnat vid Janus som symbol intresserar mig mer och mer -  Janus/Jana som läraren, portöppnaren. Likson Jesus är han/hon tidens mästare och står över tiden, en gud över vägen, skeendet, den mänskliga/personliga utvecklingen, lärandet. Gudomen symboliserar bl. a. lärande, förändring, unga människors uppväxande.  Janus med två ansikten, från början ett kvinnligt och ett manligt (Janus/Diana) blickar både framåt och bakåt, och där de två ansiktena smälter ihop till ett, osynligt, som blickar mot oss i det ogreppbara nuet, på så vis lik den Hermeneutiska cirkeln.

Papier machémask på tork (snabbspolar mina processer).

Detta med att ha dubbla ansikten ledde mig, som ni vet, in på  masker - men också kläder som en större mask, ett sätt att förklä hela oss (här en spännande artikel som tar upp mänsklighetens utveckling och adaption kopplad till kläder och förmågan att tänka i symboler, tolka). Förklädnaden som ett sätt att ta olika roller, men också byta blick, perspektiv, då vi blickar ut på världen ur ett annat ansikte. 
 Att kunna byta perspektiv ser jag som något som nära hänger ihop med vår föreställningsförmåga - att liksom i leken fantisera om något som ännu inte är; att omskapa oss och hitta andra sätt att vara, agera. En social flexibilitet som gör att vi kan lära, och ackumulera kunskap kulturellt.

Hermeneutiken, bilden och lärandet (Blogg 8, LBD500)

Det är svårt att beskriva vad jag söker, när jag ännu inte ser helt vad jag söker. Frågan utkristalliserar sig mer och mer i takt med sökandet. En ny strukturering av min tankekarta ser ut så här:

Jag tänker att det är ett Hermeneutiskt forskande genom bild - en metod att lägga pussel, söka med ett öppet sinne, snarlikt Surrealismen.

Mina frågor hänger ihop och påverkar varandra, leder vidare till varandra, i en hermeneutisk cirkel - Vad är bildämnet? Hur ska vi undervisa i bild? Vad är min roll? Hur påverkar min roll/hur jag undervisar bildämnet som sådant?

Jag vill inte hitta ett sant svar, utan förstå och försöka tolka en helhet av många olika svar/bilder. Jag tänker att metoden är att genom bild arbeta med alla dessa komponenter, för att bättre begripa vad det är jag tänker, se på min process, intervjua andra om bildämnets roll och lägga pussel med dessa bitar. Men - samtidigt handlar det om att hitta ett sätt att formulera en teoretisk bas, inte en fast modell, men sätt att se och förstå görandet genom att formulera vad det är vi gör när vi genom bild söker, forskar om och tolkar världen. Och det är här Hermeneutiken kommer in, applicerad på bildämnet - som metod för skapandet.

Lärande symboliseras ofta med en väg (se Jonas Aspelin, Den mellanmänskliga vägen, s. 26-27. Brutus östlings Bokförlag Symposion, Stockhol/Stenhag 2005), en resa av utveckling. I den nya kursplanen för bild skrivs, enligt Staffan Lövgren i UR:s program med honom, just bildskapandet fram mer - bild som ett sätt att lära genom att göra, och analysera/tolka/kommunicera i görandet.
Det undersökande arbetssättet ska ge nya kunskaper genom att bearbeta det redan kända och söka nya vägar/sätt att skapa bilder, men också innebära tolkning (alltså reflektion tolkar jag det som) under processens gång. Bildämnet blir ett sätt att lära om bilder genom bildskapande. Här blir Hermeneutiken men också surrealismen två likartade metoder att utgå från. Ett sökande, pusslande, tolkande av fragment och bitar där mönster som ger mening uppenbarar sig.

(Blogg 7, LBD500)

Har försökt  lugna mig med bloggandet lite för att ge er läsare lite andrum. Samtidigt vill jag förtydliga att bloggen för mig är ett sätt att synliggöra mina tankar och min process för mig själv; ett redskap för att begripa vad jag håller på med nu, och synliggöra vad jag gjort, för att få ett hum om riktningen jag är på väg i.

Nu till veckans aktiviteter:

• Har känt motstånd (Inspirationsbrist och ren ångest då jag funderade kring LPP till mig själv, men  inte skrivit någon sådan än, men känns mindre motbjudande nu)
• Illustrerat brottstycken ur Utopia-dikten.
• Funderat kring Janusansikte, tempel och ritualer. Blev väldigt inspirerad att fortsätta på detta spår efter besöket på utställningen FÅFÄNGA FÖRSÖK på Röda Sten förra helgen.
• Skrivit intervjufrågor med stöd av Elli, om hur lärare upplever sina olika roller i rollen och vilka strategier de använder för att få dessa att fungera ihop.  Även testintervjuat henne. Detta för att få en bredd i min förståelse för hur man kan se på bildläraryrket och ämnets roll nu när jag ska gestalta, men eventuellt också som något att använda i uppsatsen. 
• Snöat in på masker/olika ansikten (som Janus). Gjort avgjutning av mitt ansikte, för att kunna göra fler masker/ansikten.

