Tid, Rörelse, Fluxus - det eviga äre:ets ogeppbarhet (Blogg 12, LBD500)

Under helgen hade jag hunnit komma fram till att det är rörelsen, dynamiken som är det viktiga i min gestaltning. Funderade kring ord som resan, rörelsen och förändringen, liksom rytm, förgänglighet (förgängligheten som rymmer både den djupaste vemod, men också humor och självdistans, då vi ser vår egen förgänglighet) och det evigt existerande (då nuet är det enda som är, ett vara vi tvingas följa med i så länge vi lever), samtidigt oändligt korta nuet.

Janusansikte som vänder sig, förståelsens process

 Så vi pratade under måndagens handledning om förgängliga material och processer, som att gjuta och stöpa, smälta. Har dock kommit fram till att det inte är det jag söker då det ändå ger ett fast eller slutgiltigt resultat. Vi pratade även om platonska idealbilder och yta/innehåll, tid som avlagringar eller lager som nöts bort och lämnar spår, tidskapslar och bilder av/om framtiden (fantasi och minne, likt Hugin och Munin). Fick tips om bl.a. Jonas Dahlbergs utställning på Konsthallen, ska gå och titta så fort jag kan. Rebecca tyckte jag skulle lägga upp skissen på ansiktet som vänder sig (se bild här intill). När jag väl tittat närmare på denna bild kom den förlösande "aha-så-det-är-det-här-jag-söker-och-håller-på med"- känslan. För jobba med saker som är i process i form av förruttnelse har jag redan gjort.Och gjutit i stearin och gelatin.

Det är istället brytningspunkten, den milli-millimeter då framtid bryts till dåtid, kaos till kosmisk ordning, ögonblicket då delarna bildar en helhet och får mening (likt den Hermeneutiska spiralen) jag söker sätta fingret på eller gestalta metaforiskt, dra fram i blickfånget. Det där ständigt undflyende.

Har gjutit till synes meningslösa saker för att för mig själv klargöra vad det är som sker och filmat stelnandet, processen för att sedan kunna klippa ner det i tid och loopa det med en spegelvänd "återupplösning". Att känna motståndet då materialet ändrar karaktär ger tanken en ny insikt om skeendet. Även om det bara blir en symbolisk, och därmed ändlig handling, har det hjälpt mig framåt i processen att förstå det ständiga skeendets ogreppbarhet, det kreativa fluxus-tillståndet innan massan/kunskapen stelnar och "utopia"/"kosmisk ordning" gjuts fast (en symbol för det ändliga spelets värld). Kopplat till skolan tycker jag vi allt för ofta hamnar i just den ordnade, utopiska kunskapssynen. Den är logiskt strukturerad, redan utredd och synliggjord och därmed en tacksam bedömningsmall att stöpa elevers förståelser i. Ett sätt att mäta genom att kunna passa in i förutbestämda mönster, släta ut och likforma.

Gick sedan visdre från tanken på att gjuta i material som kunde smälta av ljus och byta skepnad och på så vis ta fram något nytt (metamorfosen), saker som växer och förändras (skulpturer av växter) till tankar på en ljusskulptur i form av en lampa, närmare bestämt ett Janusansikte med en lampa i (eureka- och aha-upplevelser, men också föreningen mellan just minne och tanke/vår förmåga att tänka framtid som sker i det osynliga nuet och ger oss ständigt nya insikter)och har nu experiementerat med silkespapper för en lampskärm.

 Helst vill jag även få lampan att snurra, vända sig likt en klocka, eller likt tiden. Har googlat en del, men verkar rätt klurigt. Vissa drivs på varmluft, men då får jag tänka om med hur jag utformar lamphuvudet. Har jag en motor, blir problemet istället sladden till lampan ...

Några ord har fastnat i mitt huvud

Ars via Illuminare eller ars via flux. Eller tvärt om.

Alltså konst genom upplysning eller konst genom flöde. Flödet i skeendet, tanke och handling, samtal och tidigare kunskap. På hittepå-Latin ("kunskapens" språk). Typ.