Att gestalta karaktärer och musik - tankar som faller (sakta dalar) på plats

Untitled #14. Lars Wallsten, 2003.

Inser nu hur mycket jag inspirerats av fotografen Lars Wallstens tankar om bilden som bevis. Han disputerade i år på Högskolan för Fotografi här i Göteborg med sin avhandling Anteckningar om spår.
 Just tankarna kring vår visuella (o)medvetenhet, och hur sanningar skapas genom brottstycken av bevismaterial tycker jag är spännande. Precis som minnesprocesser så är seendeprocesserna något vi sällan granskar. Hur mycket ser vi egentligen, och vad? Kan vi se allt? Är det visuella konstant? Vad lämnar egentligen visuella spår, hur kan vi ordna dem i tid, rum, och hur påverkar detta "sanningen" om det som skett, är, kan ske?

Fotografering av mitt "jag" i roll av Nadjana var svårt - det blev inte det uttryck jag sökte, och jag fick kämpa med att förställa mig inför andras blick då jag är för fåfäng för att visa min fåfänga inför andra, spela "snygg", förställa mig, även om det är för en fiktiv karaktär. Varför?

Skulle antagligen behöva jobba med olika fotografer, träna mig i att bli bekväm med den synliggjorda förställningen inför andras blickar, bygga upp en vana för att slappna av och kunna "leka".

Att bli fotograferad var under processen att synliggöra betraktandet av andra, och därmed se mig själv utifrån (med egen blick, men medveten om andras). Även om jag vet om det annars, så förtränger jag det i viss mån.
 Att gå in i roll som blev betraktad gjorde det inte lättare - det kan ha haft att göra med att jag faktiskt inte riktigt lyckades övertyga mig själv om rollen.
   Smink, musik och inspirationsbilder m.m. kunde varit bra hjälpmedel för att sätta stämningen. Och kanske att fler spelat samma "spel"/liknande "roller" samtidigt (har inga problem att "klä ut" mig och spela auktoritär roll när jag ska göra bankaffärer t.ex, även om jag där ska föreställa mitt eget officiella "jag" - mycket p.g. av de andras allvarligt spelade roller skulle jag tro. Ingen misstänker att jag är där och låtsas).


Kan jag betrakta musiken som något annat än musik? Tänker faktiskt att det jag gjort blir mer relevant då. Nadjana är en karaktär, inte en fysiskt existerande person. Musiken och videon var en iscensättning och gestaltning av en musikvideo och musik. Jag gör musik utifrån ett bildperspektiv och inte som musiker, även om karaktären Nadjana iscensätts av mig som en musiker. Samtidigt står inte Nadjana fri från mig. Det är jag som skapar, genom den av mig på hittade karaktären. Ett ramverk så att säga, en riktning och en stämning.

Frågan är som vanligt svaret

VAD:

Som sig bör när det är dags att avrunda är det inte ett svar jag uppdagar, utan en fråga/kritik jag äntligen formulerat. Det som började med ett "varför kan jag inte minnas?" har sakta förskjutits till ett "vad kan jag minnas?" Jag har via Kålltorp sökt de inre bilderna - minnen, självbild, världsbild o.s.v. och letat efter vad visualiserandet som sådant kan förstås som. Hittade en gammal bok, Uppmärksamhet och minne, som under rubriken "Erinring eller rekonstruktion" beskriver Sir Henry Bartletts forskning kring hur vi minns komplexa strukturer/händelser som:

"en aktiv organisering av tidigare reaktioner eller tidigare erfarenheter". [...] Enligt Bartlett minns vi inte genom att aktivera något speciellt minnesspår: Vi återupplivar snarare en hel massa bilder, vi stimulerar de relevanta schemata och vi framkallar ånyo den händelse vi vill erinra oss. Men vid denna metod kan vi missta oss, genom att skapa för mycket, ty vi kan komma ihåg det som brukar hända, eller vad som borde hänt, i stället för hur det verkligen var [Min kursivering]. (Donald A. Norman, "Uppmärksamhet och minne"s. 167. Wahlström och Widstrand. Stockholm, 1972)

Jag tycker citatet ovan sammanfattar min skepticism mot vårt eget minne, våra egna sanningars historiska sanning och därmed även sanningsbegreppet/objektivitetstanken som sådan. Inte som ett "låt gå med allt"-mentalitet, utan en nyfikenhet för hur vi förstår det vi förstår som vi förstår det. Jag har sökt vad "minnet" består i - tänkandets bas, berättelsens/förväntans kraft över upplevelsen.

HUR:

Jag gjorde fältstudier och experimenterade med bildberättande utifrån mina egna minnen, för att sedan gå över via textfragment på tyska (språket jag inte heller riktigt minns) till en musikalisk tolkning. En känsla av storstad, höstvåta gator och mörker växte fram. En minnesförstärkare där jag på allvar började fundera över hur vi minns det vi minns. Vad vi förstärker eller förkastar, omformar eller helt enkelt hittar på.

