Som sig bör när det är dags att avrunda är det inte ett svar jag uppdagar, utan en fråga/kritik jag äntligen formulerat. Det som började med ett "varför kan jag inte minnas?" har sakta förskjutits till ett "vad kan jag minnas?" Jag har via Kålltorp sökt de inre bilderna - minnen, självbild, världsbild o.s.v. och letat efter vad visualiserandet som sådant kan förstås som. Hittade en gammal bok, Uppmärksamhet och minne, som under rubriken "Erinring eller rekonstruktion" beskriver Sir Henry Bartletts forskning kring hur vi minns komplexa strukturer/händelser som:
Jag tycker citatet ovan sammanfattar min skepticism mot vårt eget minne, våra egna sanningars historiska sanning och därmed även sanningsbegreppet/objektivitetstanken som sådan. Inte som ett "låt gå med allt"-mentalitet, utan en nyfikenhet för hur vi förstår det vi förstår som vi förstår det. Jag har sökt vad "minnet" består i - tänkandets bas, berättelsens/förväntans kraft över upplevelsen.
HUR:
Jag gjorde fältstudier och experimenterade med bildberättande utifrån mina egna minnen, för att sedan gå över via textfragment på tyska (språket jag inte heller riktigt minns) till en musikalisk tolkning. En känsla av storstad, höstvåta gator och mörker växte fram. En minnesförstärkare där jag på allvar började fundera över hur vi minns det vi minns. Vad vi förstärker eller förkastar, omformar eller helt enkelt hittar på.
Efter musiken gick jag vidare med en video. Här någonstans kom även alter-egot Nadjana in i bilden på allvar. Tänkte att musiken behövde skapas av någon, men vem denna någon var var svårare att sätta fingret på. Tog blixtbilder i mörker på halvt dolda ansikten då jag kände att jag ville utforska just anonymiteten i mötet med oss själva, vår historia. Ett ständigt omtolkande av vad vi "är" där vi fyller i de delar vi inte ser på ett för oss, just då, logiskt vis. Minnet blir en spegling i nuet av tiden som var (här återvände jag mycket till sommarens tankar kring ärets påverkan på varet ser jag nu efteråt).
VARFÖR:
För att jag är djupt kritisk mot hur vi idag tänker kring minne, tänkande, sanning och objektivitet. För att jag inte tror på facit-svarsmodellen i skolan. För att jag inte lyckas acceptera livet som bestående av fasta rätt-fel, utan perspektivbundet/tolkat. För att allt är vinklat, och sanningar alltid byggs på sanningar, då de ofrånkomligen är tolkningar som bygger på tidigare tolkningar och förståelser av världen, teorier som bygger på andra teorier (Ett kopierande utan förlaga, en process utan klar början). För att världen kan förstås på så många olika vis, varav konst/bild inte är underställt matematiken eller naturvetenskapen, utan i många fall t.o.m. bättre förstår beskriva "verkligheten"s komplexitet just för att de erkänner mångtydigheten och det vi inte vet/ser/förstår som en del av det som är.
"en aktiv organisering av tidigare reaktioner eller tidigare erfarenheter". [...] Enligt Bartlett minns vi inte genom att aktivera något speciellt minnesspår: Vi återupplivar snarare en hel massa bilder, vi stimulerar de relevanta schemata och vi framkallar ånyo den händelse vi vill erinra oss. Men vid denna metod kan vi missta oss, genom att skapa för mycket, ty vi kan komma ihåg det som brukar hända, eller vad som borde hänt, i stället för hur det verkligen var [Min kursivering]. (Donald A. Norman, "Uppmärksamhet och minne"s. 167. Wahlström och Widstrand. Stockholm, 1972)
Jag tycker citatet ovan sammanfattar min skepticism mot vårt eget minne, våra egna sanningars historiska sanning och därmed även sanningsbegreppet/objektivitetstanken som sådan. Inte som ett "låt gå med allt"-mentalitet, utan en nyfikenhet för hur vi förstår det vi förstår som vi förstår det. Jag har sökt vad "minnet" består i - tänkandets bas, berättelsens/förväntans kraft över upplevelsen.
