Jag ser dig, Kålltorp!

I slutet av sommaren kom två fina böcker hem i brevlådan, rättare sagt en anteckningsbok med färgprover på utsidan och Yoko Onos "Between the sky and my head".  När jag öppnade den var det första jag läste:

Yoko Ono, Between the sky and my head, 2009.

Båda talade de om uppdelning, klassificeriering. Yoko, tack för att du synliggör ramarna istället för att dölja dem. 

Så vad har det här med Kålltorp att göra? Jo, under mitt flanerande gick jag och tänkte på hur vår perception arbetar - hur vår selektionsprocesser går till. I ett nytt område styrs jag av gamla vanor, i ett bekant likaså av minnen. Lägger strax upp  en hel blogpost dedikerad till detta, för mig, dubbla  förhållande till nostalgi. Doreen Masseys citat får illustrera detta "agg":

Journeys ‘home’ are, in the imagination, often travels in time as well as space – journeys to the past. But places go on without you. A nostalgia, or a set of expectations that does not take account of that deprives others of their agency, denies their ongoing histories. It converts their coeval, different space into a moment in your time. In a move that is a form of colonisation, it holds others still. (Massey, Doreen. Some times of space. London, 2003)

Samtidigt som jag fasar för nostalgins förblindande, fasthållande mekanismer, så vill jag hävda att det ändå är via minnen vi bygger relationer och känslor till platser. Antingen det är minnet från ett tidigare besök, minnet av något det påminner om, eller något det absolut inte påminner om. Innan vi kan knyta en plats till något som helst minne kan det vara svårt att ha en uppfattning om platsen.