Efter musiken gick jag vidare med en video. Här någonstans kom även alter-egot Nadjana in i bilden på allvar. Tänkte att musiken behövde skapas av någon, men vem denna någon var var svårare att sätta fingret på. Tog blixtbilder i mörker på halvt dolda ansikten då jag kände att jag ville utforska just anonymiteten i mötet med oss själva, vår historia. Ett ständigt omtolkande av vad vi "är" där vi fyller i de delar vi inte ser på ett för oss, just då, logiskt vis. Minnet blir en spegling i nuet av tiden som var (här återvände jag mycket till sommarens tankar kring ärets påverkan på varet ser jag nu efteråt).



Förkastad variant.

 Jag blev inte riktigt klar med videon, utan började fundera kring just jaget och mig själv, min bild av mig själv och iscensättandet av identiteter. Bokade fotostudion och laddade med kostymer, men det var Röhsska-kläderna som lockade mest. En dubbel utmaning, då jag varken känner mig bekväm framför kameran eller i klänning (jag har tydligen lite svårt för det där med att gå in i andra roller "på riktigt").



Stillbild ur trapphusdans.

Jag filmade en del mer - trafik, bussresor, spårvagnar, trapphusdans m.m. i ett sökande efter förändringstanken. Vad ser vi när vi ser beroende på kontext? (Vad föder musiken för förväntningar?) Men både studiobilderna och det senare filmade materialet talade ett annat språk än discomusiken - kanske hade det kunnat vara ett spänannde möte på ett vis, men blixtbilderna tyckte jag bättre fångar vår blicks närgångenhet och samtidiga oförmåga att se "objektivt" (nu talar jag igen om den inre blicken, om perception och visualisering som främst mentala processer). Bilderna på mig kändes också mer som ett led i processen i att skapa nya visualiseringar av mitt "jag" för mig själv. Att träda ut ur min kropp och betrakta utifrån, inte för att skapa en "objektiv" yttre bild, utan för en annan inre.

  Karaktären Nadjana är en fiktiv gestalt, en tankelek obundet av fysisk "historia"/"sanning" (här återkom jag även i tanken till A-kursens "digitala rummet-moment, och avatar-kulturen som finns idag. Vi skapar rollpersoner att "gå in i", som vi ändå kan känna sanna känslor igenom). Så jag klippte klart utifrån "original"-materialet.

Senaste dagarna har jag promotat Nadjana-videon via olika sidor och grupper, presenterat mig som en musiker som tar mig själv och mitt skapande på allvar. Jante vill komma och äta upp mig, för jag vet ju att musikkännare kommer undra allvarligt vad det är för en hemmafixare som lagt ut detta klipp. Väntar ändå otåligt på reaktioner (ännu inga, tyvärr). Självbilden är i gungning (hur långt kan jag gå med att "förverkliga" mitt alias?)

VARFÖR:

För att jag är djupt kritisk mot hur vi idag tänker kring minne, tänkande, sanning och objektivitet. För att jag inte tror på facit-svarsmodellen i skolan. För att jag inte lyckas acceptera livet som bestående av fasta rätt-fel, utan perspektivbundet/tolkat. För att allt är vinklat, och sanningar alltid byggs på sanningar, då de ofrånkomligen är tolkningar som bygger på tidigare tolkningar och förståelser av världen, teorier som bygger på andra teorier (Ett kopierande utan förlaga, en process utan klar början). För att världen kan förstås på så många olika vis, varav konst/bild inte är underställt matematiken eller naturvetenskapen, utan i många fall t.o.m. bättre förstår beskriva "verkligheten"s komplexitet just för att de erkänner mångtydigheten och det vi inte vet/ser/förstår som en del av det som är.

Äntligen.

Här är den då till slut:



Lyckades slutligen lista ut hur man skapar en musiksida/fansida på FB som Kristofer tipsade om: https://www.facebook.com/profile.php?id=905310499#!/pages/Nadjana/314235288592995

Har spridit denna länk lite här och där. Nu gäller det bara att hoppas på snabba reaktioner (frågan är bara hur det mottas - är inte alltid så populärt med länkterror!

Variationer på ett tema

Frukostkaffe och morgon-blogg:

Tänker på projektet, görandet. På känslan av att inte vara tillräckligt unik, speciell. Och samtidigt variationens/kopians ständiga förskjutande av världen, verkligheten, genom de små olikheterna, ibland avsiktligt sökta, för det mesta mindre övertänkta (tänk utveckling inom språk eller mode, eller traditioner som julfirande). Detär näst intill omöjligt och förfärligt tråkigt att bara göra exakt samma igen och igen, även om vi ser oss som ortodoxa traditionalister. Små buggar i kopieringsprocessen ger stora efterskalv.

Bild hämtad från Kathryn Lloyds blog.

Tänker på detta när jag våndas över min oförmåga att göra något som går utanför det redan tänkta, kända, i mina försök att vränga blicken ut-och-in (Cia postade denna länk på FB - ett barnprogram om konstnärliga processer som hon tyckte liknade mitt projekt i somras. Har jag plagierat? Nej. Skulle det spelat någon roll? Knappast. Men visar på att vissa idéer föds/förstärks/synliggörs på många platser samtidigt i en viss tid) . Vi tar dessa små steg gemensamt, som tillslut blir stora steg. Men jag kan vara med och tänka/förstärka det jag tycker är värt att förstärka.