Min tanke just nu är att jag vill göra masker, och en initieringsritual för mig själv (och andra som vill initieras). Ett sätt att smälta ihop dessa olika ansikten/roller, bli en helhet (återkommer om detta med metamorfos, Janus och passager i ett separat inlägg). Just nu koncentrerar jag mig på PROCESSEN, tanke genom handling. Förhoppningsvis utkristalliserar sig något som kan bli en slutprodukt genom detta.

Ber om ursäkt för oredigerade foton, men får fixa det senare. Ska iväg till London, bloggar mer därifrån och bevakar era bloggar, men kommer tyvärr inte kunna närvara IRL på måndagens handledning (K har lovat ta anteckningar, och jag mailar respons på er jag ska bevaka via henne).

"There is no solution because there is no problem” — Marcel Duchamp (blogg 6, LBD500)

Har redan nått till den massiva motståndsfasen. Först förvirring, sen plötsligt idétorka och känslan av att inte hitta ut.

För jag har haft bloggfasta ett år, och tydligen förträngt det mesta av mitt tidigare sökande. Googlade mig själv för att hitta vad jag använt Utopia-dikten till och insåg jag att jag riskerar att trampa vatten, bara upprepa mig - inte fördjupa eller vidga problematiken jag tidigare varit inne på.

Citerar Duchamp fritt ur intervjufilmen som bär samma titel som detta blogginlägg:  
Repetition är motsatsen till förnyelse, en form av död. 

För vad är problemet jag fastnat i att undersöka? Finns det ett problem? Duchamp citerar i ovan nämnda film Man Ray: "There are no problems, only solutions" - beror allt bara på perspektiv och förhållningssätt?

Ska nog läsa igenom min blogghistorik ordentligt för att om möjligt försöka undvika denna dödens tragik och istället försöka sikta mot just lösningarna.

Helgens aktiviteter och handledningstillfälle 1 (Blogg 5, LBD500)

 Idag har vi haft första grupphandledningen, vilket gav lite nya tankegångar. Men först en uppdatering av var jag står i min process.

Jag gjorde i helgen ett materialtest på "löv maché" - den mixade varianten vekar för tidskrävande, men att limma ihop löv med hemmagjort tapetklister (vatten, potoatismjöl och socker) på en stomme (i det här fallet av ståltråd) verkar vara mer hållbart.

Igenom löven som medium söker jag det icke-perfekta, ett uttryck delvis påverkat av slump. Tanken om det icke-perfekta, eller att utamana min process genom att gå utanför min egen kontroll/roll som skapare kan  i sig kan vara värt att problematisera, men just nu är det den lätta vägen till de fria ingångarna jag söker.

Jag har ju varit inne på skolans janusansikte - Janus som står för dubbelhet, dörrar, att passera genom något och förändras. Likt kunskapsprocesser och skolan?

Kommer att tänka på Marcel Duchamps dörr - det  blir som en parodi på Janustemplet där dörrarna var antingen stängda eller öppna (fred eller krig). Men samtidigt förkroppsligande dubbelheten - alltid ett både och.

Frågan om bildundervisningens syfte väcker självklart frågan om vad konst och bild är. Kobras avsnitt om konst och aktivism har en spännande inslag om konst utan materiellt uttryck, som lärande och kultur (dansarna i mörkret), ett gemensamt görande.
För mig är bild i skolan ett sätt att undersöka världen, genom känslan. Bildundervisning blir som "praktisk" filosofi, att förstå och bearbeta världen genom, begripa en undran, söka inte ett svar men flera förståelser av något, livet konst, bild och kultur ett samtal - en massa frågor och ännu fler svar. Men kräver dessa ett ställningstagande?

Nu om dagens handledning:

• Jag har gjort en ny hoprullbar tankekarta, med lösa lappar för att kunna flytta om och uppdatera efter hand. 

• Jag ska läsa klart Jonas Aspelins bok "Den mellanmänskliga vägen" (jobbar tyvärr när han föreläser i morgon).

• Jag nämnde Wislava Szymborskas dikt Utopia, ska leta bilder/uppslag i den.

