Mobiler är fascinerande; de ser ut att bryta mot all logik och svävar fritt i rummet. Så det kändes först ytterst spänannde att försöka bygga ihop en ställning för mina "tidsprofiler".
(Bra tips och råd om hur man gör egna mobiler hittade jag på Timothy Roses sida. Och här kan man pröva på att bygga en virituell mobil. Något för matte/bildlärare?).
Har dock, desto mer jag böjt ståltråd och stänger, kommit fram till att jag nog inte behöver ha en så komplicerad anordning för att få den effekt jag eftersträvar. Det är juskuggspelet och det tyngdlösa svävandet jag vill åt; inte briljera med avancerade tekniska upphängningslösningar.
Att belysa saker som då visar ngt annat än det ser ut att vara är något Sue Webster och Tim Noble pysslar med, och som jag först nu ser kopplingen till i min gestaltning, men i en abstraktare form
(ofrivilligt plagiat eller omedveten inspiration?). Ett klockrent exempel på konstens förmåga att visa på något som något annat än det vi tror oss se.
Jag tänker att det här också handlar om själva perceptionsprocessen -
hur och från vilken vinkel vi belyser ett fenomen, påverkar hur vi
uppfattar och tolkar det. Det bygger också på förförståelse - kan vi se
ett för oss tolkningsbart mönster i det betraktade, eller är det allt
för främmande för att vi ska uppfatta det som något? Är det tillräckligt
sammanhängande, eller klarar vår förförståelse av att fylla i de delar
som saknas? Ett ständigt pågående
rorschachtest IRL.
No comments:
Post a Comment