Individ/grupp blir två sidor av samma mynt (livet), liksom skrattet/sorgen eller ljuset/mörkret. Att bara fokusera på det ena blir att inte se helheten. Men variationerna i perceptionskombinationer skapar nya bilder/världar/verkligheter. Fick ett tips om Christian Boltanskis Illumination (se bild ovan) förra handledningen, och hittade då den spännande artikeln The Persistence of Memory: Christian Boltanski and Memory:

“[T]he sole condition for the existence of reality is fable (i.e. storytelling), since narrative is its only means of transmission.” In other words, we can never touch some pure form of the elusive concept of “reality”; instead, we are left only with the stories we tell to transmit that concept of reality. (The Percistence of Memory, bigthink.com)

Steve Calvert, från feedback studies

Jag förstår världen som ett tolkande av världen. Ett sorterande och kategoriserande. Ett selekterande beroende på visualisering som i sin tur beror på selektion. En värld som förskjuts och förändras då den skapas och återskapas. Ett kopierande av kopior utan förlaga. Ett brus som blir ett mönster som vi tolkar och ger mening. En av mina favoritbloggar skriver spännande om det här.

Tusan också

Loggbok/lägesrapport: Tvivel och tidsbrist (process). Har filmat mer, dans och trafik (vad, hur). I morgon ska jag se om det håller som musikvideomaterial (varför). Eller om jag ska gå på det jag redan har. Facebooksidan för Nadjana har väl gått sådär, vill verkligen få klart videon så det finns ett dragplåster. Ska socialisera mer på nätet med.

Fast idag trodde jag nästan en stund att jag hade fått ett första Nadjana-fan då jag fick ett sms (kom nämligen på att jag glömt ta bort mitt mobilnr från nadjana-kontot på Facebook), tills jag insåg att anonyma beundrare inte brukar stå med namn på sms:et. Det visade sig vara jag som hade skickat ett meddelande om middagsplaner till fel person (har en ärvd mobil, och fick tydligen en del telefonnummer på köpet).

Kom på mig själv att faktiskt nånstans hoppas på att min vilda fantasi hade haft rätt. Tänk vilken grej - lansera si själv som kändis och få beundrare utan att egentligen ha levererat någon motprestation, bara genom att bygga upp en image och förväntningar. Luftslott? Kanske - men å andra sidan beror väl våra möten med varann, våra minnen och upplevelser på just förväntan.

Yoko Ono får stå som dagens bildinspiratör, igen. Finns en del att ösa ur där. Individualitet/kopia? Grupp/individ? Fast eller flytande? Vari består världen vi lever i och hur ska vi förstå den?
  Säger som Nietzsche igen: bara genom de många perspektiven tror jag vi kan vara "objektiva". Konst blir ett språk av metaforer lika sant som något annat språk som vi kan tala om och (be)gripa världen med. En variation på samma tema.

Skivomslag #2 och ångest.

Så. Då har vanedjuret i mig så äntligen kommit till den obligatoriska ångestfasen i projektet. Mindre än en vecka kvar och jag börjar allvarligt ifrågasätta värdet av mitt görande. Hur ska jag knyta ihop det? Förklara mina tankar? Till råga på allt har jag ju gjort något av det mest fruktansvärda jag vet - stått framför istållet för bakom kameran. Ångest! (Tack grupp för support/pepp, Mike för all fotograferingshjälp och Erika för nyckel-lån!) Rekvisitan bestod av kläderna som ska till Röhsska, och ljussättningen experimenterades fram.  Försöker med alla medel förkasta dessa bilder, gå runt dem. Vi får väl se. Här följer en första snabb-bearbetning av bilderna - en affisch och två skivomslagsprototyper. Inte så disco, så får arbeta vidare. Men ett första görande för att våga titta på dem:

Så. Frågan är fortfarande: vad har musiken för del i det hela? Behövs den? Ska lägga upp video med musik när den är klar, så får vi se om den ska förkastas eller förstärkas. Under måndagens handledning fick jag tips om John cages 3:14 - när jag sökte runt på honom hittade jag det här fina klippet där han pratar om musik, ljud, mening och skratt. Jag har också varit inne npå skrattet, det förvånande, överraskande - och kanske är det här jag kan hitta tillfredsställelsen i mitt projekt - i görandets mening i sig, i skrattets "peasure in itself". Inget utanför, inuti. Bara det i sig själv. Då kan jag släppa min prestationsångest och fortsätta fråga, söka - utan slutliga svar och sanningar, bara vissheten om det som är.

Ska skriva ett mer sammanfattande inlägg med tankar och anteckningar från handledningar och bilfärder, men här följer en liten sammanfattning av hur det hela verkar hänga ihop (just nu):

Kålltorp:

•  Minnen av historier som blir platser/händelser/livet/människor.
• Sanning/berättelse/myt?
• Vad förstärker/glömmer/hittar vi på?

"Jaget" som minnesbilder av det vi upplevt. Hur/vad minns vi?

• Minne och perception/inre bilder
• Alternativa minnen av "jaget"/självbilder. Vad är sant?
• Flytande jag/roller. Polyfona bilder.

Att urforska jaget ger en mer mångfacetterad bild av oss själva, som kan skapa förutsättningar för subjekt-subjektmöten med andra, där vi istället för att objektifiera möter varandra dialogiskt, med nyfikenhet.

• Monolog: motsatsen till dialogen. Jag betraktar/benämner dig. Min bild av världen blir lag över din.
• Dialog: Vi ser varandra. Andras sanningar/bilder av världen blir lika sanna sanningar som mina.