Vi samtalade även om det finita - infinita. Hur kan vi ha en skola som inte är finit, målstyrd men inte förutbestämd?
 Under lunchsamtal med M efter handledning pratade vi om skolans krav på synliga mål, och att eventuellt göra egen LPP till mig själv, utifrån min frågeställning. Kände direkt hur motviljan grep tag i mig - och samtidigt frågan om ifall det inte ibland krävs ett motstånd, tristess?

Måste allt vara instant nöje och direkt behovstillfredsställelse? En LPP kunde vara ett sätt att försöka konkretisera lärandet, göra upp en plan över vad som ska ske utifrån kursplanen, utan att fastställa resultatet. Eller; åtminstone något att reagera på, emot.

 Som jag sa på handledningen - jag söker inte eliminera dubbelheten, utan kanske är det en form av terapi mitt sökande. Att förstå och därigenom acceptera dubbelheten, hitta ett sätt att samexistera med de dubbla budskapen och idealen, utan att sluta visionera.

I väntan föds leken; eller den alternativa rubriken Logik, material, estetik (Blogg 4, LBD500)

 Skulle samla visuellt material, men tog en sväng förbi odlingslotten för att täcka jorden med löv inför vintern. När jag började mitt lövkrattande tänkte jag slå två flugor i en smäll, och krattade då gångarna för att få ihop mitt material. Inte förrän då insåg jag att det jag pysslade med var att "kratta tankegången", som Johan Aspelin filosoferar om i förordet till "Den mellanmänskliga vägen" (Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag 2005).

 

 Efter det såg jag bara löv. Inspirerad av Klara Kristalovas separatutställning på Göteborgs Konstmuseum började jag fundera på alternativa sätt att arbeta - löv som medium och material. Halvt förmultnade, bruna, kladdigt jordiga. 

 

Jag var på Klara Kristalovas utställning förra veckan och slogs då av den befriande brist på "respekt" för traditioner om hur skulptur, keramik och porslin ska behandlas, se ut och framställas. Hon säger själv att hon är en målare, men arbetar tredimensionellt. I skulpturerna bryter rådande hantverksnormer om hur man "bör" och "får" gå till väga,  till exempel i hur hon har alldeles för "mycket" glasyr, som rinner "likt sperma" (min medbesökares kommentar) ner från skulpturen och ut på underlaget. 

Hon gör också "omöjliga" saker med materialet, som det stora huvudet som ser ut att tippa framåt när som helst - något som är fullt möjligt i måleri! Och tydligen också i skulptur. Det blir som drömfantasibilder fast inte förförande synvillor som vill oss att tro att de är verkliga, utan ett sätt att göra verkligheten drömlik, fantastisk. När saker blir möjliga och överskrider logikens ramar för skulpturens stabilitet och hållfasthet, likväl som våra förutfattade meningar om hur världen är förskaffad, utmanar hon min syn på materiens och världens begränsningar. Här pratar hon om sin parafras på Goya, "När förnuftet sover"

. 

 

Så medan jag krattade, samlade löv m.m. och tänkte på Klara kände jag en fantastisk lust - att leka. Leka i tanken och i verkligheten, med idéer och material. Löven får torka lite och sen ska jag pröva att göra löv maché i matberedaren. Tidningsartikeln visade sig vara en annons om "en resa i konstens tecken"  - sparar den för eventuell vidare input.

Jag ska lyda rådet att prata med ett barn - eller vem som helst som inte tänker som jag brukar. Gå utanför min egen logik. Som när jag drömmer, och helt andra kopplingar sker och en fri logik tar vid.

Metod(er) (Blogg 3, LBD500)

Min metod idag: Slump.

Hitta en bok som ser spännande ut, slå upp den, läs. Koppla till det du/andra redan vet/tror/tycker/tänker.
Lyssna på samtal på stan. Ta ut några ord/meningar.
Prata med någon.
Ta del av media.

Sätt i ett sammanhang. Tolka.
Reagera. Tolka igen. Gör.

Eller bara gör.

Just nu har det lett till något som liknar en individuell associationslek:

 

JanusX4

Skolans syfte
Styrdokument
Barnkonventionen
Janusz Korczak
Janusansikte
"Lärarens dubbla uppdrag" (E. Nihlfors)
Enhet/symbios
Splittring
Lust och lek vs plugg och lärande? ("Skolan och den radikala estetiken", L. Aulin-Gråhamn, M. Persson, J. Thavenius) 
Entreprenöriellt lärande
Gamification
“That’ll teach you to teach me" (Bart i The Prodigy Barn, "Tis the fifteenth season")

I tidigare gestaltningar har jag fått rådet att bara göra - tänka/analysera sen. Nu blir det än svårare, när vi förväntas ha en ingång, en frågeställning. Samtidigt är jag lugnad av att kursen inte riktigt dragit igång än, vilket underligt nog ger större handlingsfrihet (kan hänga ihop med min skepsis mot betyg). Så jag tänker att jag har mina teoretiska tankar här vid datorn, men att jag nu ska gå ut och försöka samla visuellt material slumpvis och utan att reflektera för mycket i förväg, för att se om det kan  leda vidare in i en gestaltningsprocess, utgöra grund för något, vad det nu kan vara ...

