Att gestalta karaktärer och musik - tankar som faller (sakta dalar) på plats

Untitled #14. Lars Wallsten, 2003.

Inser nu hur mycket jag inspirerats av fotografen Lars Wallstens tankar om bilden som bevis. Han disputerade i år på Högskolan för Fotografi här i Göteborg med sin avhandling Anteckningar om spår.
 Just tankarna kring vår visuella (o)medvetenhet, och hur sanningar skapas genom brottstycken av bevismaterial tycker jag är spännande. Precis som minnesprocesser så är seendeprocesserna något vi sällan granskar. Hur mycket ser vi egentligen, och vad? Kan vi se allt? Är det visuella konstant? Vad lämnar egentligen visuella spår, hur kan vi ordna dem i tid, rum, och hur påverkar detta "sanningen" om det som skett, är, kan ske?

Fotografering av mitt "jag" i roll av Nadjana var svårt - det blev inte det uttryck jag sökte, och jag fick kämpa med att förställa mig inför andras blick då jag är för fåfäng för att visa min fåfänga inför andra, spela "snygg", förställa mig, även om det är för en fiktiv karaktär. Varför?

Skulle antagligen behöva jobba med olika fotografer, träna mig i att bli bekväm med den synliggjorda förställningen inför andras blickar, bygga upp en vana för att slappna av och kunna "leka".

Att bli fotograferad var under processen att synliggöra betraktandet av andra, och därmed se mig själv utifrån (med egen blick, men medveten om andras). Även om jag vet om det annars, så förtränger jag det i viss mån.
 Att gå in i roll som blev betraktad gjorde det inte lättare - det kan ha haft att göra med att jag faktiskt inte riktigt lyckades övertyga mig själv om rollen.
   Smink, musik och inspirationsbilder m.m. kunde varit bra hjälpmedel för att sätta stämningen. Och kanske att fler spelat samma "spel"/liknande "roller" samtidigt (har inga problem att "klä ut" mig och spela auktoritär roll när jag ska göra bankaffärer t.ex, även om jag där ska föreställa mitt eget officiella "jag" - mycket p.g. av de andras allvarligt spelade roller skulle jag tro. Ingen misstänker att jag är där och låtsas).


Kan jag betrakta musiken som något annat än musik? Tänker faktiskt att det jag gjort blir mer relevant då. Nadjana är en karaktär, inte en fysiskt existerande person. Musiken och videon var en iscensättning och gestaltning av en musikvideo och musik. Jag gör musik utifrån ett bildperspektiv och inte som musiker, även om karaktären Nadjana iscensätts av mig som en musiker. Samtidigt står inte Nadjana fri från mig. Det är jag som skapar, genom den av mig på hittade karaktären. Ett ramverk så att säga, en riktning och en stämning.