Det är här det blir svårt. Att känna sig själv blir att känna andras bilder av oss. Inte som fasta roller, men som bilder och erfarenheter om vilka vi kan vara. Vi lever inte i ett vacuum där vi helt autonomt kan skapa oss själva, lika lite som vi inte kan påverka vilka vi "är". Relationer är de sammanhang där våra handlingar bär relevans. Men det är också det här jag upplever som svårast. Det är lätt att "vara mig själv" så länge jag kan blunda åt den andres blick, se mig själv utifrån. När jag vänder blicken ut och in - genom kameran eller video, blir min självbild utmanad. Själva insikten om att vara betraktad, om att andra hela tiden definierar mig, skapar bilder om vem jag är/sanningar lika sanna som mina sanningar om dem, är svårt. Något fotograferingen tvingar mig att bearbeta.

Disco? Electro? Vaß?

Extrainlägg med musikaliska referenser. Först musik för att sätta stämningen inför fotograferingen:

Giorgio Moroders "Machines" från 1984 års soundtrack till Metroposlis (här en till sjysst discolåt av honom fr -79) ...vars basslinga påminner om Kents taxmannen, som förresten har den träffande texten "Du vet inte var jag varit, Du vet inte vem jag är, Vet du alls vem du varit? Vet du ens vem du är? Älskling, det är livet" - apropå mitt sökande efter identiteter och berättelser.

Pluxus video Kinton inspirerar mig också - att dansa, eller inte dansa. Var och när. Fantastiskt kul, och fruktansvärt pinsamt ("svennen" i mig blir stel av skräck och full av beundran på samma gång).



... och när vi ändå är inne på temat dans så kolla här och här.

Nadjana goes Nadjana!

Så. Har skapat mitt alter-ego på FB. Och en grupp har det blivit med. Fick tips om att en kan skapa speciella musikgrupper med (måste researchas genast!). Ska slipa lite till ikväll på videon, sen blir det Vimeo och nätrelease för första singeln/videon så fort som möjligt. Borde jag lägga på sång?

Om ni är intresserade av Nadjana-gruppen så följ den här länken: http://www.facebook.com/#!/groups/185696224843238/

Har även bokat fotostudion torsdag kväll och fredag dag, hoppas jag får tag på en nyckel så jag kommer åt alla underbara kläder i vår sal! Alla som känner sig sugna på visuell brainstorming/fotosession är hjärtligt välkomna att delta, som modeller/påklädare/avklädare/fotoassistenter/inspiratörer(infiltratörer?). Har ni fin rekvisita hemma så länar jag med glädje! (peruker, kläder, accessoarer ...? "Nadjana" är än så länge ett oskrivet papper, så alla visuella förslag är välkomna!)

Först en (tysk!) klassiker (ni har väl förresten hört att dom sjunger "jag tar små barn, jag tar dina barn")



och så lite mer visuell input:





en favorit i repris:



och, så klart, sist men inte minst the Knife (visuell och musikalisk inspiration!):

Skivomskag #1

En första prototyp - testar lite olika känslor. Vem är Nadjana? Vad blir musiken med olika bilder?

Leker med tanken att bara promota musik utan musik - fokusera enbart på det visuella - imagen/personen i form av estetik, inte avslöjat yttre "jag". En Facebookgrupp med release-event kanske vore något?

Nödens lag

Jag har gjort klart min första Nadjana-hit. Den heter "Warum kann Ich nicht erinnern?" och ser ut såhär som LMMS-projekt (musikfil kommer snart ihop med animation):



Men, nu till titeln på blogginlägget. Det brukar ju heta att "Nöden har ingen lag" - så fel! Nöden har en mycket stark lag, och jag har just nu en form av nöd - en tidsnöd, då mitt nya jobb tar mycket mer än de 56% av en heltid som de i "teorin" ska. Så jag förljer nödens lag och GÖR DET NÖDVÄNDIGA!

Ni kanske undrar vad denna nöd består i mer konkret? Jo, jag påbörjar nästa vecka ett animeringsprojekt med en klass åttor, och inser att jag inte känner mig helt bekväm med alla datorprogram och animeringstekniker, vilket kräver en generalrepetition från min sida. Samtidigt har jag ett HDK-projekt att sköta. Så - jag slår två flugor i en smäll, och går vidare med en animerad musikvideo till min elektroniska ljudillustration inspirerad av Kålltorp. Tilläggas skall att jag gör det med glädje - jag omfamnar måstet och gör det till mitt redskap, precis som jag i början av projektet omfamnade den "förhatliga" nostalgin istället för att kämpa emot den.

