Skivomslag #2 och ångest.

Så. Då har vanedjuret i mig så äntligen kommit till den obligatoriska ångestfasen i projektet. Mindre än en vecka kvar och jag börjar allvarligt ifrågasätta värdet av mitt görande. Hur ska jag knyta ihop det? Förklara mina tankar? Till råga på allt har jag ju gjort något av det mest fruktansvärda jag vet - stått framför istållet för bakom kameran. Ångest! (Tack grupp för support/pepp, Mike för all fotograferingshjälp och Erika för nyckel-lån!) Rekvisitan bestod av kläderna som ska till Röhsska, och ljussättningen experimenterades fram.  Försöker med alla medel förkasta dessa bilder, gå runt dem. Vi får väl se. Här följer en första snabb-bearbetning av bilderna - en affisch och två skivomslagsprototyper. Inte så disco, så får arbeta vidare. Men ett första görande för att våga titta på dem:

Så. Frågan är fortfarande: vad har musiken för del i det hela? Behövs den? Ska lägga upp video med musik när den är klar, så får vi se om den ska förkastas eller förstärkas. Under måndagens handledning fick jag tips om John cages 3:14 - när jag sökte runt på honom hittade jag det här fina klippet där han pratar om musik, ljud, mening och skratt. Jag har också varit inne npå skrattet, det förvånande, överraskande - och kanske är det här jag kan hitta tillfredsställelsen i mitt projekt - i görandets mening i sig, i skrattets "peasure in itself". Inget utanför, inuti. Bara det i sig själv. Då kan jag släppa min prestationsångest och fortsätta fråga, söka - utan slutliga svar och sanningar, bara vissheten om det som är.

Ska skriva ett mer sammanfattande inlägg med tankar och anteckningar från handledningar och bilfärder, men här följer en liten sammanfattning av hur det hela verkar hänga ihop (just nu):

Kålltorp:

•  Minnen av historier som blir platser/händelser/livet/människor.
• Sanning/berättelse/myt?
• Vad förstärker/glömmer/hittar vi på?

"Jaget" som minnesbilder av det vi upplevt. Hur/vad minns vi?

• Minne och perception/inre bilder
• Alternativa minnen av "jaget"/självbilder. Vad är sant?
• Flytande jag/roller. Polyfona bilder.

Att urforska jaget ger en mer mångfacetterad bild av oss själva, som kan skapa förutsättningar för subjekt-subjektmöten med andra, där vi istället för att objektifiera möter varandra dialogiskt, med nyfikenhet.

• Monolog: motsatsen till dialogen. Jag betraktar/benämner dig. Min bild av världen blir lag över din.
• Dialog: Vi ser varandra. Andras sanningar/bilder av världen blir lika sanna sanningar som mina.

Det är här det blir svårt. Att känna sig själv blir att känna andras bilder av oss. Inte som fasta roller, men som bilder och erfarenheter om vilka vi kan vara. Vi lever inte i ett vacuum där vi helt autonomt kan skapa oss själva, lika lite som vi inte kan påverka vilka vi "är". Relationer är de sammanhang där våra handlingar bär relevans. Men det är också det här jag upplever som svårast. Det är lätt att "vara mig själv" så länge jag kan blunda åt den andres blick, se mig själv utifrån. När jag vänder blicken ut och in - genom kameran eller video, blir min självbild utmanad. Själva insikten om att vara betraktad, om att andra hela tiden definierar mig, skapar bilder om vem jag är/sanningar lika sanna som mina sanningar om dem, är svårt. Något fotograferingen tvingar mig att bearbeta.