Pinpointing the problem and searching for what to search for (Blogg 2, LBD500)

Några möjliga ingångar i gestaltningen:

• Utgå från uppgifter elever brukar få göra i bildundervisningen och se vad som händer, hur det känns att göra dem, vad de "ger" och hur det mäts/bedöms.
• Intervjua elever/lärare/lärarstudenter om deras syn på bildämnet - vad det är för dem, vad de önskar att den kunde vara. Plocka russinen ur kakan och fundera på vad den ultimata bildundervisningen skulle kunna vara.

Fast; grundproblemet jag brottas med är att jag Tvivlar i min TRO på skolsystemet och dess oifrågasättbara NYTTA. Har mer och mer fastnat vid just begreppet tro. Skolan som en institution som tappar anhängare i samhället, som håller på att omformulera sitt uppdrag och sin praktik. Utbildning som en utdragen konfirmation eller initiationsrit. Och jag ska bli präst i denna kyrka jag inte kan tro på.

Så jag funderar på om en möjlig ingång i gestaltningen och undersökandet kunde vara att leka antropolog och titta närmare på olika "trosinriktningar"och gestalta dessa - för liksom religionen har individualiserats, så verkar också den nationella samsynen kring skolan/utbildningen ha luckrats upp. 

 

Visionerna (som får rum i media och därmed kommuniceras ut till allmänheten) om vad skolan och bildundervisningen ska "vara" kommer inte bara inifrån skolan, utan från andra opinionsbildare (som skolan sedan reagerar på/mot). Skolans kulturella kod kritiseras från vissa håll för att vara gammalmodig och enögd, samtidigt som den från från andra håll kritiseras för att vara för vag, decentraliserad och svårmätt/jämförbar.

Målet jag satte upp i mitt PM, att hitta ett konstruktivt förhållningssätt, får vänta tills vidare. Kanske når jag dit en dag, kanske inte.

Examenskurs 500 HT12 (Blogg 1, LBD500)

Här kommer mitt PM i original, så som jag tänkte mig i morse. Arbetet med att bli mer specifik, skära ned, pågår för fullt i mitt huvud. Återkommer.

Didaktisk frågeställning Lärarexamenskurs HT-12

inriktning Bild och visuell kultur

Min dotter, som går i ettan, frågade mig för några veckor sedan ”mamma, varför måste man gå i skolan?”

För att bli allmänbildad? För att det är bra? För att samhället kräver det? För att annars blir du en outbildad och misslyckad person utan inkomstmöjligheter (OBS! IRONI!) Inget av de svar jag kunde komma på är speciellt tillfredsställande.

Att jag som blivande lärare inte kan ge någon riktigt bra motivering till varför min dotter behöver gå i skolan, bottnar i just den dubbelhet som jag känner inför skolsystemet. För är det verkligen nödvändigt att gå i skola? Är det det enda sättet vi kan lära oss fakta, färdigheter o.s.v., och att bli fungerande samhällsmedborgare? Hur skulle vi och samhället se ut annars?

När jag började i första klass älskade jag skolan; till och med maten i bamba var underbar. Jag älskade tanken på att få forska – för det var vad jag trodde att vi skulle få göra. Jag älskade att fråga saker, och få söka svar. Denna nyförälskelse varade i några år, tills jag insåg att den mesta tiden gick åt till att vänta, göra saker jag redan kunde, göra saker på tråkiga sätt eller göra saker jag inte förstod varför jag skulle kunna. Idag, 25 år senare, ställer min dotter mig den fråga jag borde funnit svar på vid det här laget, men jag står utan svar.

Jag vill dela med mig av min brinnande kärlek till visionen om ett skolsystem där alla har lika rätt och möjlighet till utbildning, men jag tvivlar på skolans värde så som den är organiserad idag och ser luckor och motsägelser i styrdokumentens logik.

Min didaktiska frågeställning jag har utgår alltså från:

Vad är syftet med (bild)undervisningen i skolan?

Hur skulle en vision om ”den ultimata” bildundervisningen se ut? Hur passar betyg in i denna vision? Hur passar denna vision in i rådande skolsystem och samhälle?

Mitt mål med mitt examensarbete är att hitta konstruktiva lösningar på hur jag

kan verka inom rådande skolsystem på bästa möjliga vis utan att göra avkall på visionen om en demokratisk skola som inte utestänger människor.