Jag kopplar mitt görande till Nietzsches trefaldiga distinktion av ödet:

• Att bejaka det som är - och "[d]et som är innebär alltså lika mycket det förflutna som det framtida" (Fredrika Spindler, Nietzsche. Kropp, konst, kunskap, s. 79-80). Ett förflutet som vi bearbetat och distanserat oss från genom, vad jag tolkar det som, reflektion. "I detta bejakande tar varje händelse plats i en dynamik där livet får näring av sig självt i skapande och återskapande" (Ibid s. 80). Alltså det jag gör när jag accepterar mitt förflutna (min Kålltorpstid), och ser det som en tillgång, en erfarenhet att gå vidare ifrån. 
• Medvetenhet om Immanens - "I bejakandet finns allting inneslutet, och något utanför kan inte längre företällas" (ibid, s. 80). Eg: Det vi vet, vår världsbild, bygger på våra (kroppsliga) erfarenheter.
• Vi är blott en variation i det som är, men just därför också skapare av vårt egna öde - Livet är alltså dubbelt då det är "ett bestämmande görande och ett eftergivande låtande" (Spindler, s. 81) där vi är både skapare och skapade. Något jag tycker blir väldigt tydligt när vi betraktar konstnärliga processer - vi är både barn av vår tid/kultur och kreativa varelser.

En liten fin video som med humor behandlar vår bild av hur vår föreställning av vad vi kan/är påverkar detsamma:




Jag utforskar det immanenta, det jag kan veta, i mitt sökande efter "min sanning" som i sin tur bygger till stor del på mitt minne, vilket existerar någonstans i gränslandet mellan det fiktiva och det "verkliga", i en ständigt omarbetad tolkning. Detta sökande var först ett sökande efter minnen, men i musikskapandet blev det också ett sökande efter "sann" identitet ("jaget" som vi uppfattar det byggs, som jag ser det, på minnen om detta jags agerande, upplevelser och tidigare tänkta tankar/kända känslor) och en lek med mitt alterego Nadjana. Jag har nu beslutat utforska denna "sida" av mig själv mer - inte som ett personlighetsbyte, men genom ett lekfullt prövande av alternativa berättelser kring "mig" genom skapandet av nya berättelser, och mötet med/erfarenheten av nya skapande uttryck (elektronisk musik just nu).

Jag tänker att detta breddande av jaget, där vi tar del av fler erfarenheter även om vilka vi själva kan vara, skapar förutsättningar för subjekt-subjektmöten med andra, där förutfattade meningar kan bytas mot nyfiken dialog. En grund för ett liv där vi kan föreställa oss (visualisera) flera möjliga verkligheter.

Att söka Kålltorps berättelser genom musik

Måndagens handledning gav värdefull kunskap om digital musikframställning (tack Jakob!). Gick under min Ättehögs-exkursion runt och tänkte på tyska - det blev små brottstycken av en sång om en plats jag glömt, på ett språk jag knappt minns. Därav musikidén. Jag tänker inte språkgranska - precis lika lite som jag kan minnesgranska mina berättelser. Visst finns det sanningar, men mina egna stämnings-känslominnen, hur kan jag granska dem?

Stillbild ur filmen Blow-Up (från Modculture).

Men digital musik är svårt, helt nytt. Tisdagens försök att bemästra Linux MultiMedia Studio blev ingenting, men igår blev missljuden långsamt till en första grundmelodi. Känns spännande att skapa i ett helt nytt medium, närma mig en helt ny musikgenre. Vet ännu inte vad det blir, om det blir något att ha. Men tänker att jag vill ha ett stämningsfullt soundtrack att lyssna på när jag möter Kålltorp nästa gång - en "minnesförstärkare" så att säga (Tänker att jag gör som fotografen i filmen "Blow-Up": Förstorar något så att det syns något helt nytt. Sanning? Knappast. Men det leder mig vidare, får mig att se nya saker). Jag är en tidsdetektiv utan sanningsanspråk, en historiesökare som bara bryr mig om berättelsen. Om tänkandet som känslomässig förståelse kring en plats, en tid, ett skeende.

Avslutar med ett citat ur Fredrika Spindlers bok Nietzsche: kropp, konst, kunskap:

Tänkandet uppfattas [...] som något som naturligt sätter sig i relation till sanningen eller det sanna, till vilket det hyser en naturlig förkärlek och en predikativ rätt. Denna föreställning vilar för Nietzsche på en flerfaldig missuppfattning, inte bara vad gäller tänkandets natur utan också, och i synnerhet, själva idén om sanningsom mer än något annat avslöjar vårt allmänmänskliga behov av fasta punkter i en kaotisk och ständigt omformande värld." (Spindler, Fredrika. Nietzsche: kropp, konst, kunskap, s. 43. Glänta produktion. Göteborg, 2010)

Socialrealism möter fiktion på Ättehögsgatan

"På ettan på väg mot Kålltorp. Har klätt upp mig (eller kanske klätt ut mig?) för att kunna möta mina egna minnen. Hej Ättehögsgatan, det var tio år sen sist, eller elva. Har du förändrats? Det har jag - se! Jag har vuxit upp. Skaffat mig en stabil tillvaro. Ett jobb. Ett barn. Ett liv med en partner jag älskar, utan tusen intriger. Jag mår bra nu. Ändå går jag helst förbi dig. Låtsas inte se dig"

 Så börjar senaste fältanteckningarna skrivna innan jag ens nått fram. För jag insåg att det inte var helt lätt att åka till området nordöst om Munkebäckstorget, att det kanske fanns ett skäl till varför jag drog ut på det och tänkte på det som "tråkigt". Jag har ett förflutet ihop med denna del av Kålltorp. Kort, men ändå något. Försöker minnas, men det jag kommer ihåg är fragment av vardagligheter. Inget sammanhängande. Väldigt lite om hur det var, hur vi hade det, vad vi gjorde. Så jag for ut för att fotografera och rekonstruera i rollen av vuxen, lugn och analytiskt distansierad till det förgågna. I min version av Ättehögsgatan finns det inga människor på gatorna. Kanske inne, men det märks bara när det är fotbolls-VM.

