Grundfrågan jag började med var: Varför behöver vi ha bild i skolan? Och: Hur kan jag förhålla mig till ämnet bild?
Jag har i gestaltandet försökt greppa kunskapandet i skeendet, nuet. Det har lett mig in på Hermeneutiken, men också surrealismen - hur vi tolkar världen genom att finna mönster och foga del till helhet i meningsskapande processer i spänningsfältet mellan dåtid-framtid, grupp-individ, känt-okänt. I detta sökande har jag reflekterat över vad det är vi gör när vi gör saker i Bild. jag har försökt tydliggöra lärandet och öva mig att sätta ord på detta. Det har också gett mig en tydligare bild av vad jag tycker bildämnet kan tillföra skolan och oss - som ett sätt att bearbeta och förstå världen, livet genom ett icke förutbestämt sökande efter nya sätt att förstå.
Efter torsdagens handledning (jag älskar handledning! Det är den dialog som för tanken vidare, ger oss möjlighet att se på saker i nytt ljus!) föll många bitar på plats. Jag beskrev mina planer på att göra en snurrande lysande skulptur/lampa, och vi pratade om problemet med artefakter som alltid "förbi" så fort dew skapats. Har funderat kring att gestalta lampan/skulpturen som trasig - jag vill tala om nuet, i nuet, och då blir en statisk skulptur just historia. Eller om jag borde ha flera oblekt ihop (de snurrande kloten ska ju vara någon sorts ansiktsprofiler som blickar åt båda håll) som liksom snurrar mot varandra och möts i dialog. Just mötet - mellanrummet och relationen är för mig viktiga, vilket den här gestaltningen på många vis visat.Ord jag arbetat med i gestaltningen:
Rörelsen: Jag vill ha med rörelse i gestaltningen som tidens ständiga rörelse. Rörelsen när världen och vi förändras när vi förstår - ser - den på nytt. Har sökt rörliga saker, både för att rent praktiskt lösa det, men också som möjlig symbolik för det snurrande, rörliga.Ljuset: Det är ljuset som gör att vi ser - ljuset vill jag ha med som symbol för vad som sker när vi "ser"/förstår något (på) nytt (tänk språkliga metaforer såsom att belysa ett problem, ljushuvud, det gick upp ett ljus o.s. v.) , men också som juset som rent fysikalisk företeelse som möjliggör ögats seende.
Mötets betydelse är allt. Det är möten som tar mig vidare i tanken och görandet, vare sig det är mötet med en människa, ett konstverk eller något helt annat.
När vi under senaste handledningen t.ex. pratade om tiden som alltid något pågående sista handledningen, och på det viset statiskt i sitt flöde (tiden vrider sig, men förhållandet då-sen består, och vi står så länge vi leger kvar i nuet) kom jag fram till att jag borde arbeta med skuggor istället för upplysta skulpturer. Det tidigare nämnda tafatta 3D-animerinngsförsöket resulterade nämligen i en "ansiktsurna" - en cylindrisk tingest med en profil likt ett janusansikte.
Denna "processparentes" (3D-animeringsförsöket) blev plötsligt en möjlighet, då "urnan", liksom tiden, har ett ansikte åt var håll (då-sen) och samtidigt ett osynligt ansikte vänt, i nuet, mot betraktaren. Att ha flera sådana roterande "ansiktsurnor" och belysa dem, skulle i skuggan ge till synes statiska siluetter. Under handledningen pratade vi även om Platons grotta - symboliken kring att vi lever i en skuggvärld, förstår vår omgivning enbart reflekterat i vårt inre. Vilket fick mig att senare börja fundera kring planeter och planetarium, och den enkla ordleken S(k)olsystem. (I antiken, denna för kunskaps- och vetenskapsidealet ännu fullt levande guldålder, sågs solsystenet som en form av "gudomlig ordning", likt skolans läroideal - givet, "evigt" (för även om läroplaner skrivs om med jämna mellanrum så är de ämnade att uppfattas som "eviga" då den redan framskrivna meningen är odiskutabel - och på så vis också, bisarrt nog, ändliga i sitt tilltal och - se J.P.Carse).)
Att montera ansiktsurnorna, likt ett solsystem, i en rörlig mobil skulle förhoppningsvis, om man belyser det, kunna ge en effekt där skuggorna möts och skiljs mer slumpvis, och inte bara snurrar på samma platser. Ett fluxus-tillstånd, där det ordnade tillåts bli något nytt.
No comments:
Post a Comment