HUR:
Jag gjorde fältstudier och experimenterade med bildberättande utifrån mina egna minnen, för att sedan gå över via textfragment på tyska (språket jag inte heller riktigt minns) till en musikalisk tolkning. En känsla av storstad, höstvåta gator och mörker växte fram. En minnesförstärkare där jag på allvar började fundera över hur vi minns det vi minns. Vad vi förstärker eller förkastar, omformar eller helt enkelt hittar på.
Efter musiken gick jag vidare med en video. Här någonstans kom även alter-egot Nadjana in i bilden på allvar. Tänkte att musiken behövde skapas av någon, men vem denna någon var var svårare att sätta fingret på. Tog blixtbilder i mörker på halvt dolda ansikten då jag kände att jag ville utforska just anonymiteten i mötet med oss själva, vår historia. Ett ständigt omtolkande av vad vi "är" där vi fyller i de delar vi inte ser på ett för oss, just då, logiskt vis. Minnet blir en spegling i nuet av tiden som var (här återvände jag mycket till sommarens tankar kring ärets påverkan på varet ser jag nu efteråt).
Jag blev inte riktigt klar med videon, utan började fundera kring just jaget och mig själv, min bild av mig själv och iscensättandet av identiteter. Bokade fotostudion och laddade med kostymer, men det var Röhsska-kläderna som lockade mest. En dubbel utmaning, då jag varken känner mig bekväm framför kameran eller i klänning (jag har tydligen lite svårt för det där med att gå in i andra roller "på riktigt").
 |
| Förkastad variant. |
 |
| Stillbild ur trapphusdans. |
Jag filmade en del mer - trafik, bussresor, spårvagnar, trapphusdans m.m. i ett sökande efter förändringstanken. Vad ser vi när vi ser beroende på kontext? (Vad föder musiken för förväntningar?) Men både studiobilderna och det senare filmade materialet talade ett annat språk än discomusiken - kanske hade det kunnat vara ett spänannde möte på ett vis, men blixtbilderna tyckte jag bättre fångar vår blicks närgångenhet och samtidiga oförmåga att se "objektivt" (nu talar jag igen om den inre blicken, om perception och visualisering som främst mentala processer). Bilderna på mig kändes också mer som ett led i processen i att skapa nya visualiseringar av mitt "jag" för mig själv. Att träda ut ur min kropp och betrakta utifrån, inte för att skapa en "objektiv" yttre bild, utan för en annan inre.
Karaktären Nadjana är en fiktiv gestalt, en tankelek obundet av fysisk "historia"/"sanning" (här återkom jag även i tanken till A-kursens "digitala rummet-moment, och avatar-kulturen som finns idag. Vi skapar rollpersoner att "gå in i", som vi ändå kan känna sanna känslor igenom). Så jag klippte klart utifrån "original"-materialet.
Senaste dagarna har jag promotat Nadjana-videon via olika sidor och grupper, presenterat mig som en musiker som tar mig själv och mitt skapande på allvar. Jante vill komma och äta upp mig, för jag vet ju att musikkännare kommer undra allvarligt vad det är för en hemmafixare som lagt ut detta klipp. Väntar ändå otåligt på reaktioner (ännu inga, tyvärr). Självbilden är i gungning (hur långt kan jag gå med att "förverkliga" mitt alias?)
VARFÖR:
För att jag är djupt kritisk mot hur vi idag tänker kring minne, tänkande, sanning och objektivitet. För att jag inte tror på facit-svarsmodellen i skolan. För att jag inte lyckas acceptera livet som bestående av fasta rätt-fel, utan perspektivbundet/tolkat. För att allt är vinklat, och sanningar alltid byggs på sanningar, då de ofrånkomligen är tolkningar som bygger på tidigare tolkningar och förståelser av världen, teorier som bygger på andra teorier (Ett kopierande utan förlaga, en process utan klar början). För att världen kan förstås på så många olika vis, varav konst/bild inte är underställt matematiken eller naturvetenskapen, utan i många fall t.o.m. bättre förstår beskriva "verkligheten"s komplexitet just för att de erkänner mångtydigheten och det vi inte vet/ser/förstår som en del av det som är.
No comments:
Post a Comment