Här lärde jag mig tippa, det ingick i vår matkassa.

Den här minns jag inte. Måste varit där.

Det här minns jag. Vilka var alla bänkar tänkta för?

Pizzerian minns jag, tror jag. Vi åt nog där.

´

Här hörde vi alla människor när det var fotbolls-VM.

Tunneln var mörk på kvällarna, läskig.

Vi bodde högst upp, det var halt på vintern.

Minns att jag tyckte trapporna var fina.

Cyklister fanns det då med.

Kodlåset är nytt.

Här kan man ha grillparty nuförtiden.

Istället för staket. Billigare. Det här är också nytt.
 

Hemmagjort englasfönster? (Klicka för större bild)

Ny bil, gammal bil?

Det är lätt att gå vilse. Husen väldigt lika.

Skylten med kartan, när man redan är framme.

Vår trappuppgång. Som om någon ville gömma den. 

Tvättstugan. Varför torkade vi aldrig tvätten där?

Jag har gjort en resa genom tid, i rum. Vandrat på gator jag inte besökt sen jag flyttade därifrån. Knappt tänkt på. Och när jag nu försöker tänka på det, för att förstå hur det påverkar mina tankar, min blick idag, så minns jag ytterst lite. Ändå en hel del. Men är det verkliga minnen, eller hittar jag på, fyller i, önsketänker fram minnen av fragment som var något annat? Eller är det så livet är, hela tiden. Ett collage av småbitar vi försöker finna sammanhang och mening i. Vad är fiktion då?

Tänker på Amanda Herman och Saad Mouhaldins projekt "The making of a Talzar" och Vygotskijs kristalliserade fantasi. Även om det går att skilja verklighet från fiktion så är frågan: vill vi? Är det inte minnena, berättelserna i sig (oavsett ursprung) som är det viktiga, om det är fiktionen som för verkligheten framåt?

Kilroy was here. Det är sant, bildbevis.

Jag ser dig, Kålltorp!

I slutet av sommaren kom två fina böcker hem i brevlådan, rättare sagt en anteckningsbok med färgprover på utsidan och Yoko Onos "Between the sky and my head".  När jag öppnade den var det första jag läste:

Yoko Ono, Between the sky and my head, 2009.

Båda talade de om uppdelning, klassificeriering. Yoko, tack för att du synliggör ramarna istället för att dölja dem. 

Så vad har det här med Kålltorp att göra? Jo, under mitt flanerande gick jag och tänkte på hur vår perception arbetar - hur vår selektionsprocesser går till. I ett nytt område styrs jag av gamla vanor, i ett bekant likaså av minnen. Lägger strax upp  en hel blogpost dedikerad till detta, för mig, dubbla  förhållande till nostalgi. Doreen Masseys citat får illustrera detta "agg":

Journeys ‘home’ are, in the imagination, often travels in time as well as space – journeys to the past. But places go on without you. A nostalgia, or a set of expectations that does not take account of that deprives others of their agency, denies their ongoing histories. It converts their coeval, different space into a moment in your time. In a move that is a form of colonisation, it holds others still. (Massey, Doreen. Some times of space. London, 2003)

Samtidigt som jag fasar för nostalgins förblindande, fasthållande mekanismer, så vill jag hävda att det ändå är via minnen vi bygger relationer och känslor till platser. Antingen det är minnet från ett tidigare besök, minnet av något det påminner om, eller något det absolut inte påminner om. Innan vi kan knyta en plats till något som helst minne kan det vara svårt att ha en uppfattning om platsen.

Kålltorp IRL

Förra veckans research fick aldrig egen bloggpost, blir två tätt inpå varann istället. Mycket bilder blev det från villakvarter. Studerade Balsamingatan speciellt noga, följde den i nord- till sydlig riktning, och märkte att även om villorna blev större och större, så såg de mer nyrenoverade ut i de nordligare delarna. Som förväxta kolonistugor med jättelika trappkonstruktioner och perfektionistiskt kantklippta gräsmattor. Det jag sett när jag gått igenom bilder och fältanteckningar är bl.a:

• En viss stil dominerar området - gula och grå hus med vita staket - avskalat; bullerbyn möter "shabby chick" och engelsk park. 
• Många renoveringsprojekt på gång.
• Stora, nybyggda yttertrappor.
• Brevlådor utan namn.
• Många stadsjeepar (lite komiskt intryck mot de små husen och den smala gatan)
• "Sterila" trädgårdar i norr.
• Stora studsmadrasser på minimala ytor
• Södra delen av gatan hade fler gamla bilar, brokigare stilar på trädgårdarna och fler fruktträd.
• Tystnaden! Lite borrande och sågande från byggfirmor var det enda som hördes. 

"Typiskt" hus - se brevlådan, färgvalet, grusgården och jätteträtrappan.

Typiskt överdimensionerad jättestudsmatta.

I slutet av gatan, i korsningen till Ribbingsgatan hittade jag en "park" jag faschinerades starkt av. En allmän plats, antar jag, men så underligt planerad att den mest blev ett "ingemansland", som på något sätt lyckades vara både intetsägande för vad den skulle användas till, och samtidigt hämmande just däför - utrymmet för lek eller andra aktiviteter hade minimerats av planeringen.
Markbeläggningen förhindrar effektivt både skateboardåkning och boulespel. Och bänkarnas placering uppmuntrar absolut inte till interaktion med eventuella samtida parkbesökare.

Bänkar med utsikt mot villornas entréer.

Vem har ritat och beställt något så horribelt? Vad är syftet? Varför? Jag satte mig och fikade, och de få personer som passerade tittade mycket undrande på mig. Gjorde jag fel, satt jag egentligen i någons privata trädgård?

Det här var tydligen inte rätt aktivitet för platsen.

"Parken" sedd från korsningen. Observera avsaknad av trottoar.

... och från söder. Söker efter mening, men hittar ingen.

Annars är det gräset på den stora gräsplanen i Härlanda park som fashinerar, med sina skator och olika strukturer.

Stigar skapar korsningar som ingen verkar bry sig om.

Gräsets karaktär varierar mycket i parken.

Sitter i skrivande stund på Kåken och ska strax dra på mig regnbxorna för att åter bege mig ut i fält, denna gång mot funkiskvarteren bortom Munkebäcks torg. Spårvagnsspåren verkar dra skarpa skiljelinjer genom stadsdelen. Kålltorp hittills associerar jag till mönster. Levnadsmönster som bestämt hur stigarna bildats, ekonomiska mönster som återspeglas i yttertrappornas storlek. Tidsmönster som påverkar ljudet. Fortfarande är de väldigt osynliga för mig (känner mig som en privatdetektiv som samlar på ledtrådar till svaret på en gåta jag ännu inte helt vet vad den handlar om), men tids nog ska jag nog lyckas fokusera.

Inspiration:
Sweet Juniper: Streets With No Name - om att gå utanför stadsplanerarnas planer, skapa sin egen väg, att vara pionjär av stigar. Se även matematisk formel för hur stigar formas här.

 Och mer på temat Desire - samlingsutställning om att vilja ha. Kanske är det det jag söker? Viljan, drivkraften, det som gör att vi gör som vi gör.

Kålltorp, var är du?

Nytt projekt, färtstudier av stadsdelen Kålltorp som ska mynna ut i ... ja, vad återstår att se. Öppen process, nyfiket sökande, prövande av nya metoder står att vänta.

Jag har ännu inte (under projektet) besökt denna mytomspunna del av staden, men försökt researcha lite kring dess gränser. Tänkte bege mig ut som en äkta turist på gatorna med kamera och karta, men min försök att avgränsa området på kartan gick sådär. Kom fram till att Kålltorp är en del av stadsdelen Härlanda-Örgryte, men vad Kålltorp exakt är, är fortfarande en gåta. Får nog gå ut och fråga folk på plats om var gränserna egentilgen går. Hur skarpa är de fiktiva uppdelningarna i vi- och dom, (typ 414 och 413 för oss som vuxit upp i västra gbg) och vad gör Kålltorp till Kålltorp?

Är det här Kålltorp? Bild hämtad från YimbyGBG

 Lite länkar jag samlat som skalper, men ännu inte undersökt så noga:

• Yimby (Här direktlänk till inlägg om Kålltorp, och här bonusmaterial om myter kring segregation. Fina kartor utlovas!)
• Sociotopkarta (karta över mänskliga aktiviteter) från Göteborgs stad över Härlanda (inklusive Kålltorp!)
• Inspiration för att upptäcka staden på andra sätt - avsnitt av Magister Flykt - konstigt nog hittar jag det bara på tyska!)
• Tips från fredagens föreläsning: Bloggen Invisible Paris.

LBD360 Bildanalys - När lammen tystnar

Stillbild ur Sonja Nilssons videoinstallation på Alma Löv

Jag ska ge mig på att försöka analysera Sonja Nilssons videoverk När lammen tystnar från 2008 (är dock inte helt säker på verkets titel, då det inte framkommer på Sonjas egen presentation av verket på hemsidan) Verket anspelar på scenen där massmördaren Buffalo Bill dansar i The Silence of the Lambs. och är en fashinerande synvilla. Jag har sett den i två olika miljöer, först i Alma Löv 2009 och senare samma år i skulptursalen på Göteborgs Konstmueum. Båda gångerna blev jag starkt berörd, men på olika sätt, och känslan hängde kvar länge. Kontextens betydelse för hur verket uppfattas blev här väldigt tydlig. Verket visades i somras på utställningen Close your eyes and tell me what you see på Göteborgs Konstmueum, men det verkar som jag missat detta tillfälle att se den i en tredje tappning.

Så här skriver Sonja Nilsson på sin hesida om verket:

When I was 14 years old, I was involved in a confirmation group. Confirmation was something that most people did where I grew up. One day we discussed good and evil. Our confirmation leaders had rented the movie "The Silence of the Lambs." When I think back now, I can’t remember the movie so well. But I remember a scene and I remember how I thought with horror "is that what my desire to be a girl is leading me to become?" (Hämtat från Sonja Larssons hemsida 11.09.10)

 I Wikipedia ges en beskrivning till vad låttiteln Goodbye Horses (som alltså ingår i både filmscenen och Sonja Nilssons verk) anspelar på:

"the song is about transcendence over those who see the world as only earthly and finite. The horses represent the five senses from Hindu philosophy (The Bhagavad Gita) and the ability to lift one’s perception above these physical limitations and to see beyond this limited Earthly perspective." (Wikipedia 2011.09.10)

Känslan ligger till grund för mitt val av verk, jag tycker det finns många ingängar och lager, men främst vill jag utforska hur vi kan tala om kategoriseringar, hur rädslan för det "annorlunda" gestaltar sig och vad den rädsla för att tillhöra en av "de annorlunda" kan innebära.

Det handlar om kön, makt och identitet. Om att vara och bli någon. Om vad vi förväntas vilja bli och vara. Om samhällsnormer, "sanningar" och kollektiva föreställningar.

För att vara en "pojkflicka" är fortfarande mer OK (socialt sett, även om det är mer komplicerat än så på individnivå, eller när det kommer till en mer direkt önskan om att faktiskt vara det andra könet) än att vara en flickpojke (att ha en penis anses ju fortfarande vara något värdefullt när det kommer till lönesättning i många yrkesgrupper, så att penisavund fortfarande omtalas som något "normalt", medan manlig längtan att tillhöra det "lägre" stående könet ses som suspekt, är inte helt förvånande) så länge det håller sig inom accepterade gränser. Queerteori må vara modernt i vissa kretsar, men så länge det över huvud taget finns könsnormer att bryta emot (dessa bygger ju på föreställningar om hur kvinnor respektive män är) riskerar den som "sticker ut" att ses som udda och t.o.m. som ett hot.

Liquid type in motion on the Behance Network

Liquid type in motion on the Behance Network

PS (Spelets regler)

Det som inte kom med - stigarna som lämnades outforskade, trådarna som spanns men hamnade utanför väven. Vill samla dem här för eventuellt framtida bruk. De är inte skräp, utan led-trådar vidare. Från detta och in i nästa fas/projekt/tanke.(Lägger upp lite fler bilder i morgon)

Teori jag snubblat över av en slump, som kanske kan förtydliga mitt sökande, vad mina luddiga motfrågor var ett försök till visualisering av:

  

 Idén är en historisk förankring av allt som är gäckande, halt och flyktigt i en sannings tillblivelse. Men den kan vara detta endast om den erkänner denna aleatoriska, gäckande, hala och flyktiga dimension som sitt eget reala. (Badiou, Alain, s. 23. Kommunismens idé. Tankekraft förlag, Hägersten. 2011)

 En idé påstår alltid att en ny sanning är historiskt möjlig [... och] är en oändlig uppgift, eftersom skapandet av nya politiska sanningar alltid kommer att förskjuta skiljelinjen mellan statliga, och därmed historiska, fakta och de eviga konsekvenserna av en händelse. (Ibid, s. 27)

 Jag har försökt fånga det bisarra i att fånga kulturen, frysa idén, avgränsa process genom förtingligandet, exkluderandet som ska göra den exklusiv. Förtingligande kan, som inom konsten, vara ett sätt att symboliskt konkretisera och peka på företeelser för att kunna prata om och lättare analysera dem, men det kan också vara ett sätt att försöka påstå att processer och idéer kan ägas, som ting. Jag ser idé och kultur som ett görande, något som behöver levas för att vara (även om både kultur och idéer kan plockas upp senare och levas igen, men alltid i en ny tolkning beroende av kontext) och inte enkelt kan få sitt värde genom samma lagar som ting (tänk kulturexklusivitet, där "svenskhet" eller "konst" görs till något exklusivt för de få invigda, "värdiga"):

[D]en centrala frågan idag [handlar] om knapphet och reducerbarhet, vilket gör att kampen kan beskrivas som en strid mellan exklusiv och delad egendom. [...] Idéer, bilder, kunskap, koder, språk och till och med affekter kan privatiseras och kontrolleras som egendom, men det är betydligt svårare att bevaka ägandet, eftersom allt detta så enkelt kan delas och reproduceras. Den finns en ständig impuls som driver dessa produkter mot att undfly egendomens inskränkningar och bli gemensamma. Om du har en idé som du väljer att dela med mig innebär detta inte att din nytta av idén minskar - tvärtom ökar den i regel. Faktum är att idéer, bilder och affekter måste delas och bli gemensamma för att deras produktiva förmåga ska maximeras. När de privatiseras minskar deras produktivitet dramatiskt - och samma sak sker, skulle jag vilja tillägga, när det gemensamma omvandlas till offentlig egendom, det vill säga underkastas statlig kontroll och förvaltning.

(Hardt, Michael s. 194-195. Kommunismens idé. Tankekraft förlag. Hägersten, 2011)

 Att behandla kunskap som fast materia, kultur som något som kan ägas av en exklusiv grupp, eller kan/borde kontrolleras genom institutioner (litterär kanon etc) är en paradox då den genom att påstå att kultur/materia/världen som den är idag kan avgränsas och uppdelas på sätt som är fasta och därmed bestående (oändliga) samtidigt blir en ändlig bild av verkligheten och livet, då processer av ständigt pågående föränderlighet förnekas.

Bilder ur The Medium is the Messge. An inventory of effects av Mc Luhan och Fiore (Bantam Books. New York, 1967). Klicka för större bilder!